Komplimanger - Normpsykologen Lina Bodestad, Göteborg

Får jag ge komplimanger? 3 saker du behöver förstå först

Nyligen dök en spännande diskussion upp på Facebook, om skönhet, utseende och komplimanger. Och jag kände direkt att det fanns flera spännande trådar att dra i. Får vem som helst ge vem som helst en komplimang? Kan det finnas några baksidor eller risker med komplimanger? Jag blev tvungen att utforska, nyfiken som jag är!

Komplimanger: vad handlar det om?

Efter att #metoo-vågen drog fram över världen 2017, har frågor som återkommer då och då genom historien dykt upp igen.  En sådan fråga är ”jaha, får man inte ge folk (läs: kvinnor) komplimanger nu längre, och vara lite trevlig?” Och jag kan förstå den frågan. Låt oss undersöka det hela lite närmare.

Vad är en komplimang? Det är oftast en positiv kommentar kopplad till en persons utseende. ”Vad fin du är i håret” eller ”vilken härlig klänning du har”. Gott så. Men vad är det vi signalerar när vi ger varandra komplimanger? Varför tycker många människor både om att ge dom och att få dem?

Jo, för att hela tanken med komplimanger bygger på att vi också kommit överens om att skönhet och ett vackert utseende är något bra. Något viktigt, prioriterat, önskvärt. Något att eftersträva, något andra värdesätter och bekräftar en för.

Här börjar det bli mer problematiskt. Håller alla verkligen med om detta? Är vi alla verkligen överens om att yttre skönhet är viktigt, prioriterat och önskvärt?

#1 Komplimanger bygger på en (ofta dold) överenskommelse

Personligen har jag exempelvis aldrig varit intresserad av sådant som många flickor och kvinnor runt omkring mig intresserat sig för: kläder, mode, smink och utseende. För mig som är en ständigt tänkande och analyserande person, har dessa områden helt enkelt inte varit intressanta för mig. De har inte stimulerat mig eller gett mig något jag haft särskilt stor glädje av.

Detta betyder också att utseende och skönhet inte är områden som intresserar mig eller som jag personligen värdesätter särskilt högt. Jag älskar konst och design och jag uppskattar att se människor som är bra på att hitta spännande och kreativa outfits att klä sig i. Men jag ger hellre en person en komplimang för hens kloka idéer, spännande tankar eller kreativa lösning på ett problem, än för hens snygga skor.

Betyder det att jag inte blir glad om någon ger mig en komplimang?

Mitt typiska psykologsvar: det beror på. Det beror på vem som ger mig komplimangen, i vilket sammanhang och på vilket sätt.

#2 Får vem som helst ge komplimanger?

Min sambo och mina vänner får gärna lovprisa mitt utseende om de vill – och då blir jag glad. Men om en främling eller ytlig bekant ger mig en kommentar kring mitt utseende, blir jag genast mindre bekväm. För där är något annorlunda. Där signalerar främlingen med sin komplimang att ”nu har jag, helt oombedd, bedömt ditt utseende – här är resultatet av min bedömning”.

Det blir plötsligt, faktiskt, en fråga om makt. Någon tar sig makten och friheten att bedöma någon annan – och upplysa personen i fråga om det. ”Vem gav dig rätten att bedöma mig?” kan jag känna då.

Och här kommer också en könsaspekt in. Rent generellt har män mer makt och högre status i samhället jämfört med kvinnor och personer av andra kön. Om en man då tar sig friheten att – med aldrig så goda avsikter – ge en främmande kvinna en komplimang, är risken överhängande att kvinnan känner sig obekväm, just på grund av detta tysta maktutövande.

Mannen ifråga menar ofta (men inte alltid) väl med sin komplimang, och tänker sig att han förmedlar ”vilket fint hår du har!”. Men det är inte säkert att det är budskapet som kvinnan uppfattar. Istället kanske hon hör något i stil med ”nu bedömde jag dig och du fick bra betyg av mig, härligt va, lilla gumman?”. Inte lika mysig känsla i det sista där, tänker jag. Vad tänker du?

#3 Ska jag sluta ge komplimanger?

Jag är helt med på att komplimanger många gånger faktiskt kan vara positiva och trevliga både för givaren och mottagaren. Och självklart måste vi inte sluta med allt som är trevligt och, så att säga, slänga ut barnet med barnvattnet.

Men jag uppmanar dig, kära läsare, att nästa gång du funderar på att ge någon en komplimang – stanna upp och ställ några frågor till dig själv.

Vem är jag, vem är den andra? Känner vi varandra? Förväntar hen sig en komplimang av mig? Finns det en risk att min komplimang kan upplevas som gränslös, om jag inte känner personen? Skulle personen kunna ta illa upp över att jag kommenterar hens kropp och utseende?

Och fundera – hur kan du bli bättre på att ge personer i din närhet komplimanger för något annat än deras utseende? Finns det en kollega som gjort en insats som du vill ge beröm för? Har ditt barn gjort en stor skoluppgift där du kan berömma hens hårda arbetsinsats? Kan du berätta för din partner hur mycket du tycker om att mysa i soffan med hen?

Vill du fördjupa dig i det här med normer och jämställdhet, på ditt företag eller i din organisation? Kontakta mig så pratar vi mer om hur vi kan utforska sådana här teman tillsammans!

–Lina

Nyfiken? Läs mer:

Lina Bodestad

Jag är en nyfiken psykolog i Göteborg som hjälper människor att utmana normer och främja hälsa, lärande och utveckling. Det gör jag genom föreläsningar och workshops, processledning och skräddarsydda utvecklingsinsatser. Nyfiken? Kontakta mig så pratar vi lite mer!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.