Skip to main content
Då slutade jag vara en duktig flicka - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

Då slutade jag att vara en ”duktig flicka”

I bilen idag på vägen hem lyssnade jag på ett program på P1 där de pratade om begreppet duktig flicka. Ingången i ämnet var Birgitta Olssons (L) nya bok Duktiga flickors revansch. Man hade bjudit in olika personer som skulle diskutera, vrida och vända på begreppet. Och liksom så ofta när jag hör ämnen som ligger mig varmt om hjärtat diskuteras i radio, hade jag lust att bryta mig in i programmet och ropa:

”Stopp! Ni har missförstått några viktiga saker! Framför allt du, den manlige journalisten!”

De duktiga flickorna är en ofta missförstådd grupp. Gudarna ska veta att jag själv räknades till denna skara långt upp i tjugoårsåldern.

3 kännetecken för en duktig flicka

Här tänkte jag, som ju trots allt har egen förstahands-erfarenhet på området, teckna bilden av vad en duktig flicka är, i mina ögon. Detta är självklart inte den enda eller den rätta eller den mest sanna bilden, men det är min bild. Min bild av mig själv som ung, och min bild av en uppsjö av unga människor jag mött och fortfarande möter både i mitt arbete som psykologi och i privata sammanhang.

En duktiga flicka sätter andras behov framför sina egna

Det var denna springande punkt som den manlige journalisten i radioinslaget inte hade förstått. När de började prata om hur duktiga flickor vill vara till lags och göra som de blir tillsagda, menade den här mannen att ”det är väl jättebra att göra som man blir tillsagt ibland, jag tror det är bra för både individen och samhället”.

Jag lovar dig att jag hade slagit mig för pannan – gjort en face palm – om jag inte råkat ligga i 110 på motorvägen utanför Älvängen just vid tillfället.

Problemet för duktiga flickor är inte att vi gör som vi blir tillsagda eller ombedda. Självklart är det ju både artigt, trevlig, förväntat och bara allmänt hyfs att ibland, när man har tid och möjlighet, hjälpa sina medmänniskor på olika sätt, på jobbet och på andra ställen.

Problemet för duktiga flickor är, som rubriken antyder, inte det faktum att vi hjälper andra – utan att vi sätter andras behov framför våra egna.

Inom personlighetspsykologin, när man gör personlighetstester som mäter Big Five/O-C-E-A-N, är detta en av facetterna under personlighetsdimensionen A, Agreeableness (behov av att söka samförstånd). Forskning har visat att personer som skattar sig högt på den här delen av Agreeableness, det vill säga skattar att de oftare sätter andras behov framför sina egna, har en förhöjd risk för att drabbas av utmattningssyndrom.

Med andra ord löper duktiga flickor högre risk att bli utbrända, inte för att vi är så himla trevliga och omtänksamma mot andra – utan för att vi är mer omtänksamma mot andra än mot oss själva.

En duktig flicka mäter sitt egenvärde i sina prestationer

Den första delen, att sätta andras behov framför sina egna, hänger ihop med nästa del, att mäta sitt egenvärde i sina prestationer. För om jag bara är värd något om jag gör en massa bra saker – helst för andra, eftersom det inte räknas annars – då är det klart att jag kommer att vilja göra en massa bra saker. Inte några få saker, inte några halvbra saker – utan just en massa, bra saker.

Här kommer man ofta in på skillnaden mellan självförtroende och självkänsla.

Många duktiga flickor har ett gott självförtroende. De sprutar ur sig höga betyg, framgångsrika projekt, idéer, idrottsprestationer, ideellt engagemang, you name it. Och de vet vad de klarar av, de har en god kännedom om sin egen prestationsnivå. Jag var exakt sån här i högstadiet och gymnasiet. Hade inga större tvivel om att jag skulle klara proven eller redovisningarna i skolan och visste att jag skulle ro i land de projekt och utmaningar jag tog mig an.

Men självkänsla, det är något annat – där vi är många som har det ganska skralt ställt trots att vi är lyckade och framgångsrika på alla möjliga sätt. Självkänsla handlar nämligen om att uppleva sig vara värd något bara för att vara sig själv, utan prestation. Detta är ofta betydligt svårare – för om det inte finns någon referensram, inget betyg, ingen placering i något löplopp, inget namn längst ner på en publicerad artikel – hur kan jag då veta, riktigt säkert? Ja, du säger att du tycker om mig för den jag är – men hur vet jag att du menar det? 

Tyvärr är vi många som både är dåliga på att ta emot bekräftelse på det här planet, och på att ge sådan bekräftelse till andra. Vi har ibland vissa omkring oss som är duktiga på detta. En kollega som säger saker som ”åh vad kul och se dig!” när man kommer tillbaka efter att ha varit sjuk ett par dagar, eller en vän som skickar ”det var jättekul att hänga med dig igår!” i ett sms dagen efter en mysig fika-träff på stan. Visst fylls man alltid av en väldigt god känsla när man får såna här bekräftelser. Jag gör det i alla fall, och försöker komma ihåg att även strö dem omkring mig.

När bekräftade du själv någon i din närhet på det här sättet senast, utan att berömma något i deras utseende, prestation eller vad de gjort?

Då slutade jag vara en duktig flicka - Bodestad Psykologkonsult, Göteborg

En duktig flicka måste alltid ta sig över målet med större marginal än andra

Detta krokar i punkten ovan: en duktig flicka är nämligen inte nöjd med att bara göra det man ska, eller ens att göra sitt bästa. Jag hörde en gång en duktig flicka göra en strålande jämförelse med att hoppa höjdhopp:

”Det är som att när andra bara behöver ta sig någon centimeter över ribban för att klara hoppet, måste jag vara liksom en halvmeter över för att jag ska känna mig nöjd. Fast jag kräver inte det av andra bara av mig själv.”

Hennes liknelse satte fingret på något som personer som själva inte är duktiga flickor ofta inte förstår. Det handlar nämligen inte bara om prestationerna i sig – det handlar även om vilken standard och vilka krav man ställer på sig själv jämfört med andra. En duktig flicka har nämligen många gånger två olika uppsättningar med krav: en nivå för sina egna prestationer, och en för andras.

Om en duktig flicka till exempel ber en kollega att ordna fika till ett möte, blir den duktiga flicka nöjd med nästan vad som helst som kollegan ordnar, om det så är ett paket Ballerinakex och en burk snabbkaffe.

Om en duktig flicka själv däremot tar på sig att ordna fikat till ett viktigt möte – då är det genast hem och baka som gäller. Och inte bara någon liten skruttig sockerkaka, nej nej – helst ska det vara flera olika sorters kakor, gärna något vanligt bröd också, kanske lite hemmagjord marmelad? Hur lång tid tar det att kärna sitt eget smör? Har de ekologiskt vetemjöl på Ica? Måste ju baka något till Doris som inte tål gluten också. Jag fixar det.

En duktig flicka, som ju i grunden är osäker på om hon verkligen duger som hon är eftersom ingen säger detta till henne, måste slänga sig över ribban med så god marginal att hon aldrig behöver tveka det minsta på om hon gjort tillräckligt eller inte. Det räcker inte med att prestera, man måste överprestera. Det räcker inte med A i hälften av ämnena och B i hälften – det ska vara A i allt.

Då slutade jag vara en duktig flicka

Detta leder mig då slutligen in på berättelsen om hur jag själv lyckades ta mig ur den spiral av ständiga överprestationer (med tillhörande dåligt samvete och tvivel på om man ändå gjort tillräckligt) som det innebär att vara en duktig flicka.

När jag tog studenten vid Finnvedens Gymnasium i Värnamo 2004, gjorde jag det som en av endast två elever på skolan som hade MVG i samtliga ämnen i avgångsbetyg. För detta gick jag Bruno Mathson-stipendiet, som två år tidigare hade tilldelats Annie Johansson. Ni vet, hon som idag heter Annie Lööf och är ledare för Centerpartiet. Studenten markerade slutet på många år av hårt pluggande, osäkerhet, prestationsfokus, oro och andra typiska duktig-flicka-beteenden. 

Ett par år senare flyttade jag till Lund för att börja studera till psykolog. Första dagen på psykologprogrammet, när vi fick en introduktion till studierna, nämnde man något som kom att påverka mig för de kommande fem åren.

”Här på psykologprogrammet har vi bara U och G. Bara Underkänt och Godkänt.”

För mig var det lite som att en helt ny värld av möjligheter plötsligt öppnade sig. För om det inte fanns något högre betyg än Godkänt att sikta mot, då fanns det ju heller inte samma anledning att överprestera och lägga ner varje vaken minut på att plugga sig till ett ”fint betyg”? (Kom här ihåg att betygen för en duktig flicka inte har något särskilt med själva kunskaperna att göra, utan är endast ett kvitto på egenvärdet).

Det kan låta litet och betydelselöst, men sanningen är att den här lilla detaljen, att det inte fanns några betyg mer än Godkänt, påverkade hela min tid vid Lunds Universitet i en mycket positiv riktning, och även mitt liv därefter. För första gången kunde jag nu släppa fokus från prestationerna och istället lägga krutet på annat. Sådant som jag verkligen brann för, tyckte var roligt, hade en fallenhet för, sådant som gjorde skillnad och som var roligt och som gav mig och andra omkring mig glädje. Jag halkade snart in i föreningslivet och trivdes som fisken i vattnet med att anordna fester, konferenser, möten och annat för mina medstudenter. Jag släppte fokuset på prestation och började ägna mig mer åt andra värden, andra resultat. 

Och framför allt, jag släppte fokus från mig själv och började inrikta mig mer på vad jag kunde göra för andra.

Studier utan betyg – det blev min räddning.

Praktisk övning

Säkerligen har du en eller flera duktiga flickor i din närhet, i familjen, i vänkretsen, på jobbet, i innebandylaget. Nästa gång du möter en duktig flicka – säg något bekräftande till henne som inte har med hennes prestationer att göra. Säg till henne hur mycket du uppskattar henne för att hon är rolig att vara med, för att hon sprider glädje, för att hon har ett smittsamt skratt.

Om du själv är en duktig flicka, be någon i din närhet att säga något om vad hen uppskattar hos just dig, för den du är. Jag lovar att du kommer att få många värmande ord tillbaka.

Och glöm inte: (Duktiga flickor) får jorden att gå runt.

–Lina

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Lina Bodestad

Jag är en nyfiken psykolog i Göteborg som hjälper människor att utmana normer och främja hälsa, lärande och utveckling. Det gör jag genom föreläsningar och workshops, processledning och skräddarsydda utvecklingsinsatser. Nyfiken? Kontakta mig så pratar vi lite mer!

2 thoughts to “Då slutade jag att vara en ”duktig flicka””

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *