3 vanliga stressfällor: FODO

3 vanliga stressfällor: FODO, att göra andra besvikna

I förra inlägget om stressfällor skrev jag om FOMO, Fear of Missing Out. FOMO har en kusin, som egentligen är ännu jobbigare eftersom, den här karaktären även kan fylla oss med skuldkänslor inför andra människor. Idag skriver jag om stressfälla nummer två, nämligen FODO.

Tredje delen hittar du här och mina tips för att hantera stress (med en smart gratis checklista) hittar du här.

FODO – Fear Of Disappointing Others

FODO, Fear Of Disappointing Others, handlar om rädslan att göra andra besvikna. Vi har ofta en föreställning om att andra människor räknar med oss, sätter sitt hopp till oss och vill att vi ska delta i olika saker.

Och allt som oftast stämmer ju givetvis detta – min familj saknar mig när jag kommer hem sent, min chef räknar med att jag gör mina arbetsuppgifter, mina kollegor och affärskontakter räknar med att jag dyker upp till möten och annat som är planerat.

Men många gånger tillskriver vi våra medmänniskor betydligt högre förväntningar än vad de faktiskt har. Jag tror att människor kommer att bli ledsna, besvikna eller inte tycka om mig för att jag missar något eller ställer in ett möte. Detta är bland annat en av många orsaker till sjuknärvaro, det vill säga att vi går till jobbet fast vi är sjuka, av rädsla för att göra andra besvikna genom att stanna hemma.

Så hanterar du FODO

Men faktum är att våra medmänniskor ofta har en betydligt större förståelse än vi ibland tror. Och dessutom är de allra flesta människor alldeles för upptagna av sina egna vardagsbestyr och förtretligheter, för att hinna haka upp sig särskilt länge på andras.

Vi tänker alla på oss själva och våra närmaste först – andra kommer oftast i andra hand. Folk bli sällan sådär himla besvikna eller ledsna för att vi ställer in något eller delegerar bort en uppgift.

Ibland – helt ärligt – märker de det inte ens. Trots att vi själva tror att vi är viktigast i världen…

Så mitt råd till dig idag är: våga ställa in! När det kör ihop sig i kalendern – ring din vän och säg att ni får ta den där lunchen en annan dag. Om kollegan knackar på och ber dig att ”bara kolla lite snabbt” – säg att du gärna hjälper till, men inte hinner just idag.

Chansen är faktiskt stor att folk kommer att respektera dig för att du sätter gränser. Och, vem vet, kanske inspireras till att göra samma sak själva…

–Lina

PS. Tycker du att det här med FODO stämmer in på dig, men vet inte hur du ska hantera det på ett bra sätt? Jag erbjuder individuella samtal där vi kan bolla idéer och se vad just du behöver. 

kränkningar på nätet: 4 tips till dig som vuxen

Kränkningar på nätet: 4 tips till dig som vuxen

I det här inlägget om nätmobbning och kränkningar på nätet, skrev jag om fyra saker som vuxna borde känna till vad gäller kränkningar på nätet. Nästa frågar blir ju vad jag som vuxen kan göra för att minska risken för att mitt barn far illa på nätet? Här kommer fyra tips.

Tips mot kränkningar #1: bygg en tillitsfull och respektfull relation med ditt barn

Jag är ledsen, men hade du förväntat dig en quick fix, en enkel grej att göra nu direkt – då måste jag göra dig besviken. Att hjälpa ditt barn att navigera på livets farvatten, kräver en relation av tillit och respekt från start. Har du en god relation med ditt barn från början, blir det lättare att tillsammans närma sig det som är jobbigt, skamfyllt eller hemskt.

Ditt barn behöver känna att hen kan lita på dig och att du kommer att göra ditt bästa för att förstå och hjälpa. Även om ditt barn gjort något som du i första läget kommer att blir arg över.

Tips mot kränkningar #2: visa intresse – utan att snoka

Att ha en god och tillitsfull relation till sitt barn, innebär ju även att visa intresse. Att fråga hur dagen har varit, vad barnet tycker om, vad som gör barnet glad, vilka barnets vänner är och vad de tycker om att göra ihop. Precis som du frågar din partner eller dina vänner, frågar du (troligen) redan ditt barn om såna här saker när tillfälle ges. För att visa intresse, visa att du bryr sig, lära känna ditt barn ännu mer och följa med i vad som händer i ditt barns liv.

Men det händer att föräldrar och andra vuxna inte nöjer sig med att fråga sina barn eller prata med dem, utan även börjar ”snoka”. Det kan börja oskyldigt, som att kika igenom barnets mobil när hen är på toa, eller titta över axeln när barnet sitter och spelar på sitt rum.

Men det kan också fortsätta i större skala, som att kräva att få lösenordet till barnets konton på sociala medier och sedan övervaka alla inlägg, kommentarer och bilder.

Barn, och framför allt ungdomar i tonåren, har en egen integritet och vi föräldrar har aldrig rätt att veta allt. Självklart ska vi göra allt vi kan för att skydda våra barn, inom rimliga gränser. Men ibland får vi väga personlig integritet mot risk för att bli utsatt.

Och jag är verkligen den förste att medge att gränsen mellan att ”visa intresse” och att ”snoka” är hårfin och att det finns en gråzon däremellan. Men en tumregel kan vara att ställa dig själv frågan: ”hade jag varit okej med att någon vuxen i min närhet hade gjort samma sak mot mig?”

Tips mot kränkningar #3: värna ditt barns egen integritet

Jag skruvar olustigt på mig lite grann varje gång jag ser en förälder lägga upp en bild på ett äldre barn på nätet, där det är uppenbart att barnet inte blivit tillfrågat om detta är okej. Absolut, jag har själv lagt upp ett litet antal bilder på min egen dotter på Facebook utan hennes samtycke (hon är i skrivandets stund 1,5 år). Och det är möjligt att hon en dag kommer att vara vansinnig på mig för det. Men jag är mycket noga med vilka bilder jag lägger upp, hur ofta och vilka som kan se dem.

En viktig sak att minnas när det gäller nätet och sociala medier, är att du i princip aldrig kan ta bort något du en gång lagt upp. Bara för att du plockar bort en bild från Facebook, betyder det inte att flera personer laddat ner eller kopierat bilden. Och skulle kunna sprida den över hela världen, teoretiskt sett.

Tips mot kränkningar #4: var en god förebild själv

Detta är självklart det allra viktigaste tipset. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Och om vi vuxna verkligen vill göra skillnad i våra barns liv och bidra till ett öppnare, varmare och mer inkluderande klimat, både på nätet och i ”verkligheten” – då måste vi ju börja med oss själva.

När vi vuxna helt öppet inför hela världen bråkar, pratar skit, förtalar varandra, hotar och skriver rasistiska, sexistiska eller andra kränkande saker – då signalerar vi samtidigt till våra barn och unga vad som är okej.

Och samtidigt gäller det omvända – ju mer inkluderande vi vuxna är på nätet, desto mer bidrar vi till att skapa forum och arenor där både barn, ungdomar och vuxna kan trivas och dela med sig tillsammans. Risken för att nätmobbning och kränkningar ska uppstå, minskar om vi aktivt jobbar för att skapa mer inkluderande forum.

Självklart har man rätt att uttrycka även starka och kontroversiella åsikter på nätet, precis som överallt annars. Jag menar inte att nätet ska bli en hippie-hage av spirande grönska och harmoni. Tänk exempelvis på att att allt som är olagligt i ”verkliga livet” – hot, förtal, trakasserier, ofredande – även är olagliga på nätet. Att det finns saker som är okej, och saker som inte är det. Precis som alltid.

Ta hand om dig själv och dina medmänniskor. På nätet och utanför. Så kommer ditt barn sannolikt att göra detsamma.

–Lina

PS. Vill du läsa mer, rekommenderar jag att kolla in Friends Nätrapport som genomförs varje år.

Pyramiden av sexism - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

Pyramiden av sexism: från det lilla i vardagen till det stora i samhället

”Vadå, har du ingen humor eller?” Räck upp handen om du någon gång mötts av en sådan kommentar, när du påpekat ett sexistiskt, rasistiskt eller nedsättande uttalande från någon. Vilken roll spelar det när någon drar ”harmlösa” skämt om kvinnor eller olika etniska grupper? Överreagerar jag bara när jag säger ifrån vid skämt och kommentarer? Vad spelar det för roll med några ”roliga” seriestrippar med unkna könsroller på toaletterna på jobbet? Idag skriver jag om pyramiden av sexism, som är ett sätt att förklara att allt hänger ihop.

Pyramiden av sexism är en modell för att synliggöra hur de små saker vi säger gör i vardagen, hänger ihop med större strukturer i samhället. Små saker vi gör, ofta utan att tänka på det, bidrar till att skapa och upprätthålla bilder av vem som är mer eller mindre värd, vem som tas på allvar och inte, vem det är okej att diskriminera och inte. Modellen kan lika gärna heta ”pyramiden av rasism” eller ”pyramiden av förtryck”, eftersom principerna är samma oavsett på vilken grund någon grupp förtrycks.

Pyramiden av sexism steg #1: ”Harmlösa” skämt

Längst ner i pyramiden hittar vi de små handlingarna i vardagen, som är så vanliga och så accepterade att de flesta sällan höjer ögonbrynen. Det kan vara skämt om att kvinnor är överdrivet pratsamma eller att män minsann inte kan göra två saker samtidigt. Det kan vara den där seriestrippen som någon tejpat upp på insidan av dörren på arbetsplatsens toalett. ”Vadå, det är ju jätteroligt ju, män är ju verkligen såna!”.

Vad som händer med de här ”harmlösa” skämten och uttrycken, är att de förminskar och förlöjligar den grupp som är fokus för skämtet. Skämt om att kvinnor är överdrivet pratsamma, bidrar omedvetet till en bild av att det kvinnor säger inte behöver tas på allvar. Och så vidare.

Pyramiden av sexism steg #2: Språk och uttryck

På nästa steg i pyramiden av sexism hittar vi språkliga uttryck som, på samma sätt som de ”harmlösa skämten”, bidrar till att skapa och upprätthålla skeva bilder av olika grupper. Att säga att någon ”springer som en tjej” eller att jag fick ”kärringstopp” på bilen, upprätthåller bilden av att exempelvis kvinnor skulle vara svagare eller mindre kompetenta (underförstått: än män). Detta skapar en skev bild av vad som är önskvärt, rätt eller fel. Att springa ”som en karl” är bättre än att springa ”som en tjej”.

Läs mer: Kolla in det kraftfulla klippet ”Run like a girl” på YouTube

Att använda det platta ”tjejracket” i brännbollen är sämre än att använda det runda racket – som dock ändå inte behöver heta ”killracket” eller ”mansracket” eftersom det är underförstått. Det manliga blir lika med det normala, det som inte behöver benämnas. På en skola jobbar en ”kvinnlig rektor”, på en annan har de bara en rektor. För han är man, och då behövs ingen förtydligande etikett.

”Kärlek börjar med bråk” och ”boys will be boys” är andra exempel på uttryck som, redan från barnsben, lär ut att pojkars våld mot flickor är normalt och till och med skulle vara ett tecken på omtanke eller kärlek. Ju mer jag tänker på det, desto sjukare blir dessa uttryck i mina öron.

Pyramiden av sexism steg #3: Bilder i reklam och media

Fortsätter vi högre upp i pyramiden av sexism, hittar vi bilder i reklam och media. Där framställs fortfarande personer av olika kön väldigt olika. Kvinnor framställs utifrån ”the male gaze”, det vill säga de porträtteras ofta som om en man betraktade dem. Det ska putas med läppar och tryckas fram bröst och liggas i konstiga, obekväma ställningar som ibland blir nästan komiskt krystade. Män, däremot, porträtteras ofta stående, utan ett leende på läpparna och utan att alltid framhäva sin sexighet i första hand.

Män har makt och status, kvinnor är objekt som ska vara fina att titta på. Även kvinnor i maktpositioner, som politiker eller VD:ar, porträtteras oftare sittande, hållande en kaffekopp eller tittande lekfullt fram bakom ett träd. Ta fram närmsta månadsmagasin av valfri sort och gå på norm-spaning, så får du se.

Instagram: komikern Celeste Barber återskapar bilder från reklam och modetidningar – resultatet blir sjukt roligt

Att personer av olika kön porträtteras så olika, bidrar också till att skapa och upprätthålla bilder av skillnader i makt och status. Detta handlar också om representation, att kunna se personer som liknar en själv i olika positioner av makt, status och expertis i samhället.

Pyramiden av sexism steg #4: Ett ojämställt samhälle

Så, bit för bit har vi med språk och bilder lagt grunden till skillnader i föreställningar om vad personer av olika kön har för kompetens, makt och status. Och nu börjar effekterna av detta ta sig i uttryck på en mer strukturell nivå. Om kvinnor inte betraktas som lika starka, kompetenta eller passande som män att inneha viktiga roller i samhället, blir följden exempelvis att kvinnors arbete värderas lägre.

Löneskillnader mellan kvinnor och män, även i jämförbara roller, kvarstår alltjämt, liksom de stora skillnaderna i lönenivåerna i kvinno- respektive mansdominerade branscher. Kvinnor tar fortfarande större ansvar för hemmet och barnen, tar ut 70% av föräldradagarna och gör mer obetalt hemarbete. Detta påverkar i sin tur kvinnors lön och pension, liksom kvinnors hälsa som generellt är sämre än mäns.

Pyramiden av sexism steg #5: Trakasserier och diskriminering

Det ojämställda samhället och de olika värderingarna av kvinnor, bidrar i nästa steg till diskriminering och trakasserier. Hösten 2017 briserade #metoo-bomben över världen, där miljontals kvinnor delade med sig av upplevelser av trakasserier och diskriminering utifrån sitt kön. #metoo blev en skarp påminnelse om att sexism och trakasserier fortfarande är otroligt utbrett, i alla lager av samhället. ”Inte alla män!” är vissa snabba att hävda. Visst, kanske inte – men i princip alla kvinnor har någon gång blivit utsatta. Hur detta hänger ihop, kan ni diskutera i smågrupper vid fikat…

Pyramiden av sexism steg #6: Våldtäkt och sexuellt våld

Den yttersta konsekvensen av att grupper bedöms och värderas olika, är olika former av våld. Om vi hela vägen från de små skämten och uttrycken i vardagen, via den ojämställda arbetsmarknaden och relationerna i familjerna, har kommit överens om att kvinnor är mindre värda att lyssna på och ta på allvar – då kan den yttersta konsekvensen bli män som går över kvinnors fysiska gränser. Allt hänger ihop.


Pyramiden av sexism - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

En positiv vändning

Det kan kännas nedslående att läsa om de här stegen och hur vi alla, om än bara med vår tystnad, bidrar till ett sammanhängande system av förtryck.

Men det finns en ljus sida av det hela. Om vi börjar göra små förändringar, här och nu, i vår vardag – får det också effekter hela vägen upp genom pyramiden. Makten att förändra det stora, börjar i det lilla. Även en resa på tusen mil, börjar med ett enda steg.

Vad tänker du när du ser den här pyramiden? Vad känner du? Vilken konsekvens får det här för din vardag? Vilket litet steg kan du ta, idag, för att putta utvecklingen i en ny riktning? Även en liten putt, kommer att göra stor skillnad över tid.

Pyramiden av sexism beskrivs även i min bok ”Farliga prinsessor och ljuva monster – om normutmanande föräldraskap”.

Vill du att jag kommer ut till ditt företag och berättar mer om hur ni kan påverka och förändra? Kontakta mig så tar vi ett kostnadsfritt samtal och utforskar möjligheter!

–Lina

 

Sluta unna dig! (Psykologen förklarar varför)

Sluta unna dig! (Psykologen förklarar varför)

Framför allt när det är fredag och helg, är vi många som tänker att vi äntligen ska ”unna oss” ditten och datten. Lite glass, ett glas vin eller en välbehövlig stund i soffan eller favoritfåtöljen. Men idag tänkte jag förklara varför jag tycker att du borde sluta unna dig.

Missförstå mig rätt nu – jag menar absolut att du ska ta det där som du är sugen på, behöver eller har längtat efter hela veckan.

Men.

Jag menar att du inte ska kalla det för att du ”unnar dig”.

Psykologen: därför ska du sluta unna dig

För tänk efter. När unnar vi oss saker? Oftast efter att vi gjort någon tråkig eller slitsam motprestation. ”Jag unnar mig lite glass nu när jag varit på gymmet varje dag hela veckan”. ”Jag unnar mig en stund på soffan nu när jag skottat snön från hela garageuppfarten”. Och så vidare.

Och vilka är det oftast som unnar sig? Jo, det är framför allt kvinnor.

För det finns en djupt rotad föreställning på många håll om att kvinnors njutning och kvinnors behov är villkorade. Att våra behov enbart får tillfredsställas om en motprestation görs först, eller om också andra får ta del av det goda. Att bara njuta, för sig själv och utan motprestation och utan att se till att andra får ta del, är ovant för många kvinnor. För mig också, kan jag säga. Men jag jobbar hårt på att leva rollen som livsnjutare, utan dåligt samvete. Och som med allt annat – man blir bättre med träning!

Sluta unna dig – gör detta istället

Så, mitt råd idag är att sluta unna dig. Ta det du vill ha, det du behöver, och njut. Du är värd det, utan motprestation. Du är värd det du behöver, bara för att du är du.

Vill du ha fler tips som det här? Varje fredag kör vi Self-love Friday i min grupp ”Vet ditt värde” på Facebook. Gå med som medlem redan idag, välkommen!

//Lina

PS. Vill du ha hjälp eller bolla tankar kring hur du kan bli bättre på att ta hand om dig själv? Kontakta mig så tar vi ett möte eller telefonsamtal och utforskar möjligheter tillsammans! DS.

Den osynliga uppgiften: 3 tips för att orka med mental belastning

Köpa nytt bakpulver – det är visst nästan slut. Hämta nytt toapapper till badrummet. Namna barnets nya regnkläder innan utflykten. Städa hallen inför morgondagens besök. Hämta in dynorna från utemöblerna innan regnet kommer. Köpa blöjor, det finns bara fyra kvar. Beställa nya dammsugarpåsar, detta är den sista. Vilket märke var det nu igen? Kolla upp. Låter det rörigt? Detta är ”the mental load”, eller mental belastning.

Hur många saker har du påmint dig själv om att göra eller komma ihåg idag? Två, tre stycken? Tio-femton? Fler än tjugo?

Den franska serietecknaren Emma har med denna briljanta seriestripp illustrerat vad som på engelska ibland kallas ”the mental load”, på svenska ungefär ”mental belastning”. Det kan även kallas emotional load, emotional labour, kärlekskneget – kärt (?) barn har många namn. Oavsett namn, handlar det om en belastning som bygger på att ligga steget före – hela tiden.

När vi pratar om hushållsarbete, och framför allt hur detta fördelas hos heterosexuella par, stannar diskussionen ofta vid själva fördelningen av uppgifternas utförande – vem som gör vad. Kanske har ett par bestämt att hon lagar maten, han diskar. Hon sköter tvätten, han dammsuger, och så vidare.

Redan där har man kommit längre än många andra – SCB:s senaste kartläggning visade att kvinnor i heterorelationer fortfarande gör nästan en timme mer obetalt hemarbete per dag.

Men vad vi väldigt ofta missar att prata om, är att det finns en osynlig uppgift som inte har med själva görandet hushållsuppgifterna att göra. Denna osynliga uppgift slukar enorm mycket energi – och hamnar ofta till oproportionerligt stor del på kvinnans lott i heterorelationer.

Mental belastning: 3 tips för att orka med mental belastning

Uppgiften brukar kallas för the mental load, ungefär mental belastning. Och denna uppgift handlar inte bara om att göra själva hushållsarbetet – utan att hålla koll på vad som ska göras, när. Den handlar om att planera, tänka två-tre steg framåt och hålla en lång lista av att-göra-saker ständigt aktiv i huvudet, hela tiden, från morgonalarmet till släckningen av den sista lampan vid halv tolv på natten.

Den osynliga uppgiften: 3 tips för att minska stress och mental belastning

Tips #1: Sluta prata om att vuxna ”hjälper till” hemma

”Åh, vad snäll han är som passar barnen medan hon är ute!” ”Vad duktig han är som hjälper till så mycket med städningen!” Fortfarande kan man höra såna kommentarer – om män som gör sin helt självklara del av projektet att dela barn och boende med en annan vuxen. Så fort en man gör något som inte förväntas av honom, eller av män i allmänhet, är han snäll som ”hjälper till”.

Men vägen till en jämställd relation handlar om mer än att dela upp matlagning, disk och tvätt. Det handlar om att fördela ansvar och initiativ så att inte en person ständigt måste påminna den andre om vad som behöver göras. Bättre fördelat ansvar är ett skydd mot stress och utbrändhet – som ju framför allt drabbar kvinnor.

”Men vadå, jag har ju massor att tänka på med mitt jobb, jag tänker på jobbet även på kvällarna när jag leker med barnen” kanske du som manlig förälder eller partner hävdar då. Ja visst, precis som den här pappan skriver är självklart mental belastning något som även män bär på. Grejen är bara att i väldigt många av dagens heterorelationer, har ju kvinnan som bekant också ett jobb. Som hon sannolikt tänker på ibland, även på hemmaplan. Om hon dessutom bär huvudansvaret för att projektleda och organisera hemmet, blir det som en andra arbetsplats – och hon får inte vila någonstans.

Tisp #2: Håll ett familjemöte

Jag vet, det kan kännas töntigt och överdrivet att ha ett ”familjeråd” med sin egen familj. Man kan väl bara lösa det lite som det kommer? Visst, kanske kan det funka. Men ett regelbundet möte kan skapa ett mer naturligt forum, där olika frågor kan tas upp och diskuteras. När alla är samlade och fokuserade på samma sak. Risken är annars, som bekant, att det som man kan prata om ”när som helst” helt enkelt aldrig blir pratat om. Och att obalansen av mental belastning består.

Ett familjemöte behöver såklart inte vara så himla långt eller avancerat. Gör istället familjemötet till en mysig stund, ta fram lite god fika och gärna papper och penna (eller mobil) så att viktiga saker kan antecknas.

Gå sedan igenom kort: vad händer i veckan? Vad behöver göras? Vem gör vad?

Det behöver inte vara mer än så, men det kan göra stor skillnad för fördelningen av uppgifter och ansvar.

Som bonus är detta också ett mycket bra sätt att skola in sina barn i ett demokratiskt förhållningssätt, där de blir delaktiga och både får säga sitt – men också ta på sig rimliga och passande ansvarsuppgifter och bidra till familjen. Barn växer med ansvar och gillar att känna sig delaktiga, lyssnade på och tagna på allvar.

Den osynliga uppgiften: 3 tips för att minska stress och mental belastning

Tips #3: träna om din dåligt-samvetes-muskel för att minska mental belastning

Den enklaste genvägen till att få en minskad mental belastning är förstås att sänka kraven. Att helt enkelt skapa en mer rimlig bild av vad man förväntas hinna och orka under en vanlig hektisk vecka. Ta gärna en paus då och då från sociala medier som Instagram och Facebook, eftersom de ger en ensidig och väldigt skev bild av hur andra människors liv ser ut. En bild som vi lätt jämför oss med, vilket kan göra att vi känner oss mindre lyckade. Mindre värda. Alla andra har det ju så bra, varför orkar inte jag?

Gör det du orkar. Och se till att dela på bördan. Stanna inte vid vem-gör-vad, utan fortsätt till vem-ligger-steget-före. Så blir vi fler som kan hålla och orka längre.

–Lina

PS. Skulle du behöva ett bollplank, någon som hjälper dig med att hitta verktygen för att hantera vardagen? Kontakta mig så utforskar vi hur jag kan hjälpa just dig.

Utbrändhet och stress: 3 tankevurpor där vi alla behöver tänka om - Normpsykologen

Utbrändhet och stress: 3 tankevurpor (och en lösning)

Hur långt kan du höja din prestation innan du faktiskt börjar sänka den istället? Är krav alltid av ondo när det gäller stress? Och vems fel är det egentligen när en person drabbas av utbrändhet?

Flera gånger den senaste veckan har jag samtalat med kloka kvinnor i min närhet. Detta är i sig inget ovanligt – sådana samtal sker mest hela tiden. Men jag har noterat ett ämne som återkommit på flera håll, och som har med stress och utmattning att göra. Så idag tänkte jag ägna mitt inlägg åt ett vanligt missförstånd som verkligen skulle behöva redas ut när det gäller stress.

Låt oss börja från början: vad är stress och utbrändhet?

Kortfattat kan vi säga att stress uppstår när någon form av krav ställs på oss människor. Ibland kallar man dessa krav för stressorer, saker som orsakar stress. Kraven kan vara låga eller höga, kortvariga eller långsiktiga. Det är inte kraven eller stressorerna i sig som bestämmer hur vi mår av att utsättas för dem. Långvarig stress och risk för utbrändhet uppstår först när stressorerna, kraven, överstiger de resurser vi har för att hantera dem.

När man tar ut mer från kontot än man sätter in, för att ta en metafor som de flesta förstår.

Så låt oss nu titta på tre vanliga tankevurpor kring stress – och hur vi kan tänka istället.

Tankevurpa #1: ”Gör mer = få mer gjort”

En tankevurpa som många av oss gör, är tanken ”gör mer = få mer gjort”. Sanningen är dock att vi inte alls alltid får mer gjort genom att göra mer. Låter det bakvänt? Titta på den här bilden så blir det tydligare:

Visst, den här vackert handritade bilden som jag skapat i MS Paint kanske inte vinner några priser på en konstutställning – men den illustrerar tydligt att jag bara får ut mer av att göra mer, upp till en viss gräns. Efter att den gränsen passerats, kommer jag att prestera sämre och få mindre gjort – även om jag fortsätter att göra fler och fler saker.

Detta betyder att jag ibland skulle vinna på att tagga ner lite – och faktiskt prestera bättre på kuppen. Fråga elitidrottare och deras tränare: ibland är nyckeln till viktiga segrar faktiskt att sänka ribban något för sin träning, för att hitta en optimal nivå som håller hela vägen.

Tankevurpa #2: ”Stress och utbrändhet beror främst på mig själv

Psykisk ohälsa till följd av stress drabbar allt fler människor i Sverige. Siffror från Arbetsmiljöverket tyder tyvärr även på att kvinnor drabbas i ungefär dubbelt så hög utsträckning som män. Vad detta beror på får vi titta närmare på i ett annat inlägg. Idag för vi nöja oss med att konstatera att stress och utbrändhet är verklighet för allt fler – det handlar om många tusentals svenskar varje år.

Därför är det för mig en gåta hur både förebyggande arbete och rehabilitering av dem som drabbats, fortfarande i så stor utsträckning verkar handla om individen.

En person som behandlas för utbrändhet kan exempelvis rådas att:

  • Lära sig att ”säga nej”
  • Sköta sin sömn och återhämtning bättre
  • Träna kroppen och ta hand om sig själv
  • Lyssna mer till kroppens signaler och varva ner i tid

Men i otaliga fall är personen inte ensam, utan är ett symtom på en organisation där fler människor mår dåligt, är stressade och riskerar att drabbas av ohälsa. När en medarbetare äntligen kommit tillbaka, går plötsligt en annan medarbetare in i väggen och försvinner. Ibland i veckor, månader, ibland i flera år.

Och när en medarbetare sjukskrivs, händer det att ingen vikarie sätts in, eftersom det är vanskligt att veta hur lång tid som behöver täckas. Vilket leder till att de kollegor som är kvar, får ännu mer att göra eftersom de nu även ska täcka upp för den som är sjukskriven. Och vad riskerar denna ökade belastning att leda till? Ja, det säger ju sig självt.

Tankevurpa #3: skuldkänslor för att vara ”den som inte orkade”

När kollegorna får täcka upp för någon som är sjukskriven, riskerar detta även att spä på de skuldkänslor som många som drabbas av stress och utbrändhet redan känner.

Varför tog jag inte hand om mig själv bättre? Varför lyssnade jag inte på min kropp? Jag borde ha…jag skulle ha…om bara jag hade…

Och så vidare. Vi duktiga flickor och presterande pojkar är ofta extra bra på att lägga skulden på oss själva. Skammen över att vara ”den som inte pallade trycket” och skuldkänslorna över att inte ha gjort allt det där som man borde, blir ytterligare sten på börda för den som redan mår dåligt.

Men stress och utbrändhet handlar inte alls enbart om dig som individ och vad du gjort för ”fel”. Väldigt ofta handlar det istället mer om ett sammanhang, en situation och en organisation som inte varit hälsosam och där det i längden hade varit omöjligt för dig – eller för någon annan – att orka hålla prestationen och motivationen uppe. För att inte tala om samhällets normer och förväntningar, som vi pratar om i andra inlägg här på bloggen.

Utbrändhet och stress: 3 tankevurpor där vi alla behöver tänka om - Normpsykologen

Lösningen: sundare normer för en hållbar hälsa och mindre risk för utbrändhet

Så, när vi nu plöjt igenom detta veritabla träsk av stress, symtom och skuldkänslor – finns det då någon ljusning i slutet av tunneln? Finns det några lösningar? Ja, självklart.

Om vi bestämmer oss för att inte (enbart) lägga skulden och ansvaret för stress och utbrändhet på individen, utan även lägger krut på att skapa hälsofrämjande arbetsplatser. Då kan vi tillsammans börja vända skutan mot ett mer hållbart arbetsliv.

Och, du har väl inte glömt den vackra kurvan jag ritade ovan – lägre stressnivå kan många gånger ge högre prestation – och därmed större vinst, för dig som pratar det språket.

Hälsofrämjande arbetsplats: första steget på vägen

Ett av de första stegen handlar om att synliggöra normer och förväntningar som finns på arbetsplatsen.

Hur ser det ut på din arbetsplats? Några punkter att undersöka:

  • Vilka tider läggs möten?
  • Förväntas du svara i telefon och läsa mail dygnet runt?
  • Sitter ni i öppna landskap eller slutna rum?
  • Vilka möjligheter har du till paus, återhämtning och rörelse på arbetstid?
  • Hur flexibla är arbetstiderna, för att passa människor med olika dygnsrytm?
  • Hur anpassad är arbetsplatsen till olika funktionsvariationer?
  • Hur jämställd är arbetsplatsen?
  • Vilka möjligheter har anställda att påverka sina prioriteringar, sin arbetsbelastning och hur det egna arbetet organiseras?
  • Hur ser stödet och kommunikationen ut mellan chef och medarbetare och mellan kollegor?

Listan kan förstås göras ännu längre. Men jag sätter punk här, och hoppas att du fått inspiration till att ta första steget mot att göra din arbetsplats lite mindre stressande och lite mer hälsofrämjande. Det vinner vi alla på i längden.

Ta hand om dig!

–Lina

PS. Är du eller ditt företag intresserade av en utbildning om hur ni kan hantera stress och skapa en roligare, trivsammare och mer hälsosam arbetsmiljö? Kontakta mig så tar vi en fika och tittar på det närmare tillsammans!