Myter om barn vi måste avfärda, del 2: Belöning och bestraffning lär barn vad som gäller

3 myter om barn vi måste avfärda, del 2: ”Belöning och bestraffning lär barn vad som gäller”

Är moroten och piskan de bästa två lärarna som finns? Skapar belöning och bestraffning en tydlighet för barnen kring vad som gäller? Eller kan det snarare vara så att belöningar och bestraffningar på sikt bara förvärrar de problem man försöker få bukt med, på grund av inbyggda designfel?

Idag är det dags för andra delen av 3 i min serie 3 myter om barn vi måste avfärda (del 1 handlade om att barn gör rätt om de kan och del 3 handlar om introverta och extroverta barn). Idag tänkte jag skriva om det här med belöning och bestraffning. Detta är ett område där jag ofta får frågor och där det finns många bra saker man kan göra – och många mindre bra saker man ibland gör, som riskerar att påverka våra barn och vår relation med dem på ett negativt sätt.

Är du nyfiken på hur du kan göra för att skapa förutsättningar för ditt barn att lyckas, utan att använda bestraffning? Jag går igenom några vanliga misstag, några risker – och några tips på vad du som vuxen kan göra istället.

Belöning, bestraffning, konsekvens…

Som jag nämnde i förra delen, arbetar jag sedan fem år tillbaka som skolpsykolog. Både i mitt jobb och på andra håll, stöter jag ibland på olika system för belöning och bestraffning (eller ”konsekvenser” som det nästan undantagslöst brukar kallas).  

Och varje gång jag hör om detta, blir jag uppmärksam. Inte nödvändigtvis skeptisk, men uppmärksam. För jag vet att det finns vissa risker med att införa olika system för belöningar och konsekvenser – risker som man inte alltid vet om eller tänker på, men som kan få stor effekt på just de personer, ofta skolelever, vars beteenden det är man vill påverka med belönings- och konsekvenssystemen.

Jag vill redan här vara tydlig med att belöningssystem inte är något dåligt i sig. Det finns många exempel på goda och välfungerande system som eleverna själva är engagerade i och som bidrar till positiv utveckling på många områden. Men för att detta magiska ska ske, måste vissa viktiga bitar finnas på plats.

4 vanliga misstag när det gäller belöning och bestraffning

I det här avsnittet tänkte jag därför syna några vanliga misstag man riskerar att göra när det handlar om system för belöning och bestraffning. Jag kommer att förklara vad det är som gör att dessa misstag inte leder till önskat resultat – och vad man kan göra istället.

1 – Man fokuserar på bestraffningar (”konsekvenser”) istället för belöningar

Om det är någon gång jag faktiskt blir skeptisk, är det när jag hör lärare och annan skolpersonal prata om ”konsekvens-trappor” (förutbestämda steg som ska följas om en elev exempelvis kränker en annan elev). Anledningen till min skepsis är flera.

För det första signalerar en konsekvenstrappa (särskilt om den sitter upptejpad framme på tavlan) att man utgår från att eleverna kommer att kränka varandra och bete sig illa. Det vi förväntar oss är oftast precis det vi får, och vilka förväntningar vi signalerar till eleverna påverkar deras beteende, både medvetet och omedvetet. Om man redan från början har ingången attnär ni kränker varandra, då kommer vi att ringa hem till era föräldrar” och liknande, har man signalerat vilka låga förväntningar man har. 

För det andra är detta ett reaktivt arbetssätt, snarare än proaktivt – man pratar bara om vad man ska göra när något redan har hänt, istället för att ta ansvar för att förebygga så att det inte händer från första början.

Och för det tredje skapar det direkt en väldigt tråkig och negativ stämning, eftersom fokus riktas mot vad som händer när man gör fel, istället för vad som blir följden om man gör något bra. EN sådan stämning är i sig ingen bra grogrund för relationer, intresse, nyfikenhet och lust.

Föreställ dig själv om du fick en ny chef på ditt jobb, och hen på första dagen började med att prata vitt och brett om alla konsekvenser som hen tänkt införa om någon kommer försent, missar en deadline eller gör något annat litet misstag. Inte så inspirerande, eller hur?

2 – Barnen förstår inte varför de får belöningar (eller bestraffningar)

Ett annat vanligt misstag när det gäller sådana här system med belöning och bestraffning, är att kopplingen mellan beteendet och belöningen eller bestraffningen är alldeles för otydlig för barnen. Detta gäller ofta särskilt de barn som befinner sig i någon form av svårighet från början och kanske har extra svårt med socialt samspel eller sociala koder. Att få en belöning, eller värre, en bestraffning, utan att förstå varför, skapar bara förvirring och har ingen effekt på varken önskvärda eller icke-önskvärda beteenden.

Risken med detta är att de barn eller elever som redan är motiverande och självgående, blir jätteglada av ett nytt belöningssystem, eftersom de ”förstår systemet” och genast samlar på sig massor av poäng eller stjärnor eller vad man nu har valt. Barn i svårigheter, däremot, riskerar att inte förstå eller ta till sig belöningssystemet och kanske till och med börja ogilla det, eftersom det blir rörigt för dem när de inte förstår det som andra verkar fatta.

3 – Allt fokus är på vad man inte ska göra

Vi vuxna,  som ju vanligtvis är väldigt både kloka, logiska och klartänkande varelser, har ibland en övertro på konsekvensers förmåga att lära våra barn hur de borde bete sig. Det är då jag brukar komma in i ett av mina magiska mantran:

Bestraffning lär inte ut önskvärt beteende.

Bestraffning lär inte ut önskvärt beteende.

Bestraffning lär inte ut önskvärt beteende.

Jag skulle kunna upprepa denna mening hur många gånger som helst. För att barn ska lära sig nya beteenden, måste vi visa dem och lära dem hur man gör. Inget barn har ju någonsin lärt sig cykla, simma eller läsa genom att någon vuxen enbart stod jämte dem och gapade om hur de inte skulle göra för att cykla, simma eller läsa. Det kan låta självklart. Men när det gäller konsekvenser och bestraffningar får vi vuxna ibland för oss att det räcker med att tala om vad man ska låta bli att göra, för att det önskvärda beteendet på något magiskt sätt ska uppstå istället. Utan att man talar om vad det är. 

4 – Systemet har inte utformats tillsammans med barnen

I skolans värld är detta någon man ibland stöter på, framför allt när det gäller ordningsregler som ”ingen keps” eller ”här har vi lugn och studiero”. Regler, belöningar och bestraffningar som barn och elever inte själva har varit med och valt eller haft möjlighet att påverka, har en mindre sannolikhet för att kunna påverka deras beteende, eftersom de inte blir meningsfulla, begripliga och hanterbara för barnen.

Varför ska jag följa en helt påhittad regel om att man inte får ha keps eller huva på sig, när det känns som om mitt huvud ska sprängas om jag inte får ha min keps som skydd? Vem har bestämt det? Och vad vinner jag på att följa den påhittade regeln? Vad förlorar jag?

3 myter om barn vi måste avfärda, del 2: belöning och bestraffning lär barn vad som gäller - Bodestad Psykologkonsult

Risker med att använda belöning och bestraffning ogenomtänkt

Om vi inför något system för belöning och bestraffning och gör ett eller flera av misstagen ovan, finns flera risker. För det första riskerar barnet att fyllas av känslor av skam, otillräcklighet, frustration och besvikelse mot sig själva och sin egen oförmåga att göra rätt. Detta är den risk och konsekvens som har störts negativ inverkan på barnet, eftersom barnet själv tar på sig skulden för sitt misslyckande.

För det andra kan det skada relationen vi har med barnet så att hen blir mindre tillitsfull mot mig som vuxen – och mindre motiverad att göra goda handlingar gentemot mig.

För det tredje finns en risk, om man inför ett sådant system i en grupp som exempelvis en skolklass, att det uppstår tävling, kamp och grupptryck mot vissa i gruppen och att ett alltför stort fokus hamnar på belöningssystemet istället för på andra viktigare saker.

Så, vad ska vi då göra istället?

Det finns några viktiga ingredienser som behövs för att vi ska kunna främja goda och ansvarsfulla beteenden hos våra barn och unga.

Tydliga, rimliga och konsekventa gränser skapar trygghet

När jag nyligen hade fött min dotter och satt hemma i soffan och ammade för det mesta hela dagarna, läste jag en fantastisk liten bok som heter ”Bringing up bébé”, där en amerikansk journalist bosatt i Paris på ett mycket underhållande sätt beskriver skillnader mellan amerikanskt och franskt föräldraskap.

En av de punkter där amerikanska och franska föräldrar skiljer sig åt extra mycket är enligt journalisten att franska föräldrar håller hårt på sin yttre ram – cadre – inom vilken barnet sedan kan röra sig ganska fritt. Ett exempel hon tog upp var att vissa franska föräldrar har regeln: ”utanför huset bestämmer jag vilka kläder du ska ha – hemma får du ha på dig precis vad du vill”. Denna enkla regel – som upprätthålls konsekvent och tydligt – gör att barnen både får en frihet inom ramen och samtidigt en tydlig gräns för vad som gäller när man ska utanför dörren. Inga förhandlingar i stil med ”men pappa, jag viiiiiill ha prinsessklänningen på mig till förskolan!” när det är februari och femton minus ute. 

Vad författaren menar i boken är att har man tydliga och fasta, men ganska vida, ramar för barnen att hålla sig inom, främjar man deras självständighet och utforskande eftersom de vet att föräldern tydligt markerar om de skulle råka nå ”ramens” gräns. Barn, liksom vi vuxna, är väldigt förtjusta i det här med trygghet och förutsägbarhet, men det får bli ett annat blogginlägg. Här räcker det att vi konstaterar att tydliga ramar med få regler som man orkar upprätthålla varje eller nästan varje gång, är mycket mer effektivt än massor av små ”dutt-regler” för varje liten situation. 

Förklaringar suddar ut förvirring

Att sätta gränser innefattar även att förklara, på barnets nivå, varför man sätter just den gränsen just nu. På så sätt lär vi även barnen orsak och verkan och tydliggör för dem hur deras beteenden och handlingar påverkar andra, ett steg i utvecklingen av empati och hänsyn för andra.

”Jag vill att du klättrar ner från stolen nu, annars kan du ramla och slå dig och då får du ont. Jag vill inte att du ska ramla och få ont.”

Genom att utgå från dig själv och förklara varför du ber barnet om något, ökar du markant chanserna att hen tar till sig det du säger och förstår varför du säger det. Barn vill, precis som vi vuxna, förstå varför saker händer eller varför det är viktigt att de gör ett visst beteende.

Tänk dig själv om någon bara gick fram till dig på bussen och ropade ”ställ dig upp!”. Troligen hade du inte blivit så välvilligt inställd till den här personen. Men om hen istället kommit fram och sagt: ”Ursäkta, skulle du ha möjlighet att resa på dig och ge mig platsen, jag har väldigt ont i min fot” hade du förstått situationen bättre och troligen rest dig och lämnat platsen till personen ifråga.

Meningsfulla konsekvenser lär ut ansvar

Bestraffning handlar om att para ihop något obehagligt med en viss händelse eller handling. Det kan vara att man får något negativt, exempelvis en arg tillsägelse, eller blir fråntagen något positiv, exempelvis sin iPad eller en viss leksak. Det som brister är här att kopplingen mellan handlingen/beteendet och bestraffningen är helt godtycklig – barnet kan möjligen med tiden lära sig att samma tillsägelse kommer varje gång man gör en viss sak, men så fort föräldern inte är i närheten, gör man beteendet ändå. Precis som vi vuxna saktar in om vi ser polisen på motorvägen, men några minuter senare är uppe i 120 km igen. 

Meningsfulla konsekvenser handlar om att lära barn att ta ansvar för sina handlingar. Det kan exempelvis vara att ett barn (som är stort nog) får städa bort något man ritat på väggen, spillt ut på golvet eller liknande. Det bör vara konsekvenser som har en tydlig koppling till beteendet/handlingen och lär barnet en färdighet, exempelvis att städa upp efter sig. Att ta ifrån ett barn mobilen i en vecka lär inte ut några nya färdigheter, det lär bara barnet hur man ”avtjänar tid”. 

”Connect before you correct” – relationen är alltings början

Precis som med väldigt många andra saker som rör våra barn och unga, landar vi i slutsatsen att relationen är grunden som allt annat byggs på.

Om du har en god, respektfull och trygg relation med dina barn eller dina elever, kommer de att vara villiga till samarbete. Inte för att de känner sig tvingade att lyda dig, utan för att de bryr sig om dig och därför vill göra goda handlingar tillbaka gentemot dig, precis som du gör mot dem. Utan relationen som grund går det egentligen inte att bygga något som helst tillsammans med ett barn. Trygghet, tillit och en övertygelse om att andra vill mig väl, är grundförutsättningar för att barn ska kunna lyckas. I alla lägen.

Praktisk övning

Om du har egna barn, prata med dem om vilka regler de skulle önska att ni hade hemma hos er, om de fick bestämma helt själva. Släpp gärna fram alla roliga, galna förslag, inte bara strikta och ordningsamma regler. Har du inte barn i din närhet, prata med kollegorna runt lunchbordet eller andra du brukar prata med. Vilka ordningsregler borde alla människor ha i sitt hem? I sitt klassrum? På bussen? På jobbmöten? Skiljer sig svaren åt mellan olika personer?

Dela gärna med dig i kommentarerna nedan, eller maila mig på lina@bodestad.se!

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Nyfiken? Läs mer:

Lina Bodestad

Jag är en nyfiken psykolog i Göteborg som hjälper människor att utmana normer och främja hälsa, lärande och utveckling. Det gör jag genom föreläsningar och workshops, processledning och skräddarsydda utvecklingsinsatser. Nyfiken? Kontakta mig så pratar vi lite mer!

2 kommentarer till “3 myter om barn vi måste avfärda, del 2: ”Belöning och bestraffning lär barn vad som gäller””

  1. Jättebra skrivet!
    Du beskriver så man förstår. Är skeptisk till min sons lärare eftersom hen stoppar i kulor i burk 1-2-3 per lektion beroende på hur eleverna skött sig (lyssnat och suttit stilla). Burken rymmer 20 kulor. Full burk = en belöning. Den har varit halvfull 2 gånger då hon hällt ut alla kulor för det hänt nåt extra dåligt en dag… skulle vara kul med en kommentar på det.

    1. Hej Sara! Tack för att du gillar och kommenterar mitt inlägg! Spontant (utan att ha så mycket bakgrundsinformation, men utifrån det du beskriver) skulle jag säga att jag inte rekommenderar den lärarens system. För det första använder läraren kollektiv bestraffning, vilket sällan är en bra metod för att skapa sammanhållning och vi-känsla. De elever som uppfattas som ”stökiga” riskerar att få kritik från de andra eleverna som ”sköter sig” för att det är ”de stökigas fel” att klassen inte får en belöning. De ”stökiga” eleverna behöver ju ofta istället MER stöd och MER anpassningar för att de ska kunna lyckas. En ”stökig” elev har ofta i själva verket bristande förmågor som hen inte själv kan rå för. Det är då främst lärarens uppgift att stötta upp och lära ut dessa förmågor (t ex förmåga att lyssna, vänta, turtagning). Det går aldrig att straffa fram ett bättre beteende. Jag skulle råda läraren att avskaffa systemet och antingen strunta helt i belönings-bestraffnings-system, eller hitta ett bättre som lyfter och peppar istället för att bestraffa eleverna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.