Trött på att "hitta din passion"? Gör detta istället - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Trött på att försöka ”hitta din passion”? Gör detta istället

Är du också egenföretagare och trött på att fundera på vad som egentligen är din ”passion” och ”ditt företags idé med en enda mening” eller ”om ditt företag vore ett djur, vad skulle det vara?”. Här kommer ett tips för dig som vill ta nästa steg – och lämna det eviga funderandet och ältandet kring ”vad som är min passion, egentligen”.

När jag skriver detta har jag haft mitt eget företag i över ett år. Idag sitter jag ofta i personliga möten med andra entreprenörer, där vi utforskar varandras verksamheter och letar möjliga samarbeten eller relevanta kontakter och referenser. Jag tycker alltid att dessa möten är väldigt givande, roliga och inspirerande.

Men.

Jag tycker att vissa frågor fortfarande är väldigt svåra att svara på. Och jag gissar att jag inte är ensam om detta, som relativt nybakad egenföretagare. 

Frågor av typen ”men vilka kunder är det du letar efter?” eller ”hur skulle du beskriva dina tjänster i en enda mening?” känns lite som när man var singel och ens vänner frågade ”men vad är det för en typ av kille du letar efter?”.

”Det vet väl inte jag såhär på förhand!” kände jag ofta för att svara i de lägena. Att lägga tid och energi på att i förväg försöka skapa sig en bild av något, är ju visserligen på många sätt bra och ibland till och med helt nödvändigt. Men ibland kan det också göra att man blir alltför låst och rigid och därmed riskerar att missa chanser och möjligheter som inte passar in i ens mall.

Om du bestämmer dig för att ”jag ska bara leta efter en partner med mörkt hår”, säger det ju sig självt att du riskerar att missa massor av fantastiska, roliga, trevliga, charmiga människor som bara råkar ha alla andra hårfärger (eller som rakat av sig allt hår…).

Trött på att ”leta efter din passion”?

För en tid sedan läste jag det här spännande inlägget om en f.d. karriärcoach på Google, som pratade just om det här med att ”hitta sin passion” och ”formulera sitt mission statement” och annat som jag tycker att det är knepigt att sätta ord på.

Hon menade att istället för att ödsla en massa tid, energi och vånda över att försöka formulera och hitta sin ”passion” eller ”mission”, kan man välja en annan approach: strunta i din passion – hitta roliga projekt istället.

Projekt istället för passion

Här kände jag mig direkt träffad, eftersom detta stämde väldigt väl in på hur min egen verksamhet som egenföretagare har sett ut hittills. Visst har jag haft vissa teman, tjänster och områden som jag velat fokusera på – men de förfrågningar som dykt upp från vänner, bekanta och andra affärskontakter, har ofta varit uppdrag som jag aldrig hade kunnat föreställa mig eller erbjuda på förhand.

Sedan jag startade mitt företag hösten 2015 har jag exempelvis:

  • Ordnat en 3-dagars workshop om stresshantering för ett politiskt parti i Göteborg
  • Faktagranskat en e-kurs om sömn för ett av världens större internationella företag
  • Föreläst om barn och sömn på en förskola ute i skogen i Småland
  • Workshoppat om barn, genus och normkritik för en familjecentral, en grupp nyfikna föräldrar och en skolmatsal fylld av förskolepersonal 

Samtliga dessa uppdrag har jag fått genom förfrågningar, inte genom att sälja in mig själv. Utifrån de behov och önskemål som mina kunder och kontakter har haft, har jag skapat ett upplägg som passat just dem. Och inget av dessa uppdrag hade jag till hundra procent kunnat skapa, paketera och sälja in på förhand, innan det fanns en verklig kund med ett verkligt behov. Visst, jag kan tala om att jag erbjuder föreläsningar och workshops eller gärna skriver och faktagranskar texter inom psykologi, hälsa och normkritik. Men mycket mer specifik än så känns det, åtminstone för mig, svårt att vara innan jag vet vad kunden har för specifika behov.

Välj projekt som får dig att ticka

Jag är en typisk föreningsmänniska som älskar små och stora projekt. Något av det roligaste jag gjort var att två somrar i rad arrangera ett stort sommarläger för barnen i den kommun där jag jobbade då. Det tog alltid nästan hela vårterminen av möten, telefonsamtal, beställningar, logistik, planering och pyssel. Men det var alltid värt varenda minuts arbete när man såg hundra glada, spralliga barn springa omkring och spela fotboll, bada, äta bullar, kasta frisbee, spela minigolf och bara hänga och njuta av sommarlivet.

När jag beskrev detta projekt för mina kollegor, blev de ofta både förvånade och nyfikna. Till saken hör nämligen att jag vid den här tiden arbetade som skolpsykolog, och att planera sommarläger och paddla kanot på arbetstid ingår vanligtvis inte i skolpsykologers arbetsbeskrivning. Men för mig var det ingen tvekan om att det här var ett projekt som passade mig, som jag kände var viktigt, som gjorde skillnad.

När du letar efter projekt eller får förfrågningar om samarbeten – leta efter saker som får det att glittra i ögonen och pirra i magen. Då vet du att du har hittat ett projekt som du kan gå in i – med stor passion.

–Lina

 

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Därför borde du sova på jobbet – och få betalt

Kan brist på sömn påverka hälsa, kreativitet och beslutsfattande? Och hur kan i så fall en tupplur mitt på dagen råda bot på detta? Idag bloggar jag om varför du borde sova på jobbet – och få betalt för det.

För ett par veckor sedan höll jag en frukostföreläsning på den ljuvligt undangömda konferensanläggningen Lyckholms Fabriker i Göteborg. Temat för föreläsningen var ”Sov dig smart” och jag pratade för ett rum fullt av morgonpigga människor kring myter och sanningar om sömn, hälsa och kreativitet.

Förra våren gjorde jag ett spännande faktagranskningsuppdrag om just sömn, där jag fick fördjupa mig i den senaste forskningen, liksom i allmän teori om sömn. Och längs vägen gjorde jag flera spännande upptäckter som jag inte kände till sedan tidigare.

En av dem leder mig fram till temat för dagens inlägg:

Därför borde du sova på jobbet – och få betalt

Vi vet alla att både kroppen och huvudet vanligtvis är som piggast på morgonen och som tröttast vid en viss (högst individuell) tid på kvällen. Och det är ju inte så konstigt – kroppen borde ju ha minst behov av att sova när den precis har vaknat, och störst behov av lite skönhetssömn när det gått många timmar sedan morgonen.

Men här kommer en spännande pusselbit in i bilden. Det är nämligen så, lärde jag mig när jag satt hemma och ammade min nyfödda dotter och samtidigt researchade allt jag kunde om sömn, att vårt sömnbehov inte bara styrs på ett sätt – utan på två sätt, som fungerar samtidigt.

Så styrs sömnen – dygnsklockan och timglaset

När du vaknar på morgonen är du vanligtvis som piggast, eftersom du (förhoppningsvis) just fått en hel natt med god sömn. Våra kroppar har en inre dygnsklocka, en så kallad cirkadisk rytm, som hela tiden vet ganska exakt vilken tid på dygnet det är. Detta håller kroppen reda på med hjälp av olika tidsgivare i vår vardag, exempelvis ljus, aktivitetsnivå, sociala kontakter, intag av mat och dryck med mera. Dygnsklockan håller koll på när det är morgon och kväll, natt och dag.

En sak som är knepig med dygnsklockan är att den inte går att lura, genom att exempelvis mörklägga sitt sovrum på dagen. Kroppen vet nämligen ändå att det är dag, eftersom den håller reda på dygnsrytmen över tid och inte bara från en dag till en annan. Det är detta som gör att vi ibland får jet lag när vi reser långt, och att personer som arbetar skift på nätterna har sämre hälsa. Men det är ett annat blogginlägg.

Därför borde du sova på jobbet - och få betalt - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Men inte nog med att du har en dygnsklocka som håller reda på vilken tid på dygnet det är – du har också ytterligare ett system för vakenhet och sömn, som kallas det homeostatiska systemet. Detta system handlar om balans och liknar mer våra andra system för exempelvis hunger och törst. Ju längre sedan det var du åt något, desto mer hungrig blir du ju som bekant. Och på samma sätt blir du tröttare ju längre sedan det var du sov, oavsett tid på dygnet. Man kan likna det homeostatiska systemet vid ett timglas, som vänds uppochner och börjar om varje gång du sover.

Vänd på timglaset – och få mer produktiv tid

Och här kommer det riktigt fiffiga: timglaset behöver inte nödvändigtvis 8 timmars sammanhängande sömn för att vändas. Du behöver ju inte alltid en trerätters brakmiddag för att bli mätt varje gång du är det minsta hungrig – ibland räcker det med ett äpple eller en Snickers. På samma sätt fungerar det med sömn. Om du sover en stund mitt på dagen, när dygnsklockan håller reda på att det är dag och inte tid för nattsömn, kommer du att behöva sova en betydligt kortare stund.

Timglaset vänds, du får ny energi – och flera andra vinster på köpet.

Hemligheten bakom den perfekta middagsluren

Det har väl inte undgått någon att vi ofta blir extra trötta efter lunchen – palt-koma kallas det för, där jag kommer ifrån. Och det beror ju delvis på hur tung lunch man har ätit, men också på att kroppen då befinner sig i en dipp rent energimässigt, eftersom det börjar bli några timmar sedan man vaknade.

Att ta en tupplur mitt på dagen gör man därför bäst ungefär sju timmar efter att man vaknade på morgonen. Gick du upp vid 06:00 blir en tupplur vid 13:00 helt perfekt – kroppen kommer själv att se till att det inte blir mer än 15-30 minuter.

(Om du inte redan har sömnbrist, förstås – då kommer kroppen istället att försöka ta igen förlorad sömn och tuppluren kan bli oväntat lång.)

v

Vinster med att sova mitt på dagen

Men vad har detta med tupplurar mitt på dagen att göra, tänker du kanske? Är inte tupplurar slöseri med tid, något som bara slöfockar och latmaskar ägnar sig åt? 

Tvärtom.

Faktum är att brist på sömn ställer till det för oss på många sätt, eftersom sömnbrist påverkar hjärnans främre delar, där vi gör sådant som att planera, fatta beslut, organisera, göra saker i rätt ordning, hålla fokus, med mera. Det är för övrigt samma delar som påverkas när vi blir berusade av alkohol. Så på ett sätt är sömnbrist och trötthet faktiskt att jämföra med att vara lite salongsberusad på eftermiddagen. Och visst, det kanske kan låta lite bohemiskt och kontinentalt, men det skulle nog inte uppskattas av särskilt många arbetsgivare.

Om du istället tar en tupplur mitt på dagen, gör du flera vinster:

  • Du fattar bättre beslut, både på jobbet och i exempelvis trafiken
  • Du blir mer kreativ, eftersom en trött hjärna inte är lika bra på att byta spår och tänka nytt
  • Du blir mer produktiv och orkar få mer gjort eftersom ditt fokus och din planeringsförmåga är bättre
  • Du gör bättre val när det gäller mat och träning och väljer mer sannolikt äpplet framför Snickers-biten
  • Du gör din kropp en tjänst och främjar bättre fysisk hälsa, eftersom både kroppen och hjärnan behöver återhämtning för att fungera optimalt

Så, nästa gång du känner att du har en riktig energi-dipp efter lunch: gör följande:

Stäng dörren. Sätt dig bekvämt. Ställ alarmet på mobilen om du är orolig för att bli borta för länge.

Ta dig en välbehövlig tupplur.

Och om någon frågar dig vad du håller på med, svarar du: ”forskningen säger att jag blir smartare av att sova!”

Bonusmaterial: signa upp dig på min gratis e-kurs ”Ladda på natten” om sömn, hälsa och kreativitet – via Daily Bits Of

–Lina 

Sugen på att lära dig mer om sömn, hälsa och kreativitet? Ta min gratis e-kurs:

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Då slutade jag vara en duktig flicka - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Då slutade jag vara en duktig flicka

”Stopp! Ni har missförstått några viktiga saker! Framför allt du, den manlige journalisten!” Så kände jag en dag när jag satt i bilen och lyssnade på ett radioprogram  om fenomenet duktig flicka. Ingången i ämnet var Birgitta Olssons (L) bok Duktiga flickors revansch. Man hade bjudit in olika personer som skulle diskutera, vrida och vända på begreppet. Och liksom så ofta när jag hör ämnen som ligger mig varmt om hjärtat diskuteras i radio, hade jag lust att bryta mig in i programmet och ge min syn på saken. Vi duktiga flickor är nämligen ofta en missförstådd grupp. 

3 kännetecken för en duktig flicka

Här tänkte jag, som ju trots allt har egen förstahands-erfarenhet på området, teckna min egen bild av en duktig flicka. Det är inte den enda eller den rätta eller den mest sanna bilden, men det är min bild. Min bild av mig själv som ung, och min bild av en uppsjö av unga människor jag mött och fortfarande möter. Både i mitt arbete som psykologi och i privata sammanhang.

En duktiga flicka sätter andras behov framför sina egna

Detta var den springande punkt som den manlige journalisten i radioinslaget inte förstått. När de började prata om hur duktiga flickor vill vara till lags, menade mannen att ”det är väl jättebra att göra som man blir tillsagt ibland, jag tror det är bra för både individen och samhället”.

Jag lovar dig att jag hade gjort en riktigt hård face palm, om jag inte råkat ligga i 110 på motorvägen utanför Älvängen just vid tillfället.

Läs mer: Duktiga flickors guide till att prioritera smartare – del 1

Problemet för duktiga flickor är nämligen inte att vi gör som vi blir tillsagda eller ombedda. Självklart är det ju både artigt, trevligt, förväntat och bara allmänt hyfs att ibland, hjälpa sina medmänniskor på olika sätt. Nyckelordet här är ibland. Det vill säga, när man har tid, ork och möjlighet.

Problemet med att vara en duktig flicka är inte att vi hjälper andra – utan att vi återkommande sätter andras behov framför våra egna. Detta gör att vi duktiga flickor löper högre risk att bli utbrända. Inte för att vi är så himla trevliga och omtänksamma mot andra. Utan för att vi är mer omtänksamma mot andra än mot oss själva.

En duktig flicka mäter sitt egenvärde i sina prestationer

Den första delen ovan hänger nära ihop med den här andra delen. För om jag bara är värd något om jag gör en massa bra saker – helst för andra, eftersom det inte räknas annars. Då är det klart att jag kommer att vilja göra en massa bra saker. Inte några få saker, inte några halvbra saker – utan just en massa, bra saker.

Här kommer vi osökt in på skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.

Många duktiga flickor har ett gott självförtroende. Vi sprutar ur sig höga betyg, framgångsrika projekt, idéer, idrottsprestationer, ideellt engagemang, you name it. Och vi vet vad vi klarar av, vi har en god kännedom om vår egen prestationsnivå. Jag var exakt sån här i högstadiet och gymnasiet. Hade inga större tvivel om att jag skulle klara proven eller redovisningarna i skolan. Visste att jag skulle ro i land de projekt och utmaningar jag tog mig an.

Självkänsla – att vara värd något utan att prestera

Men självkänsla, det är något annat. Där finns risken att jag som duktig flicka har det betydligt mer skralt ställt – även om jag är lyckad och framgångsrik på andra områden. Självkänsla handlar nämligen om att uppleva att jag har ett värde bara för att jag är mig själv, utan prestationer. Och kanske just därför är det så mycket svårare. För om det inte finns någon referensram, inget betyg, ingen placering i något lopp, inget namn längst ner på en publicerad artikel – hur kan jag då veta, riktigt säkert? Jaja, du säger att du tycker om mig för den jag är. Men hur vet jag att du menar det?

Tyvärr är vi många som både är dåliga på att ta emot sådan här bekräftelse, och på att ge den till andra. Därför mår åtminstone jag extra bra de gånger det händer. När en kollega säger ”åh, vad kul och se dig!” när jag kommer tillbaka efter att ha varit sjuk ett par dagar. Eller när en vän skickar ”det var jättekul att hänga med dig igår!” i ett sms dagen efter en mysig fika-träff på stan. Då fylls jag av en väldigt god känsla. Och jag försöker att komma ihåg att även strö dem omkring mig till andra.

Fundera: När bekräftade du själv någon i din närhet på det här sättet senast, utan att berömma något i deras utseende eller prestation?

En duktig flicka måste ta sig över ribban större marginal än andra

Jag hörde en gång en annan duktig flicka göra en strålande jämförelse med att hoppa höjdhopp:

”Det är som att andra bara behöver ta sig någon centimeter över ribban för att klara hoppet, medan jag liksom måste vara en halvmeter över för att jag ska känna mig nöjd. Fast jag kräver inte det av andra, bara av mig själv.”

Hennes liknelse satte fingret på något som personer som själva inte är duktiga flickor ofta inte förstår. Det handlar nämligen inte bara om prestationerna i sig – det handlar även om vilken standard och vilka krav jag ställer på mig själv jämfört med andra. En duktig flicka har nämligen många gånger två olika måttstockar för krav. En för sina egna prestationer – och en helt annan, mer tillåtande och generös, för andras.

Dubbla måttstockar

Om en duktig flicka till exempel ber en kollega att ordna fika till ett möte, blir den duktiga flickan fullt nöjd med ett paket Ballerinakex och en burk pulver-snabbkaffe.

Om en duktig flicka själv däremot tar på sig att ordna fikat till ett viktigt möte – då är det genast hem och baka som gäller. Och inte bara någon liten skruttig sockerkaka, nej nej. Helst ska det vara flera olika sorters kakor, gärna något vanligt bröd också, kanske lite hemmagjord marmelad? ”Hur lång tid tar det att kärna sitt eget smör? Har de ekologiskt vetemjöl på Ica? Måste ju baka något till Doris som inte tål gluten också. Jag fixar det.”

En duktig flicka, som ju i grunden är osäker på om hon verkligen duger som hon är eftersom ingen säger detta till henne, måste slänga sig över ribban med så god marginal att hon aldrig behöver tveka det minsta på om hon klarade sig. Det räcker inte med att prestera, jag måste överprestera. Det räcker inte med A i hälften av ämnena och B i hälften – det ska vara A i allt.

Då slutade jag vara en duktig flicka

Detta leder mig osökt in på berättelsen om hur jag själv lyckades ta mig ur den spiral av ständiga överprestationer som det innebär att vara en duktig flicka. Jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt är ”botad” – jag brottas fortfarande med mina egna krav, varje dag. Men jag har hittat en mer hanterbar nivå. Och jag minns fortfarande ögonblicket då något slog om inom mig.

När jag tog studenten vid Finnvedens Gymnasium i Värnamo 2004, var jag en av endast två elever som hade ett avgångsbetyg med MVG i samtliga ämnen. För detta fick jag Bruno Mathson-stipendiet, som två år tidigare hade tilldelats Annie Johansson. Ni vet, hon som idag heter Annie Lööf och är partiledare för Centerpartiet. Studenten markerade för mig slutet på flera år av hårt pluggande, osäkerhet, prestationsfokus, oro och andra typiska duktig flicka-beteenden.

Ett par år senare flyttade jag till Lund för att börja studera till psykolog. Första dagen på psykologprogrammet, nämnde kursledaren något som kom att påverka mig de kommande fem åren.

”Här på psykologprogrammet har vi bara betygen U och G. Bara Underkänt och Godkänt.”

Denna enkla, korta mening innebar att en helt ny värld av möjligheter plötsligt öppnade sig framför mig. För om det inte fanns något högre betyg än Godkänt att sikta mot, då fanns det ju heller ingen anledning att överprestera? Ingen vits med att lägga ner varje vaken minut på att plugga sig till ett ”fint betyg”? (Betygen har, för en duktig flicka, inte något särskilt med själva kunskaperna att göra, utan är endast ett kvitto på egenvärdet).

Studier utan betyg – mindre prestation, mer gött att leva

Det kan låta litet och betydelselöst, men sanningen är att den här lilla detaljen påverkade hela min tid vid Lunds Universitet i en mycket positiv riktning. Och även mitt liv idag, långt därefter. För första gången kunde jag nämligen släppa fokus från prestationerna och istället lägga krutet på annat. Sådant som jag verkligen brann för, tyckte var roligt, hade en fallenhet för, sådant som gjorde skillnad och som var roligt och som gav mig och andra omkring mig glädje.

Jag halkade snart in i föreningslivet och trivdes som fisken i vattnet med att anordna fester, konferenser, möten och annat för mina medstudenter. Jag släppte fokuset på prestation och började ägna mig mer åt andra värden.

Och framför allt, jag släppte fokus från mig själv och började inrikta mig mer på vad jag kunde göra för andra.

Studier utan betyg – det blev min räddning.

Praktisk övning

Säkerligen har du en och annan duktig flicka (oavsett kön) i din närhet. I familjen, i vänkretsen, på jobbet, i innebandylaget. Nästa gång du möter en duktig flicka – säg något bekräftande till hen som inte har med hens prestationer att göra. Säg hur mycket du uppskattar hen för att hen är rolig att vara med, för att hen sprider glädje, för att hen har ett smittsamt skratt.

Om du själv är en duktig flicka, be någon i din närhet att säga något om vad hen uppskattar hos just dig, för den du är. Jag lovar att du kommer att få många värmande ord tillbaka.

Och glöm inte: Who run the world? Girls!

–Lina

3 myter om barn vi måste avfärda: Introverta barn behöver ta för sig mer - Bodestad Psykologkonsult

3 myter om barn vi måste avfärda, del 3: ”Barn som är introverta behöver ta för sig mer”

Är det alarmerande så fort ett barn är ensamt på rasterna? Måste vi lära alla barn att räcka upp handen när de vill prata? Passar grupparbete verkligen för alla? Eller är det så att vissa av oss trivs allra bäst i vårt eget sällskap, helt allena? Idag skriver jag tredje och sista delen i serien 3 myter om barn vi måste avfärda, och idag handlar det om mig och mina likar – vi som är introverta. (Du kan läsa del 1 om att barn gör rätt om de kan här och del 2 om belöning och bestraffning här.)

När jag var sådär tjugenånting, bodde jag ett par år i Nederländerna och jobbade på ett internationellt call center tillsammans med 200 andra ungdomar från hela Europa som också var tjugenånting och, liksom jag, ville komma ut i världen lite innan det var dags att börja plugga eller bilda familj eller vad man nu skulle göra när man blev trettinånting.

Det blev förstås en hel del fester ute i Amsterdams vimlande nattliv – och jag grämde mig varenda gång vi skulle gå ut.

”Vadå?” tänker du kanske nu, ”klagar du på nattlivet i Amsterdam, som är ”second to none” bland Europas partystäder?”

Nejdå, nedjå, jag har inget emot Amsterdam alls.

Jag har bara något emot fester.

En jobbig fråga – och en upplysande insikt

Jag minns tydligt ett speciellt tillfälle, när jag var ute med ett stort gäng grabbar från vår kundtjänstavdelning. Jag, och en annan svensk tjej – vi kan kalla henne Anna – som var blond, pratsam, glad, trevlig, flirtig, utåtriktad, uppmärksamhetens centrum.

Min raka motsats, med andra ord.

Och någonstans där under kvällen, spetsade en av grabbarna mig med en riktigt jobbig fråga:

”Du Lina…varför är du alltid så tyst, kan du inte vara lite mer som Anna?”

Den frågan hade jag redan ställt mig själv tusen gånger och brottats med länge i mitt eget huvud, utan någon större framgång. Men bara en kort tid senare började jag nysta i något som skulle bli en stor del av svaret på den där jobbiga frågan.

Inför en intern rekrytering på företaget, fick jag göra ett personlighetstest. Testet i sig är visserligen ungefär lika tillförlitligt som horoskopen i söndagstidningarna, men en sak fick jag reda på som lade många förvirrade pusselbitar på plats.

Jag var introvert.

Introvert eller extrovert – en skala med två ytterligheter

Inom personlighetspsykologin finns idag en uppsjö av olika teorier, men en av de mest beforskade och belagda är Big Five, eller O-C-E-A-N som den även kallas. E:et i OCEAN står för Extraversion och beskriver om en människa är mer inåtvänd, introvert, eller mer utåtriktad, extrovert.

Extroverta människor är pigga och energiska, trivs med massor av folk omkring sig, älskar att arbeta i team, går gärna på stora fester, klubbar och konserter, pratar medan de tänker och trivs bäst där det är mycket ljud och rörelse.

Introverta människor, däremot, är precis tvärtom. Vi är lugna och stabila, trivs i mindre sammanhang – allra helst ensamma, eller i sällskap med oss själva. Vi går hellre på lugna museer eller mindre middagar med några få vänner. Vi tänker innan vi pratar och trivs bäst där det är lugn och tyst.

Vi människor är utspridda längs den här skalan enligt en så kallad normalfördelningskurva, vilket betyder att de allra flesta är lite mittemellan, medan vissa av oss är mer extrema åt det ena eller andra hållet.

Läs mer: ”Energitankar – om hur introverta och extroverta medarbetare kan mötas” – Ett Gott Arbetsliv

3 myter om barn vi måste avfärda, del 3: introverta barn behöver ta för sig mer - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Men, vad har detta med barn att göra?

Ja, givetvis gäller detta inte bara oss vuxna, utan även barn. Och här vill jag återkoppla till rubriken – myten om att tystlåtna barn ”behöver ta för sig mer”.

Oh, vad jag önskar att jag hade vetat redan när jag var barn att jag var introvert! Då hade jag inte behövt känna mig konstig för att jag föredrog att vara ensam på rasterna ibland. Grupparbetena, där det oftast slutade med att jag gjorde det mesta jobbet själv medan mina kamrater satt och kastade sudd på varandra eller pratade om vem som gjort vad på senaste fotbollsträningen, hade jag kanske också sluppit, åtminstone delvis.

Och de slamriga, skrikiga, röriga idrottslektionerna? Ja, de var ju verkligen ingenting för mig. Jag var en av dem som väldigt ofta var ”lite småsjuk” eller ”hade glömt kläder”, för jag orkade inte med alla stimuli – ljud, rörelser, människor, bollar, redskap och massor av regler att hålla reda på. Nej tack, jag sitter hellre och tittar på, observerar och tänker. Det är lagom. 

Normen säger att vi ska ta för oss

I dagens samhälle har vi blivit väldigt duktiga på det här med normer och likriktning. På ytan kan visserligen gränserna för vad man får och inte får göra, hur man får och inte får vara, upplevas som både vida, öppna och tänjbara. Men i själva verket är gränserna ganska stela och snäva på de flesta håll.

Att vara introvert, tycka om att vara för sig själv och ha ett stort behov av tystnad och egentid – det är varken norm bland barn eller vuxna i dagens samhälle. Detta trots att hälften av oss lutar mer åt det här hållet, än åt det utåtriktade, livliga, party-glada. 

Men kom ihåg: en norm gäller bara så länge vi är överens om den. Normer är ständigt öppna för omförhandling och utveckling. Ju fler varianter och exempel på mångfald som vi ger utrymme för, både bland oss vuxna och bland barnen i våra skolor, desto bredare gör vi normen successivt, så att fler inkluderas. 

Bönder och jägare – om vad som ger och tar energi

För ett par år sedan cirkulerade det en text på Facebook, som en förälder hade lagt upp efter att ha varit på besök med sitt barn på BUP (Barn- och Ungdomspsykiatrin). Där hade en sköterska pratat med familjen om vad det innebär att göra en ADHD-utredning. Men istället för att prata om en massa diagnoser och kliniska termer, gjorde sköterskan en underbar berättelse där hon jämförde människor med Jägare och Bönder.

Sköterskan menade att Jägare alltid är på helspänn, ser och hör allt, är snabba och rörliga, håller koll på flocken och spanar efter faror. Bönder, å andra sidan, är lugna, tålmodiga och bra på att vänta. De sår och skördar och låter saker ta sin tid.

När jag läste den där berättelsen, drog jag direkt parallellen till det här med att vi är introverta eller extroverta. Det handlar om vad som ger och tar energi – vilket ser väldigt olika ut för olika människor.

 

3 myter om barn vi måste avfärda, del 3: Introverta barn behöver ta för sig mer - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

”Jägare” är extroverta barn som…

  • Får höra att de ska sitta still, vara tysta, skärpa sig, vänta på sin tur
  • Behöver prata högt för att tänka
  • Får energi av att vara med andra
  • Gärna jobbar i grupp
  • Behöver aktiv lek och rörelse på rasten för att ”tanka” energi inför lektionen
  • Får energi av att vara med och runt andra.

”Bönder” är introverta barn som…

  • Får höra att de ska ta för sig, vara mer utåtriktade, prata med andra elever, räcka upp handen mer, delta i diskussioner med mera
  • Behöver tänka först och prata sen
  • Får energi av att vara ensamma och ha det tyst, lugnt och inte för mycket ljud, liv och rörelse
  • Gärna jobbar självständigt
  • Behöver ibland dra sig undan från andra på rasten för att hämta energi
  • Tappas på energi av att vara med och runt andra.

När man ställer upp dessa två motpoler mot varandra, förstår man snart att det rör sig om två väldigt olika typer av människor. Samtidigt förväntas dessa två motpoler ofta leva upp till exakt samma krav, som att klara av en 90 minuters klassrumslektion eller göra en redovisning på ett visst sätt.

Den ena typen är fylld av sprudlande energi efter rasten, den andre dränerad. En föredrar att jobba i grupp, medan en annan helst sitter och pular på sin uppgift ensam. Någon behöver ha musik i öronen, rita eller pilla med lite lera för att kunna lyssna och fokusera. En annan vill helst ha det knäpptyst och så lite saker att titta på som möjligt.  

Utåtriktad eller inåtvänd? Risk för moment 22

Den som är observant märker även att det lätt blir ett moment 22, eller ”hur man än vänder sig har man rumpan bak”, för barnen i skolan idag. Å ena sidan får de extroverta barnen tillsägelser om att vara tysta och sitta still. Å andra sidan får de introverta barnen höra att de ska prata mer, ta för sig, vara med fler kompisar och vara ”lite mer livliga”.

Så, hur ska man vara för att slippa tillsägelser i skolan? Utåtriktad eller tillbakadragen? Energisk eller lugn? Gruppdjur eller ensamvarg? 

Lösningen: ett anspråkslöst förslag

Ja, frågorna ovan är såklart kuggfrågor. Vi borde ju nämligen istället fokusera på vad vi vuxna kan göra för att inte tvinga in barn i roller eller situationer där de känner sig obekväma. Situationer de inte behärskar, där kraven överstiger deras inneboende förmågor.

 

Och jag tänker mig att lösningen är lika enkel som den är svår:

Se, och lyssna på, det enskilda barnet. Respektera att barn är olika, och låt varje barn göra sin egen grej så långt det bara är rimligt.

Jag vet, jag vet. Enkelt på pappret, svårt i praktiken.

Men likväl – ju fler gånger vi påminner oss själva om att alla andra faktiskt inte fungerar exakt just så som vi själva fungerar, desto bättre blir vi på att se saker från någon annans horisont. Empati handlar ju om att förstå någon annans sätt att tänka och känna. Det handlar om att respektera – eller ännu hellre, att nyfiket intressera sig för – den andre. Det handlar om att främja mångfalden, inte motverka den.

Jag skrev förut om det här med normer och vill här återkomma till detta för att knyta ihop säcken. Jag vill påminna dig om att alla normer är påhittade och därför ständigt kan – och bör – omförhandlas, utvecklas, vidgas och förändras.

Varje gång du lär dig något nytt om hur andra människor fungerar, bidrar din ökade kunskap till en liten tänjning av normerna för hur människor ”kan” eller ”bör” vara.

Detsamma gäller barn i din närhet – när du pratar med dem om mångfald och olikheter, bidrar du till att göra deras värld ännu lite större, en insikt i taget.

Avslutande tankar för dagen

Jag vill avsluta med några tankar att fundera på, för dig själv eller ännu hellre tillsammans med barn och andra vuxna i din närhet.

Hur märker du på ditt/dina barn om de är extroverta eller introverta, Jägare eller Bönder, ? Hur var du själv som barn? Hur är du själv idag?

Dela gärna med dig till ett barn i din närhet – jag garanterar att ni får ett spännande samtal.

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Myter om barn vi måste avfärda, del 2: Belöning och bestraffning lär barn vad som gäller

3 myter om barn vi måste avfärda, del 2: ”Belöning och bestraffning lär barn vad som gäller”

Är moroten och piskan de bästa två lärarna som finns? Skapar belöning och bestraffning en tydlighet för barnen kring vad som gäller? Eller kan det snarare vara så att belöningar och bestraffningar på sikt bara förvärrar de problem man försöker få bukt med, på grund av inbyggda designfel?

Idag är det dags för andra delen av 3 i min serie 3 myter om barn vi måste avfärda (del 1 handlade om att barn gör rätt om de kan och del 3 handlar om introverta och extroverta barn). Idag tänkte jag skriva om det här med belöning och bestraffning. Detta är ett område där jag ofta får frågor och där det finns många bra saker man kan göra – och många mindre bra saker man ibland gör, som riskerar att påverka våra barn och vår relation med dem på ett negativt sätt.

Är du nyfiken på hur du kan göra för att skapa förutsättningar för ditt barn att lyckas, utan att använda bestraffning? Jag går igenom några vanliga misstag, några risker – och några tips på vad du som vuxen kan göra istället.

Belöning, bestraffning, konsekvens…

Som jag nämnde i förra delen, arbetar jag sedan fem år tillbaka som skolpsykolog. Både i mitt jobb och på andra håll, stöter jag ibland på olika system för belöning och bestraffning (eller ”konsekvenser” som det nästan undantagslöst brukar kallas).  

Och varje gång jag hör om detta, blir jag uppmärksam. Inte nödvändigtvis skeptisk, men uppmärksam. För jag vet att det finns vissa risker med att införa olika system för belöningar och konsekvenser – risker som man inte alltid vet om eller tänker på, men som kan få stor effekt på just de personer, ofta skolelever, vars beteenden det är man vill påverka med belönings- och konsekvenssystemen.

Jag vill redan här vara tydlig med att belöningssystem inte är något dåligt i sig. Det finns många exempel på goda och välfungerande system som eleverna själva är engagerade i och som bidrar till positiv utveckling på många områden. Men för att detta magiska ska ske, måste vissa viktiga bitar finnas på plats.

4 vanliga misstag när det gäller belöning och bestraffning

I det här avsnittet tänkte jag därför syna några vanliga misstag man riskerar att göra när det handlar om system för belöning och bestraffning. Jag kommer att förklara vad det är som gör att dessa misstag inte leder till önskat resultat – och vad man kan göra istället.

1 – Man fokuserar på bestraffningar (”konsekvenser”) istället för belöningar

Om det är någon gång jag faktiskt blir skeptisk, är det när jag hör lärare och annan skolpersonal prata om ”konsekvens-trappor” (förutbestämda steg som ska följas om en elev exempelvis kränker en annan elev). Anledningen till min skepsis är flera.

För det första signalerar en konsekvenstrappa (särskilt om den sitter upptejpad framme på tavlan) att man utgår från att eleverna kommer att kränka varandra och bete sig illa. Det vi förväntar oss är oftast precis det vi får, och vilka förväntningar vi signalerar till eleverna påverkar deras beteende, både medvetet och omedvetet. Om man redan från början har ingången attnär ni kränker varandra, då kommer vi att ringa hem till era föräldrar” och liknande, har man signalerat vilka låga förväntningar man har. 

För det andra är detta ett reaktivt arbetssätt, snarare än proaktivt – man pratar bara om vad man ska göra när något redan har hänt, istället för att ta ansvar för att förebygga så att det inte händer från första början.

Och för det tredje skapar det direkt en väldigt tråkig och negativ stämning, eftersom fokus riktas mot vad som händer när man gör fel, istället för vad som blir följden om man gör något bra. EN sådan stämning är i sig ingen bra grogrund för relationer, intresse, nyfikenhet och lust.

Föreställ dig själv om du fick en ny chef på ditt jobb, och hen på första dagen började med att prata vitt och brett om alla konsekvenser som hen tänkt införa om någon kommer försent, missar en deadline eller gör något annat litet misstag. Inte så inspirerande, eller hur?

2 – Barnen förstår inte varför de får belöningar (eller bestraffningar)

Ett annat vanligt misstag när det gäller sådana här system med belöning och bestraffning, är att kopplingen mellan beteendet och belöningen eller bestraffningen är alldeles för otydlig för barnen. Detta gäller ofta särskilt de barn som befinner sig i någon form av svårighet från början och kanske har extra svårt med socialt samspel eller sociala koder. Att få en belöning, eller värre, en bestraffning, utan att förstå varför, skapar bara förvirring och har ingen effekt på varken önskvärda eller icke-önskvärda beteenden.

Risken med detta är att de barn eller elever som redan är motiverande och självgående, blir jätteglada av ett nytt belöningssystem, eftersom de ”förstår systemet” och genast samlar på sig massor av poäng eller stjärnor eller vad man nu har valt. Barn i svårigheter, däremot, riskerar att inte förstå eller ta till sig belöningssystemet och kanske till och med börja ogilla det, eftersom det blir rörigt för dem när de inte förstår det som andra verkar fatta.

3 – Allt fokus är på vad man inte ska göra

Vi vuxna,  som ju vanligtvis är väldigt både kloka, logiska och klartänkande varelser, har ibland en övertro på konsekvensers förmåga att lära våra barn hur de borde bete sig. Det är då jag brukar komma in i ett av mina magiska mantran:

Bestraffning lär inte ut önskvärt beteende.

Bestraffning lär inte ut önskvärt beteende.

Bestraffning lär inte ut önskvärt beteende.

Jag skulle kunna upprepa denna mening hur många gånger som helst. För att barn ska lära sig nya beteenden, måste vi visa dem och lära dem hur man gör. Inget barn har ju någonsin lärt sig cykla, simma eller läsa genom att någon vuxen enbart stod jämte dem och gapade om hur de inte skulle göra för att cykla, simma eller läsa. Det kan låta självklart. Men när det gäller konsekvenser och bestraffningar får vi vuxna ibland för oss att det räcker med att tala om vad man ska låta bli att göra, för att det önskvärda beteendet på något magiskt sätt ska uppstå istället. Utan att man talar om vad det är. 

4 – Systemet har inte utformats tillsammans med barnen

I skolans värld är detta någon man ibland stöter på, framför allt när det gäller ordningsregler som ”ingen keps” eller ”här har vi lugn och studiero”. Regler, belöningar och bestraffningar som barn och elever inte själva har varit med och valt eller haft möjlighet att påverka, har en mindre sannolikhet för att kunna påverka deras beteende, eftersom de inte blir meningsfulla, begripliga och hanterbara för barnen.

Varför ska jag följa en helt påhittad regel om att man inte får ha keps eller huva på sig, när det känns som om mitt huvud ska sprängas om jag inte får ha min keps som skydd? Vem har bestämt det? Och vad vinner jag på att följa den påhittade regeln? Vad förlorar jag?

3 myter om barn vi måste avfärda, del 2: belöning och bestraffning lär barn vad som gäller - Bodestad Psykologkonsult

Risker med att använda belöning och bestraffning ogenomtänkt

Om vi inför något system för belöning och bestraffning och gör ett eller flera av misstagen ovan, finns flera risker. För det första riskerar barnet att fyllas av känslor av skam, otillräcklighet, frustration och besvikelse mot sig själva och sin egen oförmåga att göra rätt. Detta är den risk och konsekvens som har störts negativ inverkan på barnet, eftersom barnet själv tar på sig skulden för sitt misslyckande.

För det andra kan det skada relationen vi har med barnet så att hen blir mindre tillitsfull mot mig som vuxen – och mindre motiverad att göra goda handlingar gentemot mig.

För det tredje finns en risk, om man inför ett sådant system i en grupp som exempelvis en skolklass, att det uppstår tävling, kamp och grupptryck mot vissa i gruppen och att ett alltför stort fokus hamnar på belöningssystemet istället för på andra viktigare saker.

Så, vad ska vi då göra istället?

Det finns några viktiga ingredienser som behövs för att vi ska kunna främja goda och ansvarsfulla beteenden hos våra barn och unga.

Tydliga, rimliga och konsekventa gränser skapar trygghet

När jag nyligen hade fött min dotter och satt hemma i soffan och ammade för det mesta hela dagarna, läste jag en fantastisk liten bok som heter ”Bringing up bébé”, där en amerikansk journalist bosatt i Paris på ett mycket underhållande sätt beskriver skillnader mellan amerikanskt och franskt föräldraskap.

En av de punkter där amerikanska och franska föräldrar skiljer sig åt extra mycket är enligt journalisten att franska föräldrar håller hårt på sin yttre ram – cadre – inom vilken barnet sedan kan röra sig ganska fritt. Ett exempel hon tog upp var att vissa franska föräldrar har regeln: ”utanför huset bestämmer jag vilka kläder du ska ha – hemma får du ha på dig precis vad du vill”. Denna enkla regel – som upprätthålls konsekvent och tydligt – gör att barnen både får en frihet inom ramen och samtidigt en tydlig gräns för vad som gäller när man ska utanför dörren. Inga förhandlingar i stil med ”men pappa, jag viiiiiill ha prinsessklänningen på mig till förskolan!” när det är februari och femton minus ute. 

Vad författaren menar i boken är att har man tydliga och fasta, men ganska vida, ramar för barnen att hålla sig inom, främjar man deras självständighet och utforskande eftersom de vet att föräldern tydligt markerar om de skulle råka nå ”ramens” gräns. Barn, liksom vi vuxna, är väldigt förtjusta i det här med trygghet och förutsägbarhet, men det får bli ett annat blogginlägg. Här räcker det att vi konstaterar att tydliga ramar med få regler som man orkar upprätthålla varje eller nästan varje gång, är mycket mer effektivt än massor av små ”dutt-regler” för varje liten situation. 

Förklaringar suddar ut förvirring

Att sätta gränser innefattar även att förklara, på barnets nivå, varför man sätter just den gränsen just nu. På så sätt lär vi även barnen orsak och verkan och tydliggör för dem hur deras beteenden och handlingar påverkar andra, ett steg i utvecklingen av empati och hänsyn för andra.

”Jag vill att du klättrar ner från stolen nu, annars kan du ramla och slå dig och då får du ont. Jag vill inte att du ska ramla och få ont.”

Genom att utgå från dig själv och förklara varför du ber barnet om något, ökar du markant chanserna att hen tar till sig det du säger och förstår varför du säger det. Barn vill, precis som vi vuxna, förstå varför saker händer eller varför det är viktigt att de gör ett visst beteende.

Tänk dig själv om någon bara gick fram till dig på bussen och ropade ”ställ dig upp!”. Troligen hade du inte blivit så välvilligt inställd till den här personen. Men om hen istället kommit fram och sagt: ”Ursäkta, skulle du ha möjlighet att resa på dig och ge mig platsen, jag har väldigt ont i min fot” hade du förstått situationen bättre och troligen rest dig och lämnat platsen till personen ifråga.

Meningsfulla konsekvenser lär ut ansvar

Bestraffning handlar om att para ihop något obehagligt med en viss händelse eller handling. Det kan vara att man får något negativt, exempelvis en arg tillsägelse, eller blir fråntagen något positiv, exempelvis sin iPad eller en viss leksak. Det som brister är här att kopplingen mellan handlingen/beteendet och bestraffningen är helt godtycklig – barnet kan möjligen med tiden lära sig att samma tillsägelse kommer varje gång man gör en viss sak, men så fort föräldern inte är i närheten, gör man beteendet ändå. Precis som vi vuxna saktar in om vi ser polisen på motorvägen, men några minuter senare är uppe i 120 km igen. 

Meningsfulla konsekvenser handlar om att lära barn att ta ansvar för sina handlingar. Det kan exempelvis vara att ett barn (som är stort nog) får städa bort något man ritat på väggen, spillt ut på golvet eller liknande. Det bör vara konsekvenser som har en tydlig koppling till beteendet/handlingen och lär barnet en färdighet, exempelvis att städa upp efter sig. Att ta ifrån ett barn mobilen i en vecka lär inte ut några nya färdigheter, det lär bara barnet hur man ”avtjänar tid”. 

”Connect before you correct” – relationen är alltings början

Precis som med väldigt många andra saker som rör våra barn och unga, landar vi i slutsatsen att relationen är grunden som allt annat byggs på.

Om du har en god, respektfull och trygg relation med dina barn eller dina elever, kommer de att vara villiga till samarbete. Inte för att de känner sig tvingade att lyda dig, utan för att de bryr sig om dig och därför vill göra goda handlingar tillbaka gentemot dig, precis som du gör mot dem. Utan relationen som grund går det egentligen inte att bygga något som helst tillsammans med ett barn. Trygghet, tillit och en övertygelse om att andra vill mig väl, är grundförutsättningar för att barn ska kunna lyckas. I alla lägen.

Praktisk övning

Om du har egna barn, prata med dem om vilka regler de skulle önska att ni hade hemma hos er, om de fick bestämma helt själva. Släpp gärna fram alla roliga, galna förslag, inte bara strikta och ordningsamma regler. Har du inte barn i din närhet, prata med kollegorna runt lunchbordet eller andra du brukar prata med. Vilka ordningsregler borde alla människor ha i sitt hem? I sitt klassrum? På bussen? På jobbmöten? Skiljer sig svaren åt mellan olika personer?

Dela gärna med dig i kommentarerna nedan, eller maila mig på lina@bodestad.se!

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


3 myter om barn - barn gör rätt om de kan - psykolog Lina Bodestad

3 myter om barn vi måste avfärda, del 1: ”Barn gör rätt om de bara vill”

Hur kommer det sig att vissa barn alltid blir sura arga när de ska komma in från rasten och börja jobba igen? Varför sitter inte vissa barn still, fastän vi har sagt åt dem tusen gånger? Kan inte vissa barn bara skärpa sig och göra som vi säger, istället för att hålla på och trilskas så dant jämt?

Jag jobbar sedan fem år tillbaka som skolpsykolog och har länge intresserat mig för det här med lärande och utveckling. Och för det allra mesta möter jag alldeles fantastiska, engagerade, kloka, kunniga och förstående pedagoger och vårdnadshavare. Och barnen, de är alla fantastiska, kloka, roliga, finurliga och fundersamma, på sina helt egna olika vis.

När jag skriver detta har 2017 precis börjat och jag är taggad på att lägga ut årets första blogginlägg. Mitt övergripande tema för 2017 kommer att vara ”att utforska och utmana normer som står i vägen för hälsa, lärande och utveckling”

Eftersom jag jobbar med elevhälsa, och eftersom barns och ungas hälsa och välbefinnande ligger mig extra varmt om hjärtat, tänkte jag dedikera årets första inlägg just till dem. Att jag själv har ett barn som börjat på förskolan den här veckan, det får bara vara körsbäret på toppen i det hela.

3 myter om barn vi måste avfärda

Jag tänkte inleda året med en serie blogginlägg i tre delar – 3 myter om barn vi måste avfärda. Första delen tänkte jag ägna åt att titta närmare på det här med barns förmågor och utveckling. I de andra två delarna tänkte jag skriva om barn som inte tar så mycket plats i det sociala samspelet, och även ge mina tankar på det här med belöning och bestraffning. Men det kommer lite senare. (Du kan läsa del 2 om belöning och bestraffning här, och del 3 om introverta och extroverta barn här).

Myt 1: Barn kan göra rätt – om de bara vill

För mig som skolpsykolog, som träffar både skolpersonal och föräldrar varje vecka, är detta fortfarande en av de vanligaste (miss)uppfattningarna jag stöter på.

Tanken verkar gå ungefär såhär:

“Att skärpa sig och bete sig på ett bra sätt, är något man själv väljer och bestämmer sig för att göra – eller inte göra. Alltså är det varje barns (och vuxens) eget val och ansvar om hen vill bete sig bra eller dåligt. Om man säger till ett barn att skärpa sig tillräckligt många gånger – då måste hen väl till slut lyssna och faktiskt skärpa till sig, eller?”

Riktigt såhär överdrivet låter det förstås inte alltid, men du förstår nog min poäng och vart jag vill komma.

När vi kräver mer än vad barnet kan ge

Det finns nämligen ett annat sätt att se på saken – vilket inte bara jag, utan även andra psykologer både i Sverige och utomlands, tänkt på. Och det handlar om synsättet att bristfälligt beteende inte beror på bristande vilja, disciplin eller “hyfs” – utan helt enkelt på bristande förmåga.

Läs mer: Bo Heljskov Elvéns hemsida om lågaffektivt bemötande

Bristande förmåga att göra allt det där som vi ofta tar för givet.

Sitta still. Lyssna. Vänta på sin tur.

Byta fokus från en sak till en annan. Stänga ute störande ljud. Sålla viktig information från oviktig.

Planera, organisera och lägga upp sitt arbete. Ta sig an ett problem i en logisk eller systematisk ordning.

Allt det här är förmågor som inte tillhör skolans ämnen i sig. I skolan tränar man ju multiplikation och Hallands floder och Sveriges statsskick och kungar och krig och fotosyntesen. Man tränar inte alltid lika mycket på att sitta still, lyssna eller planera sitt eget arbete. Vissa saker ”förväntas man bara kunna nu när man är så stor”.

Och kan kan det inte – då känner man sig misslyckad. Och blir ledsen. Besviken. Eller arg. Eller alltihop.

3 myter om barn - barn gör rätt om de kan - psykolog Lina Bodestad

Alla andra kan ju – varför kan inte jag?

Det är lätt att barn blir just ledsna och besvikna eller arga om de ständigt upplever att de misslyckas i olika situationer där kraven överstiger deras förmåga just då. Barn lägger ofta skulden på sig själva, även för saker som ligger utanför deras egen kontroll. Och om vi vuxna då spär på detta genom att antyda att de hade ett val att misslyckas, då gör vi inte saken bättre, hur goda våra intentioner än må vara.

Men det finns som sagt ett annat sätt att se på det. Ett annat sätt som vi vuxna kan bemöta, stötta och hjälpa våra barn och ungdomar som redan kämpar varje dag med att lyckas i skolan och i livet:

Alla barn vill göra rätt – om de kan.

Den här tanken bygger på att alla barn, precis som vi vuxna, vill göra rätt, lyckas, vara till lags, göra som alla andra och klara det andra klarar. Men alla har inte samma förmågor och vi utvecklas inte i exakt samma takt. Precis som alla barn inte lär sig läsa eller räkna exakt samtidigt – det kan skilja månader eller år, men tids nog utvecklas vi alla utifrån våra egna förutsättningar.

Läs mer: Dr. Ross Greenes hemsida Lives in the Balance

En bild som ofta brukar figurera när vi pratar om de här sakerna inom skolans värld är denna:

3 myter om barn - barn gör rätt om de kan - psykolog Lina Bodestad

Bilden visar på ett mycket tydligt sätt att om vi exempelvis ställer exakt samma krav på alla elever i en klass, blir det paradoxalt nog väldigt orättvist eftersom alla elever har olika förutsättningar, olika förmågor och har kommit olika långt i sin utveckling.

Lösningen: ett väl beprövat recept

Så vad kan då vi vuxna göra, när vi märker att ett barn upplever ett krav som överstiger hens förmåga i just den situationen?

Ja, vad skulle vi göra om vi hade ett barn i lågstadiet som inte kunde läsa riktigt än?

Vi skulle aldrig säga till ett barn som inte kan läsa:

 “Jaså, fixar du inte att läsa än, fastän du är 8 år? Det borde du verkligen kunna – dig blir det minsann aldrig någonting av om du inte lär dig att läsa snart! Sitt nu ner och läs!”

Vad skulle vi göra istället?

Just det – vi skulle träna på att läsa.

Vi skulle smyga in lästräning både i skolan och hemma, överallt där vi kom åt. Vi skulle be barnet att kolla busstiderna och läsa receptet på pannkakorna och läsa undertexterna på Rapport. Vi skulle sitta och läsa bänkbok och titta på skyltar och kolla matsedeln och läsa fotbollsresultaten.

Små ord här och där, några meningar åt gången. Och helt plötsligt skulle barnet kunna läsa med samma flyt som sina kamrater – och stolt kunna visa upp detta för föräldrar och lärare.

Alla bristande förmågor kräver träning, övning och upprepning

Precis samma sak är det med andra bristande förmågor. Vi behöver träna dem.

Hela tiden, både i skolan och hemma, på ett genomtänkt, omväxlande och lustfyllt sätt.

Om ett barn har svårt för att växla från en aktivitet till en annan, kan vi stötta barnet genom att säga till i god tid innan: ”nu är det fem minuter kvar tills vi ska äta, avsluta det du gör och kom ner och ät sen”.

Om ett barn har svårt för att sålla viktig information från oviktig, kan vi träna genom att tillsammans göra mindmaps eller på annat sätt plocka ut det viktiga ur texter eller annan information.

Om ett barn har svårt för att själv skriva en längre berättelse, kan vi ge stödstolpar, rubriker eller någon annan form av ”skelett” för barnet att utgå ifrån istället för att hitta på allt själv – och kanske fastna på första meningen.

Barn gör rätt om de kan.

Så länge vi har de glasögonen på oss, kan både barnen och vi komma hur långt som helst.

Har du ett barn i din närhet vars förmåga ibland inte stämmer överens med kraven? Vad brukar fungera för barnet i de lägena? Dela gärna med dig i kommentarerna!

–Lina

Bonusmaterial: Kartlägg bristande förmågor med hjälp av formuläret ALSUP, Assessment Of Lagging Skills And Unsolved Problems (på svenska)

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!