Snart kommer de att upptäcka att jag är en bluff - om impostor syndrome - Normpsykologen Lina Bodestad

Impostor syndrome – ”Snart upptäcker de min bluff”

”Vilken dag som helst nu. Snart kommer någon att upptäcka att jag egentligen inte kan något alls om det här. Att jag är fejk. Att jag inte borde vara här utan måste ha kommit hit av misstag. Puh, jag klarade mig en dag till! Måste jobba ännu hårdare imorgon”. Känner du igen dig? Har tankar som dessa flugit genom ditt huvud någon gång? Lugn, du är långt ifrån ensam. Impostor syndrome, ”bluffsyndromet”, är känt sedan decennier – och nästan alla människor omkring dig har det.

Tro mig, jag har varit där själv. Många gånger. Tänkt att jag måste prestera mer än andra för att vara lika bra. Komma tidigast och gå hem sist. Allt måste vara perfekt. Jag måste klara allt på första försöket. Och så vidare.

För mig hänger detta så nära ihop med att vara en duktig flicka. Att hela tiden ha högre krav på mig själv än på andra. Att inte vilja visa min okunskap eller brist på kompetens på något område.

Läs mer: Då slutade jag vara en duktig flicka

Jag vill kunna allt direkt – utan att öva

Ett tydligt exempel är att jag alltid varit en sådan som vill kunna allt direkt. Jag trivs väldigt dåligt i den där ”amatörfasen” som vi alla går igenom när vi ska lära oss något nytt. Jag vill kunna – direkt. Att vara nybörjare, amatör, Bambi på hal is – det känns läskigt.

När jag var barn hade jag många tjejer omkring mig som gick på ridskola. Jag tyckte att det verkade så häftigt och spännande. De pratade ofta om hästarna och ridningen och jag drömde om att en dag få uppleva samma saker.

Men jag var inte intresserad av att börja på ridlektioner tillsammans med andra barn – och riskera att göra fel, trilla av eller göra något pinsamt. Istället drömde jag om att ta privatlektioner i smyg. Sedan skulle jag en dag kunna sälla mig till de andra tjejerna. Och bara ”kolla, rida är ju lätt som en plätt, jag kan också!”.

5 varianter av impostor syndrome – vilken är du?

Impostor syndrome, ibland också kallat impostor phenomenon, lanserades 1978 i den här artikeln av forskarna Clance och Imes. Då undersökte man bara kvinnor, men idag tror man att impostor syndrome är ungefär lika vanligt bland alla kön. Man tror också att uppemot 70% (!) av alla människor upplever impostor syndrome någon gång i sitt liv.

I den här boken skriver författaren Valerie Young om fem olika sorters ”bluffpersoner” med impostor syndrome. Vilken känner du mest igen dig i?

Perfektionisten

Om du är perfektionist, vill du att allt måste vara 100% perfekt – varje gång. Du har oerhört höga krav på dig själv (högre än på andra omkring dig). Om du är chef, kanske dina anställda tycker att du försöker ”mirco manage” och ha kontroll över allt. Missar du dina högt uppsatta mål, känner du att du nog inte alls passar för det du gör.

Lösningstips: träna dig på att se misslyckanden som en del av ditt lärande och din utveckling. Försök också tänka på lyckande och misslyckande i mindre svart-vitt, antingen-eller, och mer som en gråskala.

Superpersonen

Japp, jag är sååå skyldig till den här varianten. Jag fick faktiskt frågan en gång på en anställningsintervju, när jag berättat om min tidigare karriär: ”Är du en supermänniska?”

”Nja, det vet jag inte,” log jag lite försynt. Såklart.

Supermänniskan, det är hon som alltid kommer först och går hem sist. Hon som är klassförälder, volontär i soppkök och leder spinningpass på lokala gymmet. Utöver sitt heltidsjobb. Hon som ofta låter fritidsintressen och egentid stå åt sidan för jobb eller för att hjälpa andra.

Hon som har svårt att ”göra ingenting” på helgerna, eftersom det ger henne skuldkänslor. (Japp, även denna är jag skyldig till. Ofta.)

Lösningstips: träna på att påminna dig själv om alla bra saker du gjort, gärna varje dag. Fira framgångar och tacka ärligt när du får beröm eller positiv feedback. Ju mer du tar över ägandet över dina framgångar, desto mindre kommer du känna att du måste överprestera för att duga.

Det ”naturliga geniet”

Här har vi hon som inte vill behöva träna eller öva, utan som vill kunna allt direkt. Det vill säga, här har vi mig och mina privata ridlektioner (som jag aldrig tog). Det naturliga geniet kan vara en person som haft det lätt för sig i skolan och även i arbetslivet.

Men hon är rädd för att utsätta sig för sådant hon inte kan eller behärskar. Då kan ju bilden av henne som ”hon den smarta” spricka. Bättre att ta den säkra och välbekanta vägen.

Lösningstips: träna på att se på dig själv mer som ett ”work in progress” och mindre som något färdigt och oföränderligt. Vi kan alla lära oss och utvecklas hela tiden. Vi kan alla bli bättre, även om vi redan är bra. Och att du blir bättre, betyder inte att du var dålig innan. Det betyder bara att du blivit – just det – bättre.

Individualisten

Detta är en person som har svårt för att be om hjälp. Att be om hjälp från andra, skulle ju nämligen avslöja att personen inte alls är den expert eller så kunnig som hen verkar. Därför väljer individualisten hellre att efterforska, söka information och på olika sätt hitta lösningen själv.

Lösningstips: fundera på hur du kan hitta styrkan i att be om hjälp. Tänk på att andra ofta blir väldigt glada och smickrade av att få hjälpa till. Att be om hjälp betyder inte att du är dålig – det betyder att du ser andra som resurser som kan hjälpa dig att göra något ännu bättre. No one is an island.

Experten

Läser du ibland jobbannonser och tänker ”åh, det där låter superspännande – men jag har ju inte alla kvalifikationer som krävs”? Känner du att du hela tiden behöver gå fler kurser, certifieringar och diplomeringar för att visa att du verkligen kan ditt fält? Hajar du till när någon kallar dig för expert?

Lösningstips: träna på att lära dig saker just-in-time. Det vill säga, sätt dig in i ett nytt område och läs på noggrannare när du faktiskt behöver det för exempelvis ditt jobb eller ett projekt. Vi lever i en informationsflod som ingen tidigare generation sett maken till. Ingen människa kan ta in ens en mini-fraktion av all kunskap som finns tillgänglig idag. Inte ens du! 😉

En avslutande tanke

När jag gick och konfirmerade mig, skulle jag och mina kompisar vara med vid något tillfälle och delta på gudstjänsten i kyrkan. Vi skulle bära ljus och ett stort träkors i samband med att prästen gick in för att börja gudstjänsten. Självklart var vi supernervösa allihop. Vi ville inte göra de trogna äldre damerna på första raden besvikna.

Då sa vår präst något jag aldrig glömmer:

”Det kan inte bli fel. Det kan bara bli annorlunda.”

Känner du att det här stämmer in på dig? Skulle du vilja prata om det här med någon och få hjälp med strategier? Kontakta mig så berättar jag mer om hur jag kan stötta dig att komma ur en spiral som håller dig fast.

//Lina

Nyfiken? Läs mer:

Lina Bodestad

Jag är en nyfiken psykolog i Göteborg som hjälper människor att utmana normer och främja hälsa, lärande och utveckling. Det gör jag genom föreläsningar och workshops, processledning och skräddarsydda utvecklingsinsatser. Nyfiken? Kontakta mig så pratar vi lite mer!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.