Då slutade jag vara en duktig flicka - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Då slutade jag vara en duktig flicka

”Stopp! Ni har missförstått några viktiga saker! Framför allt du, den manlige journalisten!” Så kände jag en dag när jag satt i bilen och lyssnade på ett radioprogram  om fenomenet duktig flicka. Ingången i ämnet var Birgitta Olssons (L) bok Duktiga flickors revansch. Man hade bjudit in olika personer som skulle diskutera, vrida och vända på begreppet. Och liksom så ofta när jag hör ämnen som ligger mig varmt om hjärtat diskuteras i radio, hade jag lust att bryta mig in i programmet och ge min syn på saken. Vi duktiga flickor är nämligen ofta en missförstådd grupp. 

3 kännetecken för en duktig flicka

Här tänkte jag, som ju trots allt har egen förstahands-erfarenhet på området, teckna min egen bild av en duktig flicka. Det är inte den enda eller den rätta eller den mest sanna bilden, men det är min bild. Min bild av mig själv som ung, och min bild av en uppsjö av unga människor jag mött och fortfarande möter. Både i mitt arbete som psykologi och i privata sammanhang.

En duktiga flicka sätter andras behov framför sina egna

Detta var den springande punkt som den manlige journalisten i radioinslaget inte förstått. När de började prata om hur duktiga flickor vill vara till lags, menade mannen att ”det är väl jättebra att göra som man blir tillsagt ibland, jag tror det är bra för både individen och samhället”.

Jag lovar dig att jag hade gjort en riktigt hård face palm, om jag inte råkat ligga i 110 på motorvägen utanför Älvängen just vid tillfället.

Läs mer: Duktiga flickors guide till att prioritera smartare – del 1

Problemet för duktiga flickor är nämligen inte att vi gör som vi blir tillsagda eller ombedda. Självklart är det ju både artigt, trevligt, förväntat och bara allmänt hyfs att ibland, hjälpa sina medmänniskor på olika sätt. Nyckelordet här är ibland. Det vill säga, när man har tid, ork och möjlighet.

Problemet med att vara en duktig flicka är inte att vi hjälper andra – utan att vi återkommande sätter andras behov framför våra egna. Detta gör att vi duktiga flickor löper högre risk att bli utbrända. Inte för att vi är så himla trevliga och omtänksamma mot andra. Utan för att vi är mer omtänksamma mot andra än mot oss själva.

En duktig flicka mäter sitt egenvärde i sina prestationer

Den första delen ovan hänger nära ihop med den här andra delen. För om jag bara är värd något om jag gör en massa bra saker – helst för andra, eftersom det inte räknas annars. Då är det klart att jag kommer att vilja göra en massa bra saker. Inte några få saker, inte några halvbra saker – utan just en massa, bra saker.

Här kommer vi osökt in på skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.

Många duktiga flickor har ett gott självförtroende. Vi sprutar ur sig höga betyg, framgångsrika projekt, idéer, idrottsprestationer, ideellt engagemang, you name it. Och vi vet vad vi klarar av, vi har en god kännedom om vår egen prestationsnivå. Jag var exakt sån här i högstadiet och gymnasiet. Hade inga större tvivel om att jag skulle klara proven eller redovisningarna i skolan. Visste att jag skulle ro i land de projekt och utmaningar jag tog mig an.

Självkänsla – att vara värd något utan att prestera

Men självkänsla, det är något annat. Där finns risken att jag som duktig flicka har det betydligt mer skralt ställt – även om jag är lyckad och framgångsrik på andra områden. Självkänsla handlar nämligen om att uppleva att jag har ett värde bara för att jag är mig själv, utan prestationer. Och kanske just därför är det så mycket svårare. För om det inte finns någon referensram, inget betyg, ingen placering i något lopp, inget namn längst ner på en publicerad artikel – hur kan jag då veta, riktigt säkert? Jaja, du säger att du tycker om mig för den jag är. Men hur vet jag att du menar det?

Tyvärr är vi många som både är dåliga på att ta emot sådan här bekräftelse, och på att ge den till andra. Därför mår åtminstone jag extra bra de gånger det händer. När en kollega säger ”åh, vad kul och se dig!” när jag kommer tillbaka efter att ha varit sjuk ett par dagar. Eller när en vän skickar ”det var jättekul att hänga med dig igår!” i ett sms dagen efter en mysig fika-träff på stan. Då fylls jag av en väldigt god känsla. Och jag försöker att komma ihåg att även strö dem omkring mig till andra.

Fundera: När bekräftade du själv någon i din närhet på det här sättet senast, utan att berömma något i deras utseende eller prestation?

En duktig flicka måste ta sig över ribban större marginal än andra

Jag hörde en gång en annan duktig flicka göra en strålande jämförelse med att hoppa höjdhopp:

”Det är som att andra bara behöver ta sig någon centimeter över ribban för att klara hoppet, medan jag liksom måste vara en halvmeter över för att jag ska känna mig nöjd. Fast jag kräver inte det av andra, bara av mig själv.”

Hennes liknelse satte fingret på något som personer som själva inte är duktiga flickor ofta inte förstår. Det handlar nämligen inte bara om prestationerna i sig – det handlar även om vilken standard och vilka krav jag ställer på mig själv jämfört med andra. En duktig flicka har nämligen många gånger två olika måttstockar för krav. En för sina egna prestationer – och en helt annan, mer tillåtande och generös, för andras.

Dubbla måttstockar

Om en duktig flicka till exempel ber en kollega att ordna fika till ett möte, blir den duktiga flickan fullt nöjd med ett paket Ballerinakex och en burk pulver-snabbkaffe.

Om en duktig flicka själv däremot tar på sig att ordna fikat till ett viktigt möte – då är det genast hem och baka som gäller. Och inte bara någon liten skruttig sockerkaka, nej nej. Helst ska det vara flera olika sorters kakor, gärna något vanligt bröd också, kanske lite hemmagjord marmelad? ”Hur lång tid tar det att kärna sitt eget smör? Har de ekologiskt vetemjöl på Ica? Måste ju baka något till Doris som inte tål gluten också. Jag fixar det.”

En duktig flicka, som ju i grunden är osäker på om hon verkligen duger som hon är eftersom ingen säger detta till henne, måste slänga sig över ribban med så god marginal att hon aldrig behöver tveka det minsta på om hon klarade sig. Det räcker inte med att prestera, jag måste överprestera. Det räcker inte med A i hälften av ämnena och B i hälften – det ska vara A i allt.

Då slutade jag vara en duktig flicka

Detta leder mig osökt in på berättelsen om hur jag själv lyckades ta mig ur den spiral av ständiga överprestationer som det innebär att vara en duktig flicka. Jag vill vara tydlig med att jag inte på något sätt är ”botad” – jag brottas fortfarande med mina egna krav, varje dag. Men jag har hittat en mer hanterbar nivå. Och jag minns fortfarande ögonblicket då något slog om inom mig.

När jag tog studenten vid Finnvedens Gymnasium i Värnamo 2004, var jag en av endast två elever som hade ett avgångsbetyg med MVG i samtliga ämnen. För detta fick jag Bruno Mathson-stipendiet, som två år tidigare hade tilldelats Annie Johansson. Ni vet, hon som idag heter Annie Lööf och är partiledare för Centerpartiet. Studenten markerade för mig slutet på flera år av hårt pluggande, osäkerhet, prestationsfokus, oro och andra typiska duktig flicka-beteenden.

Ett par år senare flyttade jag till Lund för att börja studera till psykolog. Första dagen på psykologprogrammet, nämnde kursledaren något som kom att påverka mig de kommande fem åren.

”Här på psykologprogrammet har vi bara betygen U och G. Bara Underkänt och Godkänt.”

Denna enkla, korta mening innebar att en helt ny värld av möjligheter plötsligt öppnade sig framför mig. För om det inte fanns något högre betyg än Godkänt att sikta mot, då fanns det ju heller ingen anledning att överprestera? Ingen vits med att lägga ner varje vaken minut på att plugga sig till ett ”fint betyg”? (Betygen har, för en duktig flicka, inte något särskilt med själva kunskaperna att göra, utan är endast ett kvitto på egenvärdet).

Studier utan betyg – mindre prestation, mer gött att leva

Det kan låta litet och betydelselöst, men sanningen är att den här lilla detaljen påverkade hela min tid vid Lunds Universitet i en mycket positiv riktning. Och även mitt liv idag, långt därefter. För första gången kunde jag nämligen släppa fokus från prestationerna och istället lägga krutet på annat. Sådant som jag verkligen brann för, tyckte var roligt, hade en fallenhet för, sådant som gjorde skillnad och som var roligt och som gav mig och andra omkring mig glädje.

Jag halkade snart in i föreningslivet och trivdes som fisken i vattnet med att anordna fester, konferenser, möten och annat för mina medstudenter. Jag släppte fokuset på prestation och började ägna mig mer åt andra värden.

Och framför allt, jag släppte fokus från mig själv och började inrikta mig mer på vad jag kunde göra för andra.

Studier utan betyg – det blev min räddning.

Praktisk övning

Säkerligen har du en och annan duktig flicka (oavsett kön) i din närhet. I familjen, i vänkretsen, på jobbet, i innebandylaget. Nästa gång du möter en duktig flicka – säg något bekräftande till hen som inte har med hens prestationer att göra. Säg hur mycket du uppskattar hen för att hen är rolig att vara med, för att hen sprider glädje, för att hen har ett smittsamt skratt.

Om du själv är en duktig flicka, be någon i din närhet att säga något om vad hen uppskattar hos just dig, för den du är. Jag lovar att du kommer att få många värmande ord tillbaka.

Och glöm inte: Who run the world? Girls!

–Lina

Nyfiken? Läs mer:

Lina Bodestad

Jag är en nyfiken psykolog i Göteborg som hjälper människor att utmana normer och främja hälsa, lärande och utveckling. Det gör jag genom föreläsningar och workshops, processledning och skräddarsydda utvecklingsinsatser. Nyfiken? Kontakta mig så pratar vi lite mer!