Duktiga flickors guide till att prioritera - Bodestad Psykologkonsult

Duktiga flickors guide till att prioritera

Känner du att tiden inte räcker till, fastän du har tusen bollar i luften och saker på gång hela tiden? Kan du ibland dimpa ner i TV-soffan på söndagskvällen och gräma dig över att du inte fick gjort det där du hade tänkt och skrivit upp på dina listor – den här helgen heller? Kan du, liksom jag, ibland se en hel vecka bara rinna iväg utan att du riktigt fick till det där som du ville eller hade tänkt? En anledning till detta kan handla om att prioritera.

För ett par veckor sedan skrev jag ett uppmärksammat inlägg om vad som fick mig att sluta vara en duktig flicka. Idag tänkte jag skriva om hur vi duktiga flickor, presterande pojkar och alla andra med många järn i elden, kan hamna i fällor när vi ska prioritera – och hur vi kan undvika dessa.

Prioritera: så får du koll i två enkla steg

Jag tänkte ta med dig på en praktisk övning som jag brukar göra när jag håller föreläsningar om stress och stresshantering för företag. Övningen är indelad i två faser och handlar om att se över sina prioriteringar utifrån två olika perspektiv.

Så gör dig redo, sätt dig bekvämt, plocka fram några papper och en penna och häng upp ”stör ej”-skylten för en stund. Redo? Bra, då börjar vi.

Duktiga flickors guide till att prioritera - Bodestad Psykologkonsult

Steg 1: för vems skull gör du saker – egentligen?

Som jag skrev om i mitt förra inlägg, är vi duktiga flickor väldigt bra på att ställa krav. Framför allt är vi bra på att ställa betydligt högre krav på oss själva än på andra. Vi sätter en ribba för vanligt folk, och en annan, betydligt högre, som vi själva behöver ta oss över, för att känna att vi duger.

Första steget i övningen om att prioritera smartare, handlar därför just om detta. Det här steget i övningen är det som brukar blir den största ögonöppnaren för de människor jag möter i mina föreläsningar och workshops.

Det går i korthet till såhär:

  1. Skriv ner tio saker du har på din att-göra-lista för tillfället. Det kan vara stort som smått, jobbrelaterat eller privat, viktigt eller oviktigt. Skriv bara ner tio saker du behöver göra inom de närmaste dagarna eller under veckan.
  2. Dela in ett papper i tre kolumner: ”för min egen skull”, ”för både min och andras skull”, ”för andras skull”.
  3. Sortera in dina tio att-göra-saker i de tre kolumnerna.

Titta på listan nu. Vad ser du? Hur känns det? Vilka tankar och reflektioner får du?

Det som nu händer är att du tydligt får syn på hur fördelningen ser ut mellan att göra saker för sin egen skull och för någon annan. Precis som jag skrev i mitt förra blogginlägg, är en av fällorna med att vara en duktig flicka just att man sätter andras behov före sina egna. Forskning visar att detta kan vara en riskfaktor för utbrändhet. Och det är ju egentligen inte så konstigt. Om man ständigt ser andras behov som viktigare än ens egna, betyder det att man tar sig mindre tid för återhämtning, egentid och gränsdragning för egen del.

Färdig? Bra. Ta nu en välförtjänt paus och hämta dig en kopp kaffe. Eller ett glas champagne. Jag är inte knusslig.

Steg 2: hur är balansen mellan insats och utdelning?

Är du tillbaka från pausen? Bra, då fortsätter vi.

Det andra steget handlar om att se över om jag faktiskt fokuserar och lägger min dyrbara tid och energi på rätt saker. Det gör vi genom att plocka fram samma lista med tio att-göra-saker som innan, men nu sortera dem på ett lite annat sätt.

  1. Ta ett nytt papper och dela in det i en fyrfälts-matris med två axlar (liten/stor insats och liten/stor vinst, som på bilden nedan).
  2. Fördela dina tio att-göra-saker i de fyra rutorna.

Duktiga flickors guide till att prioritera - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Titta nu på hur uppgifterna har fördelat sig. Vad får du för reflektioner? Finns det någon ruta som har fler eller färre saker än de andra?

Tanken är förstås att vi ska lägga så mycket som möjligt i de översta rutorna – fokusera på sådant som ger en stor vinst eller utdelning. Insatsen är vad det kostar för dig i tid, energi, oro, nervositet, kraft, ork. Vinst är det du får i gengäld. Vinst handlar här givetvis inte (enbart) om pengar, utan om andra fördelar, som exempelvis förbättrade relationer, roliga aktiviteter eller mer tid till sådant du värdesätter.

Kort sagt, är insatsen värd priset?

De saker som hamnar i den nedersta rutan till höger – stor insats, liten vinst – bör strykas helt och hållet, så långt det bara går. Där hamnar saker som helt enkelt inte är värda sin insats, i relation till vad man får i gengäld.

Lätt att säga, svårare att göra, förstås. Men en viktig fingervisning om vad som bör ha hög och vad som bör ha låg prio – eller ingen prio alls.

Duktiga flickors guide till att prioritera - Bodestad Psykologkonsult

Steg 3: titta på båda listorna och reflektera – hur nöjd är du?

Se där, nu har du redan gjort två viktiga uppgifter – funderat på för vems skull du gör saker, och på vad du vinner i relation till vad du investerar.

Och redan nu kan jag gissa att du fått dig både en och två ögonöppnare vad gäller dina prioriteringar. Det som är bra med ögonöppnare är att de möjliggör förändring och utveckling – även om de kan kännas lite jobbiga i stunden. Det vi inte riktigt kan se, rullar ofta bara på utan att vi kan göra något åt det eller känner att vi har kontroll. Men det vi kan se, kan vi också förstå och förändra.

Den kloka överläkaren, sommarprataren och debattören Agnes Wold har sagt att vi människor inte är gjorda för att vara nöjda. Om vi hade varit det, skulle vår anfäder på savannen aldrig ha haft drivkraften att utvecklas, uppfinna nya verktyg, pröva att äta nya saker eller utforska okända territorier.

Och jag är helt övertygad om att hon har rätt, att det ligger något i det. Samtidigt är jag av den fasta övertygelsen att vi hela tiden, längs vägen, kan göra förändringar och val som vi kan vara nöjda med – åtminstone för en stund.

Genom att se över dina prioriteringar och ändra på något du inte är nöjd med, tar du kontrollen över något som annars ”bara flyter på”. Du bestämmer vad nästa steg ska bli – och för vems skull du ska göra det.

Sista delen i övningen? Stryk något från listan. Även om det kan kännas så ibland, roterar inte jorden runt just din axel. Du kan släppa saker, lägga åt sidan, koppla av, överlåta till någon annan.

Och du är precis lika mycket awesome för det.

–Lina 

 

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!




Trött på att "hitta din passion"? Gör detta istället - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Trött på att försöka ”hitta din passion”? Gör detta istället

Är du också egenföretagare och trött på att fundera på vad som egentligen är din ”passion” och ”ditt företags idé med en enda mening” eller ”om ditt företag vore ett djur, vad skulle det vara?”. Här kommer ett tips för dig som vill ta nästa steg – och lämna det eviga funderandet och ältandet kring ”vad som är min passion, egentligen”.

När jag skriver detta har jag haft mitt eget företag i över ett år. Idag sitter jag ofta i personliga möten med andra entreprenörer, där vi utforskar varandras verksamheter och letar möjliga samarbeten eller relevanta kontakter och referenser. Jag tycker alltid att dessa möten är väldigt givande, roliga och inspirerande.

Men.

Jag tycker att vissa frågor fortfarande är väldigt svåra att svara på. Och jag gissar att jag inte är ensam om detta, som relativt nybakad egenföretagare. 

Frågor av typen ”men vilka kunder är det du letar efter?” eller ”hur skulle du beskriva dina tjänster i en enda mening?” känns lite som när man var singel och ens vänner frågade ”men vad är det för en typ av kille du letar efter?”.

”Det vet väl inte jag såhär på förhand!” kände jag ofta för att svara i de lägena. Att lägga tid och energi på att i förväg försöka skapa sig en bild av något, är ju visserligen på många sätt bra och ibland till och med helt nödvändigt. Men ibland kan det också göra att man blir alltför låst och rigid och därmed riskerar att missa chanser och möjligheter som inte passar in i ens mall.

Om du bestämmer dig för att ”jag ska bara leta efter en partner med mörkt hår”, säger det ju sig självt att du riskerar att missa massor av fantastiska, roliga, trevliga, charmiga människor som bara råkar ha alla andra hårfärger (eller som rakat av sig allt hår…).

Trött på att ”leta efter din passion”?

För en tid sedan läste jag det här spännande inlägget om en f.d. karriärcoach på Google, som pratade just om det här med att ”hitta sin passion” och ”formulera sitt mission statement” och annat som jag tycker att det är knepigt att sätta ord på.

Hon menade att istället för att ödsla en massa tid, energi och vånda över att försöka formulera och hitta sin ”passion” eller ”mission”, kan man välja en annan approach: strunta i din passion – hitta roliga projekt istället.

Projekt istället för passion

Här kände jag mig direkt träffad, eftersom detta stämde väldigt väl in på hur min egen verksamhet som egenföretagare har sett ut hittills. Visst har jag haft vissa teman, tjänster och områden som jag velat fokusera på – men de förfrågningar som dykt upp från vänner, bekanta och andra affärskontakter, har ofta varit uppdrag som jag aldrig hade kunnat föreställa mig eller erbjuda på förhand.

Sedan jag startade mitt företag hösten 2015 har jag exempelvis:

  • Ordnat en 3-dagars workshop om stresshantering för ett politiskt parti i Göteborg
  • Faktagranskat en e-kurs om sömn för ett av världens större internationella företag
  • Föreläst om barn och sömn på en förskola ute i skogen i Småland
  • Workshoppat om barn, genus och normkritik för en familjecentral, en grupp nyfikna föräldrar och en skolmatsal fylld av förskolepersonal 

Samtliga dessa uppdrag har jag fått genom förfrågningar, inte genom att sälja in mig själv. Utifrån de behov och önskemål som mina kunder och kontakter har haft, har jag skapat ett upplägg som passat just dem. Och inget av dessa uppdrag hade jag till hundra procent kunnat skapa, paketera och sälja in på förhand, innan det fanns en verklig kund med ett verkligt behov. Visst, jag kan tala om att jag erbjuder föreläsningar och workshops eller gärna skriver och faktagranskar texter inom psykologi, hälsa och normkritik. Men mycket mer specifik än så känns det, åtminstone för mig, svårt att vara innan jag vet vad kunden har för specifika behov.

Välj projekt som får dig att ticka

Jag är en typisk föreningsmänniska som älskar små och stora projekt. Något av det roligaste jag gjort var att två somrar i rad arrangera ett stort sommarläger för barnen i den kommun där jag jobbade då. Det tog alltid nästan hela vårterminen av möten, telefonsamtal, beställningar, logistik, planering och pyssel. Men det var alltid värt varenda minuts arbete när man såg hundra glada, spralliga barn springa omkring och spela fotboll, bada, äta bullar, kasta frisbee, spela minigolf och bara hänga och njuta av sommarlivet.

När jag beskrev detta projekt för mina kollegor, blev de ofta både förvånade och nyfikna. Till saken hör nämligen att jag vid den här tiden arbetade som skolpsykolog, och att planera sommarläger och paddla kanot på arbetstid ingår vanligtvis inte i skolpsykologers arbetsbeskrivning. Men för mig var det ingen tvekan om att det här var ett projekt som passade mig, som jag kände var viktigt, som gjorde skillnad.

När du letar efter projekt eller får förfrågningar om samarbeten – leta efter saker som får det att glittra i ögonen och pirra i magen. Då vet du att du har hittat ett projekt som du kan gå in i – med stor passion.

–Lina

 

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Därför borde du sova på jobbet – och få betalt

Kan brist på sömn påverka hälsa, kreativitet och beslutsfattande? Och hur kan i så fall en tupplur mitt på dagen råda bot på detta? Idag bloggar jag om varför du borde sova på jobbet – och få betalt för det.

För ett par veckor sedan höll jag en frukostföreläsning på den ljuvligt undangömda konferensanläggningen Lyckholms Fabriker i Göteborg. Temat för föreläsningen var ”Sov dig smart” och jag pratade för ett rum fullt av morgonpigga människor kring myter och sanningar om sömn, hälsa och kreativitet.

Förra våren gjorde jag ett spännande faktagranskningsuppdrag om just sömn, där jag fick fördjupa mig i den senaste forskningen, liksom i allmän teori om sömn. Och längs vägen gjorde jag flera spännande upptäckter som jag inte kände till sedan tidigare.

En av dem leder mig fram till temat för dagens inlägg:

Därför borde du sova på jobbet – och få betalt

Vi vet alla att både kroppen och huvudet vanligtvis är som piggast på morgonen och som tröttast vid en viss (högst individuell) tid på kvällen. Och det är ju inte så konstigt – kroppen borde ju ha minst behov av att sova när den precis har vaknat, och störst behov av lite skönhetssömn när det gått många timmar sedan morgonen.

Men här kommer en spännande pusselbit in i bilden. Det är nämligen så, lärde jag mig när jag satt hemma och ammade min nyfödda dotter och samtidigt researchade allt jag kunde om sömn, att vårt sömnbehov inte bara styrs på ett sätt – utan på två sätt, som fungerar samtidigt.

Så styrs sömnen – dygnsklockan och timglaset

När du vaknar på morgonen är du vanligtvis som piggast, eftersom du (förhoppningsvis) just fått en hel natt med god sömn. Våra kroppar har en inre dygnsklocka, en så kallad cirkadisk rytm, som hela tiden vet ganska exakt vilken tid på dygnet det är. Detta håller kroppen reda på med hjälp av olika tidsgivare i vår vardag, exempelvis ljus, aktivitetsnivå, sociala kontakter, intag av mat och dryck med mera. Dygnsklockan håller koll på när det är morgon och kväll, natt och dag.

En sak som är knepig med dygnsklockan är att den inte går att lura, genom att exempelvis mörklägga sitt sovrum på dagen. Kroppen vet nämligen ändå att det är dag, eftersom den håller reda på dygnsrytmen över tid och inte bara från en dag till en annan. Det är detta som gör att vi ibland får jet lag när vi reser långt, och att personer som arbetar skift på nätterna har sämre hälsa. Men det är ett annat blogginlägg.

Därför borde du sova på jobbet - och få betalt - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Men inte nog med att du har en dygnsklocka som håller reda på vilken tid på dygnet det är – du har också ytterligare ett system för vakenhet och sömn, som kallas det homeostatiska systemet. Detta system handlar om balans och liknar mer våra andra system för exempelvis hunger och törst. Ju längre sedan det var du åt något, desto mer hungrig blir du ju som bekant. Och på samma sätt blir du tröttare ju längre sedan det var du sov, oavsett tid på dygnet. Man kan likna det homeostatiska systemet vid ett timglas, som vänds uppochner och börjar om varje gång du sover.

Vänd på timglaset – och få mer produktiv tid

Och här kommer det riktigt fiffiga: timglaset behöver inte nödvändigtvis 8 timmars sammanhängande sömn för att vändas. Du behöver ju inte alltid en trerätters brakmiddag för att bli mätt varje gång du är det minsta hungrig – ibland räcker det med ett äpple eller en Snickers. På samma sätt fungerar det med sömn. Om du sover en stund mitt på dagen, när dygnsklockan håller reda på att det är dag och inte tid för nattsömn, kommer du att behöva sova en betydligt kortare stund.

Timglaset vänds, du får ny energi – och flera andra vinster på köpet.

Hemligheten bakom den perfekta middagsluren

Det har väl inte undgått någon att vi ofta blir extra trötta efter lunchen – palt-koma kallas det för, där jag kommer ifrån. Och det beror ju delvis på hur tung lunch man har ätit, men också på att kroppen då befinner sig i en dipp rent energimässigt, eftersom det börjar bli några timmar sedan man vaknade.

Att ta en tupplur mitt på dagen gör man därför bäst ungefär sju timmar efter att man vaknade på morgonen. Gick du upp vid 06:00 blir en tupplur vid 13:00 helt perfekt – kroppen kommer själv att se till att det inte blir mer än 15-30 minuter.

(Om du inte redan har sömnbrist, förstås – då kommer kroppen istället att försöka ta igen förlorad sömn och tuppluren kan bli oväntat lång.)

v

Vinster med att sova mitt på dagen

Men vad har detta med tupplurar mitt på dagen att göra, tänker du kanske? Är inte tupplurar slöseri med tid, något som bara slöfockar och latmaskar ägnar sig åt? 

Tvärtom.

Faktum är att brist på sömn ställer till det för oss på många sätt, eftersom sömnbrist påverkar hjärnans främre delar, där vi gör sådant som att planera, fatta beslut, organisera, göra saker i rätt ordning, hålla fokus, med mera. Det är för övrigt samma delar som påverkas när vi blir berusade av alkohol. Så på ett sätt är sömnbrist och trötthet faktiskt att jämföra med att vara lite salongsberusad på eftermiddagen. Och visst, det kanske kan låta lite bohemiskt och kontinentalt, men det skulle nog inte uppskattas av särskilt många arbetsgivare.

Om du istället tar en tupplur mitt på dagen, gör du flera vinster:

  • Du fattar bättre beslut, både på jobbet och i exempelvis trafiken
  • Du blir mer kreativ, eftersom en trött hjärna inte är lika bra på att byta spår och tänka nytt
  • Du blir mer produktiv och orkar få mer gjort eftersom ditt fokus och din planeringsförmåga är bättre
  • Du gör bättre val när det gäller mat och träning och väljer mer sannolikt äpplet framför Snickers-biten
  • Du gör din kropp en tjänst och främjar bättre fysisk hälsa, eftersom både kroppen och hjärnan behöver återhämtning för att fungera optimalt

Så, nästa gång du känner att du har en riktig energi-dipp efter lunch: gör följande:

Stäng dörren. Sätt dig bekvämt. Ställ alarmet på mobilen om du är orolig för att bli borta för länge.

Ta dig en välbehövlig tupplur.

Och om någon frågar dig vad du håller på med, svarar du: ”forskningen säger att jag blir smartare av att sova!”

Bonusmaterial: signa upp dig på min gratis e-kurs ”Ladda på natten” om sömn, hälsa och kreativitet – via Daily Bits Of

–Lina 

Sugen på att lära dig mer om sömn, hälsa och kreativitet? Ta min gratis e-kurs:

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Då slutade jag vara en duktig flicka - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Då slutade jag att vara en ”duktig flicka”

I bilen idag på vägen hem lyssnade jag på ett program på P1 där de pratade om begreppet duktig flicka. Ingången i ämnet var Birgitta Olssons (L) nya bok Duktiga flickors revansch. Man hade bjudit in olika personer som skulle diskutera, vrida och vända på begreppet. Och liksom så ofta när jag hör ämnen som ligger mig varmt om hjärtat diskuteras i radio, hade jag lust att bryta mig in i programmet och ropa:

”Stopp! Ni har missförstått några viktiga saker! Framför allt du, den manlige journalisten!”

De duktiga flickorna är en ofta missförstådd grupp. Gudarna ska veta att jag själv räknades till denna skara långt upp i tjugoårsåldern.

3 kännetecken för en duktig flicka

Här tänkte jag, som ju trots allt har egen förstahands-erfarenhet på området, teckna bilden av vad en duktig flicka är, i mina ögon. Detta är självklart inte den enda eller den rätta eller den mest sanna bilden, men det är min bild. Min bild av mig själv som ung, och min bild av en uppsjö av unga människor jag mött och fortfarande möter både i mitt arbete som psykologi och i privata sammanhang.

En duktiga flicka sätter andras behov framför sina egna

Det var denna springande punkt som den manlige journalisten i radioinslaget inte hade förstått. När de började prata om hur duktiga flickor vill vara till lags och göra som de blir tillsagda, menade den här mannen att ”det är väl jättebra att göra som man blir tillsagt ibland, jag tror det är bra för både individen och samhället”.

Jag lovar dig att jag hade slagit mig för pannan – gjort en face palm – om jag inte råkat ligga i 110 på motorvägen utanför Älvängen just vid tillfället.

Problemet för duktiga flickor är inte att vi gör som vi blir tillsagda eller ombedda. Självklart är det ju både artigt, trevlig, förväntat och bara allmänt hyfs att ibland, när man har tid och möjlighet, hjälpa sina medmänniskor på olika sätt, på jobbet och på andra ställen.

Problemet för duktiga flickor är, som rubriken antyder, inte det faktum att vi hjälper andra – utan att vi sätter andras behov framför våra egna.

Inom personlighetspsykologin, när man gör personlighetstester som mäter Big Five/O-C-E-A-N, är detta en av facetterna under personlighetsdimensionen A, Agreeableness (behov av att söka samförstånd). Forskning har visat att personer som skattar sig högt på den här delen av Agreeableness, det vill säga skattar att de oftare sätter andras behov framför sina egna, har en förhöjd risk för att drabbas av utmattningssyndrom.

Med andra ord löper duktiga flickor högre risk att bli utbrända, inte för att vi är så himla trevliga och omtänksamma mot andra – utan för att vi är mer omtänksamma mot andra än mot oss själva.

En duktig flicka mäter sitt egenvärde i sina prestationer

Den första delen, att sätta andras behov framför sina egna, hänger ihop med nästa del, att mäta sitt egenvärde i sina prestationer. För om jag bara är värd något om jag gör en massa bra saker – helst för andra, eftersom det inte räknas annars – då är det klart att jag kommer att vilja göra en massa bra saker. Inte några få saker, inte några halvbra saker – utan just en massa, bra saker.

Här kommer man ofta in på skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.

Många duktiga flickor har ett gott självförtroende. De sprutar ur sig höga betyg, framgångsrika projekt, idéer, idrottsprestationer, ideellt engagemang, you name it. Och de vet vad de klarar av, de har en god kännedom om sin egen prestationsnivå. Jag var exakt sån här i högstadiet och gymnasiet. Hade inga större tvivel om att jag skulle klara proven eller redovisningarna i skolan och visste att jag skulle ro i land de projekt och utmaningar jag tog mig an.

Men självkänsla, det är något annat – där vi är många som har det ganska skralt ställt trots att vi är lyckade och framgångsrika på alla möjliga sätt. Självkänsla handlar nämligen om att uppleva sig vara värd något bara för att vara sig själv, utan prestation. Detta är ofta betydligt svårare – för om det inte finns någon referensram, inget betyg, ingen placering i något löplopp, inget namn längst ner på en publicerad artikel – hur kan jag då veta, riktigt säkert? Ja, du säger att du tycker om mig för den jag är – men hur vet jag att du menar det? 

Tyvärr är vi många som både är dåliga på att ta emot bekräftelse på det här planet, och på att ge sådan bekräftelse till andra. Vi har ibland vissa omkring oss som är duktiga på detta. En kollega som säger saker som ”åh vad kul och se dig!” när man kommer tillbaka efter att ha varit sjuk ett par dagar, eller en vän som skickar ”det var jättekul att hänga med dig igår!” i ett sms dagen efter en mysig fika-träff på stan. Visst fylls man alltid av en väldigt god känsla när man får såna här bekräftelser. Jag gör det i alla fall, och försöker komma ihåg att även strö dem omkring mig.

När bekräftade du själv någon i din närhet på det här sättet senast, utan att berömma något i deras utseende, prestation eller vad de gjort?

Då slutade jag vara en duktig flicka - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

En duktig flicka måste alltid ta sig över målet med större marginal än andra

Detta krokar i punkten ovan: en duktig flicka är nämligen inte nöjd med att bara göra det man ska, eller ens att göra sitt bästa. Jag hörde en gång en duktig flicka göra en strålande jämförelse med att hoppa höjdhopp:

”Det är som att när andra bara behöver ta sig någon centimeter över ribban för att klara hoppet, måste jag vara liksom en halvmeter över för att jag ska känna mig nöjd. Fast jag kräver inte det av andra bara av mig själv.”

Hennes liknelse satte fingret på något som personer som själva inte är duktiga flickor ofta inte förstår. Det handlar nämligen inte bara om prestationerna i sig – det handlar även om vilken standard och vilka krav man ställer på sig själv jämfört med andra. En duktig flicka har nämligen många gånger två olika uppsättningar med krav: en nivå för sina egna prestationer, och en för andras.

Om en duktig flicka till exempel ber en kollega att ordna fika till ett möte, blir den duktiga flicka nöjd med nästan vad som helst som kollegan ordnar, om det så är ett paket Ballerinakex och en burk snabbkaffe.

Om en duktig flicka själv däremot tar på sig att ordna fikat till ett viktigt möte – då är det genast hem och baka som gäller. Och inte bara någon liten skruttig sockerkaka, nej nej – helst ska det vara flera olika sorters kakor, gärna något vanligt bröd också, kanske lite hemmagjord marmelad? Hur lång tid tar det att kärna sitt eget smör? Har de ekologiskt vetemjöl på Ica? Måste ju baka något till Doris som inte tål gluten också. Jag fixar det.

En duktig flicka, som ju i grunden är osäker på om hon verkligen duger som hon är eftersom ingen säger detta till henne, måste slänga sig över ribban med så god marginal att hon aldrig behöver tveka det minsta på om hon gjort tillräckligt eller inte. Det räcker inte med att prestera, man måste överprestera. Det räcker inte med A i hälften av ämnena och B i hälften – det ska vara A i allt.

Då slutade jag vara en duktig flicka

Detta leder mig då slutligen in på berättelsen om hur jag själv lyckades ta mig ur den spiral av ständiga överprestationer (med tillhörande dåligt samvete och tvivel på om man ändå gjort tillräckligt) som det innebär att vara en duktig flicka.

När jag tog studenten vid Finnvedens Gymnasium i Värnamo 2004, gjorde jag det som en av endast två elever på skolan som hade MVG i samtliga ämnen i avgångsbetyg. För detta gick jag Bruno Mathson-stipendiet, som två år tidigare hade tilldelats Annie Johansson. Ni vet, hon som idag heter Annie Lööf och är ledare för Centerpartiet. Studenten markerade slutet på många år av hårt pluggande, osäkerhet, prestationsfokus, oro och andra typiska duktig-flicka-beteenden. 

Ett par år senare flyttade jag till Lund för att börja studera till psykolog. Första dagen på psykologprogrammet, när vi fick en introduktion till studierna, nämnde man något som kom att påverka mig för de kommande fem åren.

”Här på psykologprogrammet har vi bara U och G. Bara Underkänt och Godkänt.”

För mig var det lite som att en helt ny värld av möjligheter plötsligt öppnade sig. För om det inte fanns något högre betyg än Godkänt att sikta mot, då fanns det ju heller inte samma anledning att överprestera och lägga ner varje vaken minut på att plugga sig till ett ”fint betyg”? (Kom här ihåg att betygen för en duktig flicka inte har något särskilt med själva kunskaperna att göra, utan är endast ett kvitto på egenvärdet).

Det kan låta litet och betydelselöst, men sanningen är att den här lilla detaljen, att det inte fanns några betyg mer än Godkänt, påverkade hela min tid vid Lunds Universitet i en mycket positiv riktning, och även mitt liv därefter. För första gången kunde jag nu släppa fokus från prestationerna och istället lägga krutet på annat. Sådant som jag verkligen brann för, tyckte var roligt, hade en fallenhet för, sådant som gjorde skillnad och som var roligt och som gav mig och andra omkring mig glädje. Jag halkade snart in i föreningslivet och trivdes som fisken i vattnet med att anordna fester, konferenser, möten och annat för mina medstudenter. Jag släppte fokuset på prestation och började ägna mig mer åt andra värden, andra resultat. 

Och framför allt, jag släppte fokus från mig själv och började inrikta mig mer på vad jag kunde göra för andra.

Studier utan betyg – det blev min räddning.

Praktisk övning

Säkerligen har du en eller flera duktiga flickor i din närhet, i familjen, i vänkretsen, på jobbet, i innebandylaget. Nästa gång du möter en duktig flicka – säg något bekräftande till henne som inte har med hennes prestationer att göra. Säg till henne hur mycket du uppskattar henne för att hon är rolig att vara med, för att hon sprider glädje, för att hon har ett smittsamt skratt.

Om du själv är en duktig flicka, be någon i din närhet att säga något om vad hen uppskattar hos just dig, för den du är. Jag lovar att du kommer att få många värmande ord tillbaka.

Och glöm inte: (Duktiga flickor) får jorden att gå runt.

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


3 myter om barn vi måste avfärda: Introverta barn behöver ta för sig mer - Bodestad Psykologkonsult

3 myter om barn vi måste avfärda, del 3: ”Barn som är introverta behöver ta för sig mer”

Är det alarmerande så fort ett barn är ensamt på rasterna? Måste vi lära alla barn att räcka upp handen när de vill prata? Passar grupparbete verkligen för alla? Eller är det så att vissa av oss trivs allra bäst i vårt eget sällskap, helt allena? Idag skriver jag tredje och sista delen i serien 3 myter om barn vi måste avfärda, och idag handlar det om mig och mina likar – vi som är introverta. (Du kan läsa del 1 om att barn gör rätt om de kan här och del 2 om belöning och bestraffning här.)

När jag var sådär tjugenånting, bodde jag ett par år i Nederländerna och jobbade på ett internationellt call center tillsammans med 200 andra ungdomar från hela Europa som också var tjugenånting och, liksom jag, ville komma ut i världen lite innan det var dags att börja plugga eller bilda familj eller vad man nu skulle göra när man blev trettinånting.

Det blev förstås en hel del fester ute i Amsterdams vimlande nattliv – och jag grämde mig varenda gång vi skulle gå ut.

”Vadå?” tänker du kanske nu, ”klagar du på nattlivet i Amsterdam, som är ”second to none” bland Europas partystäder?”

Nejdå, nedjå, jag har inget emot Amsterdam alls.

Jag har bara något emot fester.

En jobbig fråga – och en upplysande insikt

Jag minns tydligt ett speciellt tillfälle, när jag var ute med ett stort gäng grabbar från vår kundtjänstavdelning. Jag, och en annan svensk tjej – vi kan kalla henne Anna – som var blond, pratsam, glad, trevlig, flirtig, utåtriktad, uppmärksamhetens centrum.

Min raka motsats, med andra ord.

Och någonstans där under kvällen, spetsade en av grabbarna mig med en riktigt jobbig fråga:

”Du Lina…varför är du alltid så tyst, kan du inte vara lite mer som Anna?”

Den frågan hade jag redan ställt mig själv tusen gånger och brottats med länge i mitt eget huvud, utan någon större framgång. Men bara en kort tid senare började jag nysta i något som skulle bli en stor del av svaret på den där jobbiga frågan.

Inför en intern rekrytering på företaget, fick jag göra ett personlighetstest. Testet i sig är visserligen ungefär lika tillförlitligt som horoskopen i söndagstidningarna, men en sak fick jag reda på som lade många förvirrade pusselbitar på plats.

Jag var introvert.

Introvert eller extrovert – en skala med två ytterligheter

Inom personlighetspsykologin finns idag en uppsjö av olika teorier, men en av de mest beforskade och belagda är Big Five, eller O-C-E-A-N som den även kallas. E:et i OCEAN står för Extraversion och beskriver om en människa är mer inåtvänd, introvert, eller mer utåtriktad, extrovert.

Extroverta människor är pigga och energiska, trivs med massor av folk omkring sig, älskar att arbeta i team, går gärna på stora fester, klubbar och konserter, pratar medan de tänker och trivs bäst där det är mycket ljud och rörelse.

Introverta människor, däremot, är precis tvärtom. Vi är lugna och stabila, trivs i mindre sammanhang – allra helst ensamma, eller i sällskap med oss själva. Vi går hellre på lugna museer eller mindre middagar med några få vänner. Vi tänker innan vi pratar och trivs bäst där det är lugn och tyst.

Vi människor är utspridda längs den här skalan enligt en så kallad normalfördelningskurva, vilket betyder att de allra flesta är lite mittemellan, medan vissa av oss är mer extrema åt det ena eller andra hållet.

Läs mer: ”Energitankar – om hur introverta och extroverta medarbetare kan mötas” – Ett Gott Arbetsliv

3 myter om barn vi måste avfärda, del 3: introverta barn behöver ta för sig mer - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Men, vad har detta med barn att göra?

Ja, givetvis gäller detta inte bara oss vuxna, utan även barn. Och här vill jag återkoppla till rubriken – myten om att tystlåtna barn ”behöver ta för sig mer”.

Oh, vad jag önskar att jag hade vetat redan när jag var barn att jag var introvert! Då hade jag inte behövt känna mig konstig för att jag föredrog att vara ensam på rasterna ibland. Grupparbetena, där det oftast slutade med att jag gjorde det mesta jobbet själv medan mina kamrater satt och kastade sudd på varandra eller pratade om vem som gjort vad på senaste fotbollsträningen, hade jag kanske också sluppit, åtminstone delvis.

Och de slamriga, skrikiga, röriga idrottslektionerna? Ja, de var ju verkligen ingenting för mig. Jag var en av dem som väldigt ofta var ”lite småsjuk” eller ”hade glömt kläder”, för jag orkade inte med alla stimuli – ljud, rörelser, människor, bollar, redskap och massor av regler att hålla reda på. Nej tack, jag sitter hellre och tittar på, observerar och tänker. Det är lagom. 

Normen säger att vi ska ta för oss

I dagens samhälle har vi blivit väldigt duktiga på det här med normer och likriktning. På ytan kan visserligen gränserna för vad man får och inte får göra, hur man får och inte får vara, upplevas som både vida, öppna och tänjbara. Men i själva verket är gränserna ganska stela och snäva på de flesta håll.

Att vara introvert, tycka om att vara för sig själv och ha ett stort behov av tystnad och egentid – det är varken norm bland barn eller vuxna i dagens samhälle. Detta trots att hälften av oss lutar mer åt det här hållet, än åt det utåtriktade, livliga, party-glada. 

Men kom ihåg: en norm gäller bara så länge vi är överens om den. Normer är ständigt öppna för omförhandling och utveckling. Ju fler varianter och exempel på mångfald som vi ger utrymme för, både bland oss vuxna och bland barnen i våra skolor, desto bredare gör vi normen successivt, så att fler inkluderas. 

Bönder och jägare – om vad som ger och tar energi

För ett par år sedan cirkulerade det en text på Facebook, som en förälder hade lagt upp efter att ha varit på besök med sitt barn på BUP (Barn- och Ungdomspsykiatrin). Där hade en sköterska pratat med familjen om vad det innebär att göra en ADHD-utredning. Men istället för att prata om en massa diagnoser och kliniska termer, gjorde sköterskan en underbar berättelse där hon jämförde människor med Jägare och Bönder.

Sköterskan menade att Jägare alltid är på helspänn, ser och hör allt, är snabba och rörliga, håller koll på flocken och spanar efter faror. Bönder, å andra sidan, är lugna, tålmodiga och bra på att vänta. De sår och skördar och låter saker ta sin tid.

När jag läste den där berättelsen, drog jag direkt parallellen till det här med att vi är introverta eller extroverta. Det handlar om vad som ger och tar energi – vilket ser väldigt olika ut för olika människor.

 

3 myter om barn vi måste avfärda, del 3: Introverta barn behöver ta för sig mer - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

”Jägare” är extroverta barn som…

  • Får höra att de ska sitta still, vara tysta, skärpa sig, vänta på sin tur
  • Behöver prata högt för att tänka
  • Får energi av att vara med andra
  • Gärna jobbar i grupp
  • Behöver aktiv lek och rörelse på rasten för att ”tanka” energi inför lektionen
  • Får energi av att vara med och runt andra.

”Bönder” är introverta barn som…

  • Får höra att de ska ta för sig, vara mer utåtriktade, prata med andra elever, räcka upp handen mer, delta i diskussioner med mera
  • Behöver tänka först och prata sen
  • Får energi av att vara ensamma och ha det tyst, lugnt och inte för mycket ljud, liv och rörelse
  • Gärna jobbar självständigt
  • Behöver ibland dra sig undan från andra på rasten för att hämta energi
  • Tappas på energi av att vara med och runt andra.

När man ställer upp dessa två motpoler mot varandra, förstår man snart att det rör sig om två väldigt olika typer av människor. Samtidigt förväntas dessa två motpoler ofta leva upp till exakt samma krav, som att klara av en 90 minuters klassrumslektion eller göra en redovisning på ett visst sätt.

Den ena typen är fylld av sprudlande energi efter rasten, den andre dränerad. En föredrar att jobba i grupp, medan en annan helst sitter och pular på sin uppgift ensam. Någon behöver ha musik i öronen, rita eller pilla med lite lera för att kunna lyssna och fokusera. En annan vill helst ha det knäpptyst och så lite saker att titta på som möjligt.  

Utåtriktad eller inåtvänd? Risk för moment 22

Den som är observant märker även att det lätt blir ett moment 22, eller ”hur man än vänder sig har man rumpan bak”, för barnen i skolan idag. Å ena sidan får de extroverta barnen tillsägelser om att vara tysta och sitta still. Å andra sidan får de introverta barnen höra att de ska prata mer, ta för sig, vara med fler kompisar och vara ”lite mer livliga”.

Så, hur ska man vara för att slippa tillsägelser i skolan? Utåtriktad eller tillbakadragen? Energisk eller lugn? Gruppdjur eller ensamvarg? 

Lösningen: ett anspråkslöst förslag

Ja, frågorna ovan är såklart kuggfrågor. Vi borde ju nämligen istället fokusera på vad vi vuxna kan göra för att inte tvinga in barn i roller eller situationer där de känner sig obekväma. Situationer de inte behärskar, där kraven överstiger deras inneboende förmågor.

 

Och jag tänker mig att lösningen är lika enkel som den är svår:

Se, och lyssna på, det enskilda barnet. Respektera att barn är olika, och låt varje barn göra sin egen grej så långt det bara är rimligt.

Jag vet, jag vet. Enkelt på pappret, svårt i praktiken.

Men likväl – ju fler gånger vi påminner oss själva om att alla andra faktiskt inte fungerar exakt just så som vi själva fungerar, desto bättre blir vi på att se saker från någon annans horisont. Empati handlar ju om att förstå någon annans sätt att tänka och känna. Det handlar om att respektera – eller ännu hellre, att nyfiket intressera sig för – den andre. Det handlar om att främja mångfalden, inte motverka den.

Jag skrev förut om det här med normer och vill här återkomma till detta för att knyta ihop säcken. Jag vill påminna dig om att alla normer är påhittade och därför ständigt kan – och bör – omförhandlas, utvecklas, vidgas och förändras.

Varje gång du lär dig något nytt om hur andra människor fungerar, bidrar din ökade kunskap till en liten tänjning av normerna för hur människor ”kan” eller ”bör” vara.

Detsamma gäller barn i din närhet – när du pratar med dem om mångfald och olikheter, bidrar du till att göra deras värld ännu lite större, en insikt i taget.

Avslutande tankar för dagen

Jag vill avsluta med några tankar att fundera på, för dig själv eller ännu hellre tillsammans med barn och andra vuxna i din närhet.

Hur märker du på ditt/dina barn om de är extroverta eller introverta, Jägare eller Bönder, ? Hur var du själv som barn? Hur är du själv idag?

Dela gärna med dig till ett barn i din närhet – jag garanterar att ni får ett spännande samtal.

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Myter om barn vi måste avfärda, del 2: Belöning och bestraffning lär barn vad som gäller

3 myter om barn vi måste avfärda, del 2: ”Belöning och bestraffning lär barn vad som gäller”

Är moroten och piskan de bästa två lärarna som finns? Skapar belöning och bestraffning en tydlighet för barnen kring vad som gäller? Eller kan det snarare vara så att belöningar och bestraffningar på sikt bara förvärrar de problem man försöker få bukt med, på grund av inbyggda designfel?

Idag är det dags för andra delen av 3 i min serie 3 myter om barn vi måste avfärda (del 1 handlade om att barn gör rätt om de kan och del 3 handlar om introverta och extroverta barn). Idag tänkte jag skriva om det här med belöning och bestraffning. Detta är ett område där jag ofta får frågor och där det finns många bra saker man kan göra – och många mindre bra saker man ibland gör, som riskerar att påverka våra barn och vår relation med dem på ett negativt sätt.

Är du nyfiken på hur du kan göra för att skapa förutsättningar för ditt barn att lyckas, utan att använda bestraffning? Jag går igenom några vanliga misstag, några risker – och några tips på vad du som vuxen kan göra istället.

Belöning, bestraffning, konsekvens…

Som jag nämnde i förra delen, arbetar jag sedan fem år tillbaka som skolpsykolog. Både i mitt jobb och på andra håll, stöter jag ibland på olika system för belöning och bestraffning (eller ”konsekvenser” som det nästan undantagslöst brukar kallas).  

Och varje gång jag hör om detta, blir jag uppmärksam. Inte nödvändigtvis skeptisk, men uppmärksam. För jag vet att det finns vissa risker med att införa olika system för belöningar och konsekvenser – risker som man inte alltid vet om eller tänker på, men som kan få stor effekt på just de personer, ofta skolelever, vars beteenden det är man vill påverka med belönings- och konsekvenssystemen.

Jag vill redan här vara tydlig med att belöningssystem inte är något dåligt i sig. Det finns många exempel på goda och välfungerande system som eleverna själva är engagerade i och som bidrar till positiv utveckling på många områden. Men för att detta magiska ska ske, måste vissa viktiga bitar finnas på plats.

4 vanliga misstag när det gäller belöning och bestraffning

I det här avsnittet tänkte jag därför syna några vanliga misstag man riskerar att göra när det handlar om system för belöning och bestraffning. Jag kommer att förklara vad det är som gör att dessa misstag inte leder till önskat resultat – och vad man kan göra istället.

1 – Man fokuserar på bestraffningar (”konsekvenser”) istället för belöningar

Om det är någon gång jag faktiskt blir skeptisk, är det när jag hör lärare och annan skolpersonal prata om ”konsekvens-trappor” (förutbestämda steg som ska följas om en elev exempelvis kränker en annan elev). Anledningen till min skepsis är flera.

För det första signalerar en konsekvenstrappa (särskilt om den sitter upptejpad framme på tavlan) att man utgår från att eleverna kommer att kränka varandra och bete sig illa. Det vi förväntar oss är oftast precis det vi får, och vilka förväntningar vi signalerar till eleverna påverkar deras beteende, både medvetet och omedvetet. Om man redan från början har ingången attnär ni kränker varandra, då kommer vi att ringa hem till era föräldrar” och liknande, har man signalerat vilka låga förväntningar man har. 

För det andra är detta ett reaktivt arbetssätt, snarare än proaktivt – man pratar bara om vad man ska göra när något redan har hänt, istället för att ta ansvar för att förebygga så att det inte händer från första början.

Och för det tredje skapar det direkt en väldigt tråkig och negativ stämning, eftersom fokus riktas mot vad som händer när man gör fel, istället för vad som blir följden om man gör något bra. EN sådan stämning är i sig ingen bra grogrund för relationer, intresse, nyfikenhet och lust.

Föreställ dig själv om du fick en ny chef på ditt jobb, och hen på första dagen började med att prata vitt och brett om alla konsekvenser som hen tänkt införa om någon kommer försent, missar en deadline eller gör något annat litet misstag. Inte så inspirerande, eller hur?

2 – Barnen förstår inte varför de får belöningar (eller bestraffningar)

Ett annat vanligt misstag när det gäller sådana här system med belöning och bestraffning, är att kopplingen mellan beteendet och belöningen eller bestraffningen är alldeles för otydlig för barnen. Detta gäller ofta särskilt de barn som befinner sig i någon form av svårighet från början och kanske har extra svårt med socialt samspel eller sociala koder. Att få en belöning, eller värre, en bestraffning, utan att förstå varför, skapar bara förvirring och har ingen effekt på varken önskvärda eller icke-önskvärda beteenden.

Risken med detta är att de barn eller elever som redan är motiverande och självgående, blir jätteglada av ett nytt belöningssystem, eftersom de ”förstår systemet” och genast samlar på sig massor av poäng eller stjärnor eller vad man nu har valt. Barn i svårigheter, däremot, riskerar att inte förstå eller ta till sig belöningssystemet och kanske till och med börja ogilla det, eftersom det blir rörigt för dem när de inte förstår det som andra verkar fatta.

3 – Allt fokus är på vad man inte ska göra

Vi vuxna,  som ju vanligtvis är väldigt både kloka, logiska och klartänkande varelser, har ibland en övertro på konsekvensers förmåga att lära våra barn hur de borde bete sig. Det är då jag brukar komma in i ett av mina magiska mantran:

Bestraffning lär inte ut önskvärt beteende.

Bestraffning lär inte ut önskvärt beteende.

Bestraffning lär inte ut önskvärt beteende.

Jag skulle kunna upprepa denna mening hur många gånger som helst. För att barn ska lära sig nya beteenden, måste vi visa dem och lära dem hur man gör. Inget barn har ju någonsin lärt sig cykla, simma eller läsa genom att någon vuxen enbart stod jämte dem och gapade om hur de inte skulle göra för att cykla, simma eller läsa. Det kan låta självklart. Men när det gäller konsekvenser och bestraffningar får vi vuxna ibland för oss att det räcker med att tala om vad man ska låta bli att göra, för att det önskvärda beteendet på något magiskt sätt ska uppstå istället. Utan att man talar om vad det är. 

4 – Systemet har inte utformats tillsammans med barnen

I skolans värld är detta någon man ibland stöter på, framför allt när det gäller ordningsregler som ”ingen keps” eller ”här har vi lugn och studiero”. Regler, belöningar och bestraffningar som barn och elever inte själva har varit med och valt eller haft möjlighet att påverka, har en mindre sannolikhet för att kunna påverka deras beteende, eftersom de inte blir meningsfulla, begripliga och hanterbara för barnen.

Varför ska jag följa en helt påhittad regel om att man inte får ha keps eller huva på sig, när det känns som om mitt huvud ska sprängas om jag inte får ha min keps som skydd? Vem har bestämt det? Och vad vinner jag på att följa den påhittade regeln? Vad förlorar jag?

3 myter om barn vi måste avfärda, del 2: belöning och bestraffning lär barn vad som gäller - Bodestad Psykologkonsult

Risker med att använda belöning och bestraffning ogenomtänkt

Om vi inför något system för belöning och bestraffning och gör ett eller flera av misstagen ovan, finns flera risker. För det första riskerar barnet att fyllas av känslor av skam, otillräcklighet, frustration och besvikelse mot sig själva och sin egen oförmåga att göra rätt. Detta är den risk och konsekvens som har störts negativ inverkan på barnet, eftersom barnet själv tar på sig skulden för sitt misslyckande.

För det andra kan det skada relationen vi har med barnet så att hen blir mindre tillitsfull mot mig som vuxen – och mindre motiverad att göra goda handlingar gentemot mig.

För det tredje finns en risk, om man inför ett sådant system i en grupp som exempelvis en skolklass, att det uppstår tävling, kamp och grupptryck mot vissa i gruppen och att ett alltför stort fokus hamnar på belöningssystemet istället för på andra viktigare saker.

Så, vad ska vi då göra istället?

Det finns några viktiga ingredienser som behövs för att vi ska kunna främja goda och ansvarsfulla beteenden hos våra barn och unga.

Tydliga, rimliga och konsekventa gränser skapar trygghet

När jag nyligen hade fött min dotter och satt hemma i soffan och ammade för det mesta hela dagarna, läste jag en fantastisk liten bok som heter ”Bringing up bébé”, där en amerikansk journalist bosatt i Paris på ett mycket underhållande sätt beskriver skillnader mellan amerikanskt och franskt föräldraskap.

En av de punkter där amerikanska och franska föräldrar skiljer sig åt extra mycket är enligt journalisten att franska föräldrar håller hårt på sin yttre ram – cadre – inom vilken barnet sedan kan röra sig ganska fritt. Ett exempel hon tog upp var att vissa franska föräldrar har regeln: ”utanför huset bestämmer jag vilka kläder du ska ha – hemma får du ha på dig precis vad du vill”. Denna enkla regel – som upprätthålls konsekvent och tydligt – gör att barnen både får en frihet inom ramen och samtidigt en tydlig gräns för vad som gäller när man ska utanför dörren. Inga förhandlingar i stil med ”men pappa, jag viiiiiill ha prinsessklänningen på mig till förskolan!” när det är februari och femton minus ute. 

Vad författaren menar i boken är att har man tydliga och fasta, men ganska vida, ramar för barnen att hålla sig inom, främjar man deras självständighet och utforskande eftersom de vet att föräldern tydligt markerar om de skulle råka nå ”ramens” gräns. Barn, liksom vi vuxna, är väldigt förtjusta i det här med trygghet och förutsägbarhet, men det får bli ett annat blogginlägg. Här räcker det att vi konstaterar att tydliga ramar med få regler som man orkar upprätthålla varje eller nästan varje gång, är mycket mer effektivt än massor av små ”dutt-regler” för varje liten situation. 

Förklaringar suddar ut förvirring

Att sätta gränser innefattar även att förklara, på barnets nivå, varför man sätter just den gränsen just nu. På så sätt lär vi även barnen orsak och verkan och tydliggör för dem hur deras beteenden och handlingar påverkar andra, ett steg i utvecklingen av empati och hänsyn för andra.

”Jag vill att du klättrar ner från stolen nu, annars kan du ramla och slå dig och då får du ont. Jag vill inte att du ska ramla och få ont.”

Genom att utgå från dig själv och förklara varför du ber barnet om något, ökar du markant chanserna att hen tar till sig det du säger och förstår varför du säger det. Barn vill, precis som vi vuxna, förstå varför saker händer eller varför det är viktigt att de gör ett visst beteende.

Tänk dig själv om någon bara gick fram till dig på bussen och ropade ”ställ dig upp!”. Troligen hade du inte blivit så välvilligt inställd till den här personen. Men om hen istället kommit fram och sagt: ”Ursäkta, skulle du ha möjlighet att resa på dig och ge mig platsen, jag har väldigt ont i min fot” hade du förstått situationen bättre och troligen rest dig och lämnat platsen till personen ifråga.

Meningsfulla konsekvenser lär ut ansvar

Bestraffning handlar om att para ihop något obehagligt med en viss händelse eller handling. Det kan vara att man får något negativt, exempelvis en arg tillsägelse, eller blir fråntagen något positiv, exempelvis sin iPad eller en viss leksak. Det som brister är här att kopplingen mellan handlingen/beteendet och bestraffningen är helt godtycklig – barnet kan möjligen med tiden lära sig att samma tillsägelse kommer varje gång man gör en viss sak, men så fort föräldern inte är i närheten, gör man beteendet ändå. Precis som vi vuxna saktar in om vi ser polisen på motorvägen, men några minuter senare är uppe i 120 km igen. 

Meningsfulla konsekvenser handlar om att lära barn att ta ansvar för sina handlingar. Det kan exempelvis vara att ett barn (som är stort nog) får städa bort något man ritat på väggen, spillt ut på golvet eller liknande. Det bör vara konsekvenser som har en tydlig koppling till beteendet/handlingen och lär barnet en färdighet, exempelvis att städa upp efter sig. Att ta ifrån ett barn mobilen i en vecka lär inte ut några nya färdigheter, det lär bara barnet hur man ”avtjänar tid”. 

”Connect before you correct” – relationen är alltings början

Precis som med väldigt många andra saker som rör våra barn och unga, landar vi i slutsatsen att relationen är grunden som allt annat byggs på.

Om du har en god, respektfull och trygg relation med dina barn eller dina elever, kommer de att vara villiga till samarbete. Inte för att de känner sig tvingade att lyda dig, utan för att de bryr sig om dig och därför vill göra goda handlingar tillbaka gentemot dig, precis som du gör mot dem. Utan relationen som grund går det egentligen inte att bygga något som helst tillsammans med ett barn. Trygghet, tillit och en övertygelse om att andra vill mig väl, är grundförutsättningar för att barn ska kunna lyckas. I alla lägen.

Praktisk övning

Om du har egna barn, prata med dem om vilka regler de skulle önska att ni hade hemma hos er, om de fick bestämma helt själva. Släpp gärna fram alla roliga, galna förslag, inte bara strikta och ordningsamma regler. Har du inte barn i din närhet, prata med kollegorna runt lunchbordet eller andra du brukar prata med. Vilka ordningsregler borde alla människor ha i sitt hem? I sitt klassrum? På bussen? På jobbmöten? Skiljer sig svaren åt mellan olika personer?

Dela gärna med dig i kommentarerna nedan, eller maila mig på lina@bodestad.se!

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!