3 myter om barn vi måste avfärda: Introverta barn behöver ta för sig mer - Bodestad Psykologkonsult

3 myter om barn vi måste avfärda, del 3: ”Barn som är introverta behöver ta för sig mer”

Är det alarmerande så fort ett barn är ensamt på rasterna? Måste vi lära alla barn att räcka upp handen när de vill prata? Passar grupparbete verkligen för alla? Eller är det så att vissa av oss trivs allra bäst i vårt eget sällskap, helt allena? Idag skriver jag tredje och sista delen i serien 3 myter om barn vi måste avfärda, och idag handlar det om mig och mina likar – vi som är introverta. (Du kan läsa del 1 om att barn gör rätt om de kan här och del 2 om belöning och bestraffning här.)

När jag var sådär tjugenånting, bodde jag ett par år i Nederländerna och jobbade på ett internationellt call center tillsammans med 200 andra ungdomar från hela Europa som också var tjugenånting och, liksom jag, ville komma ut i världen lite innan det var dags att börja plugga eller bilda familj eller vad man nu skulle göra när man blev trettinånting.

Det blev förstås en hel del fester ute i Amsterdams vimlande nattliv – och jag grämde mig varenda gång vi skulle gå ut.

”Vadå?” tänker du kanske nu, ”klagar du på nattlivet i Amsterdam, som är ”second to none” bland Europas partystäder?”

Nejdå, nedjå, jag har inget emot Amsterdam alls.

Jag har bara något emot fester.

En jobbig fråga – och en upplysande insikt

Jag minns tydligt ett speciellt tillfälle, när jag var ute med ett stort gäng grabbar från vår kundtjänstavdelning. Jag, och en annan svensk tjej – vi kan kalla henne Anna – som var blond, pratsam, glad, trevlig, flirtig, utåtriktad, uppmärksamhetens centrum.

Min raka motsats, med andra ord.

Och någonstans där under kvällen, spetsade en av grabbarna mig med en riktigt jobbig fråga:

”Du Lina…varför är du alltid så tyst, kan du inte vara lite mer som Anna?”

Den frågan hade jag redan ställt mig själv tusen gånger och brottats med länge i mitt eget huvud, utan någon större framgång. Men bara en kort tid senare började jag nysta i något som skulle bli en stor del av svaret på den där jobbiga frågan.

Inför en intern rekrytering på företaget, fick jag göra ett personlighetstest. Testet i sig är visserligen ungefär lika tillförlitligt som horoskopen i söndagstidningarna, men en sak fick jag reda på som lade många förvirrade pusselbitar på plats.

Jag var introvert.

Introvert eller extrovert – en skala med två ytterligheter

Inom personlighetspsykologin finns idag en uppsjö av olika teorier, men en av de mest beforskade och belagda är Big Five, eller O-C-E-A-N som den även kallas. E:et i OCEAN står för Extraversion och beskriver om en människa är mer inåtvänd, introvert, eller mer utåtriktad, extrovert.

Extroverta människor är pigga och energiska, trivs med massor av folk omkring sig, älskar att arbeta i team, går gärna på stora fester, klubbar och konserter, pratar medan de tänker och trivs bäst där det är mycket ljud och rörelse.

Introverta människor, däremot, är precis tvärtom. Vi är lugna och stabila, trivs i mindre sammanhang – allra helst ensamma, eller i sällskap med oss själva. Vi går hellre på lugna museer eller mindre middagar med några få vänner. Vi tänker innan vi pratar och trivs bäst där det är lugn och tyst.

Vi människor är utspridda längs den här skalan enligt en så kallad normalfördelningskurva, vilket betyder att de allra flesta är lite mittemellan, medan vissa av oss är mer extrema åt det ena eller andra hållet.

Läs mer: ”Energitankar – om hur introverta och extroverta medarbetare kan mötas” – Ett Gott Arbetsliv

3 myter om barn vi måste avfärda, del 3: introverta barn behöver ta för sig mer - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Men, vad har detta med barn att göra?

Ja, givetvis gäller detta inte bara oss vuxna, utan även barn. Och här vill jag återkoppla till rubriken – myten om att tystlåtna barn ”behöver ta för sig mer”.

Oh, vad jag önskar att jag hade vetat redan när jag var barn att jag var introvert! Då hade jag inte behövt känna mig konstig för att jag föredrog att vara ensam på rasterna ibland. Grupparbetena, där det oftast slutade med att jag gjorde det mesta jobbet själv medan mina kamrater satt och kastade sudd på varandra eller pratade om vem som gjort vad på senaste fotbollsträningen, hade jag kanske också sluppit, åtminstone delvis.

Och de slamriga, skrikiga, röriga idrottslektionerna? Ja, de var ju verkligen ingenting för mig. Jag var en av dem som väldigt ofta var ”lite småsjuk” eller ”hade glömt kläder”, för jag orkade inte med alla stimuli – ljud, rörelser, människor, bollar, redskap och massor av regler att hålla reda på. Nej tack, jag sitter hellre och tittar på, observerar och tänker. Det är lagom. 

Normen säger att vi ska ta för oss

I dagens samhälle har vi blivit väldigt duktiga på det här med normer och likriktning. På ytan kan visserligen gränserna för vad man får och inte får göra, hur man får och inte får vara, upplevas som både vida, öppna och tänjbara. Men i själva verket är gränserna ganska stela och snäva på de flesta håll.

Att vara introvert, tycka om att vara för sig själv och ha ett stort behov av tystnad och egentid – det är varken norm bland barn eller vuxna i dagens samhälle. Detta trots att hälften av oss lutar mer åt det här hållet, än åt det utåtriktade, livliga, party-glada. 

Men kom ihåg: en norm gäller bara så länge vi är överens om den. Normer är ständigt öppna för omförhandling och utveckling. Ju fler varianter och exempel på mångfald som vi ger utrymme för, både bland oss vuxna och bland barnen i våra skolor, desto bredare gör vi normen successivt, så att fler inkluderas. 

Bönder och jägare – om vad som ger och tar energi

För ett par år sedan cirkulerade det en text på Facebook, som en förälder hade lagt upp efter att ha varit på besök med sitt barn på BUP (Barn- och Ungdomspsykiatrin). Där hade en sköterska pratat med familjen om vad det innebär att göra en ADHD-utredning. Men istället för att prata om en massa diagnoser och kliniska termer, gjorde sköterskan en underbar berättelse där hon jämförde människor med Jägare och Bönder.

Sköterskan menade att Jägare alltid är på helspänn, ser och hör allt, är snabba och rörliga, håller koll på flocken och spanar efter faror. Bönder, å andra sidan, är lugna, tålmodiga och bra på att vänta. De sår och skördar och låter saker ta sin tid.

När jag läste den där berättelsen, drog jag direkt parallellen till det här med att vi är introverta eller extroverta. Det handlar om vad som ger och tar energi – vilket ser väldigt olika ut för olika människor.

 

3 myter om barn vi måste avfärda, del 3: Introverta barn behöver ta för sig mer - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

”Jägare” är extroverta barn som…

  • Får höra att de ska sitta still, vara tysta, skärpa sig, vänta på sin tur
  • Behöver prata högt för att tänka
  • Får energi av att vara med andra
  • Gärna jobbar i grupp
  • Behöver aktiv lek och rörelse på rasten för att ”tanka” energi inför lektionen
  • Får energi av att vara med och runt andra.

”Bönder” är introverta barn som…

  • Får höra att de ska ta för sig, vara mer utåtriktade, prata med andra elever, räcka upp handen mer, delta i diskussioner med mera
  • Behöver tänka först och prata sen
  • Får energi av att vara ensamma och ha det tyst, lugnt och inte för mycket ljud, liv och rörelse
  • Gärna jobbar självständigt
  • Behöver ibland dra sig undan från andra på rasten för att hämta energi
  • Tappas på energi av att vara med och runt andra.

När man ställer upp dessa två motpoler mot varandra, förstår man snart att det rör sig om två väldigt olika typer av människor. Samtidigt förväntas dessa två motpoler ofta leva upp till exakt samma krav, som att klara av en 90 minuters klassrumslektion eller göra en redovisning på ett visst sätt.

Den ena typen är fylld av sprudlande energi efter rasten, den andre dränerad. En föredrar att jobba i grupp, medan en annan helst sitter och pular på sin uppgift ensam. Någon behöver ha musik i öronen, rita eller pilla med lite lera för att kunna lyssna och fokusera. En annan vill helst ha det knäpptyst och så lite saker att titta på som möjligt.  

Utåtriktad eller inåtvänd? Risk för moment 22

Den som är observant märker även att det lätt blir ett moment 22, eller ”hur man än vänder sig har man rumpan bak”, för barnen i skolan idag. Å ena sidan får de extroverta barnen tillsägelser om att vara tysta och sitta still. Å andra sidan får de introverta barnen höra att de ska prata mer, ta för sig, vara med fler kompisar och vara ”lite mer livliga”.

Så, hur ska man vara för att slippa tillsägelser i skolan? Utåtriktad eller tillbakadragen? Energisk eller lugn? Gruppdjur eller ensamvarg? 

Lösningen: ett anspråkslöst förslag

Ja, frågorna ovan är såklart kuggfrågor. Vi borde ju nämligen istället fokusera på vad vi vuxna kan göra för att inte tvinga in barn i roller eller situationer där de känner sig obekväma. Situationer de inte behärskar, där kraven överstiger deras inneboende förmågor.

 

Och jag tänker mig att lösningen är lika enkel som den är svår:

Se, och lyssna på, det enskilda barnet. Respektera att barn är olika, och låt varje barn göra sin egen grej så långt det bara är rimligt.

Jag vet, jag vet. Enkelt på pappret, svårt i praktiken.

Men likväl – ju fler gånger vi påminner oss själva om att alla andra faktiskt inte fungerar exakt just så som vi själva fungerar, desto bättre blir vi på att se saker från någon annans horisont. Empati handlar ju om att förstå någon annans sätt att tänka och känna. Det handlar om att respektera – eller ännu hellre, att nyfiket intressera sig för – den andre. Det handlar om att främja mångfalden, inte motverka den.

Jag skrev förut om det här med normer och vill här återkomma till detta för att knyta ihop säcken. Jag vill påminna dig om att alla normer är påhittade och därför ständigt kan – och bör – omförhandlas, utvecklas, vidgas och förändras.

Varje gång du lär dig något nytt om hur andra människor fungerar, bidrar din ökade kunskap till en liten tänjning av normerna för hur människor ”kan” eller ”bör” vara.

Detsamma gäller barn i din närhet – när du pratar med dem om mångfald och olikheter, bidrar du till att göra deras värld ännu lite större, en insikt i taget.

Avslutande tankar för dagen

Jag vill avsluta med några tankar att fundera på, för dig själv eller ännu hellre tillsammans med barn och andra vuxna i din närhet.

Hur märker du på ditt/dina barn om de är extroverta eller introverta, Jägare eller Bönder, ? Hur var du själv som barn? Hur är du själv idag?

Dela gärna med dig till ett barn i din närhet – jag garanterar att ni får ett spännande samtal.

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Nyfiken? Läs mer:

Lina Bodestad

Jag är en nyfiken psykolog i Göteborg som hjälper människor att utmana normer och främja hälsa, lärande och utveckling. Det gör jag genom föreläsningar och workshops, processledning och skräddarsydda utvecklingsinsatser. Nyfiken? Kontakta mig så pratar vi lite mer!

2 kommentarer till “3 myter om barn vi måste avfärda, del 3: ”Barn som är introverta behöver ta för sig mer””

  1. Du har så mkt klokheter att förmedla. Läser dina ord och det är så bra att bli påmind om detta. För några år sedan började jag dela mina grupper i ”hajar” och ”delfiner” inspirerad av en kollega. Funkade klockrent! Ser nu likheterna med din indelning ovan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.