Stress och jämställdhet: allt börjar med varför - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

Stress och jämställdhet: allt börjar med varför

I min närhet har jag en uppsjö av fantastiska kvinnor. Kvinnor som rockar. Som är kompetenta, stabila, modiga, coola. Som inspirerar mig. Och de som kanske inspirerar mig allra mest är de som mitt i livet lämnat livskarusellen. Hoppat av. Stannat upp. Och börjat göra det de själva brinner för och tror på, istället för bara det som samhället förväntar sig. Men jag blir lika ledsen varje gång jag får höra den där berättelsen. Berättelsen om kvinnan som blev utbränd, och först på sin långa, smärtsamma väg tillbaka förstod att hon egentligen var ämnad att göra något annat. Därför skriver jag om stress och jämställdhet. För att vi berövar världen så mycket awesome genom att ta omvägen via ekorrhjulet.

Stress och jämställdhet – 3 anledningar till varför behöver vi prata om det

Min främsta anledning till att prata om stress och jämställdhet är att så många idag mår så dåligt, trots att de egentligen inte hade behövt. Och, missförstå mig rätt, det är inte den enskilda personens fel. Det hänger inte på den enskilda individen att orka arbeta i ett system, under samhälleliga strukturer, som i sig är sjuka. Tillsammans har vi över decennier byggt upp ett arbetsliv som är organiserat på ett sätt där människan inte är i centrum. Och det gör oss sjuka, stressade och nedstämda.

Många mår alltså dåligt trots att det egentligen finns bättre alternativ. Men av olika anledningar används inte dessa alternativ på organisationsnivå. Det är slitsamt, tröttsamt – och kostsamt. Så, låt oss titta på tre anledningar till att prata om stress och jämställdhet kopplat till psykisk ohälsa.

#1: för att kvinnor utgör 3 av 4 sjukskrivna för psykisk ohälsa

Sedan 2014 är psykiatriska diagnoser vanligaste orsaken till sjukskrivning, enligt Försäkringskassan. Och detta drabbar personer av olika kön på olika sätt. Eller, ja, ”på olika sätt” är en underdrift. Faktum är 3 av 4 som sjukskrivs för psykisk ohälsa är kvinnor (också enligt Försäkringskassan). Det betyder att risken är tre gånger större att Carina, Emma eller Meryem sjukskrivs för en psykiatrisk diagnos, jämfört med Anders, Christina eller Edim. Och stress, utbrändhet och depression står för de flesta av dessa sjukskrivningar. Diagnoser som det tar lång tid att återhämta sig från och där återfallsrisken är stor.

Enligt forskarna finns det inte ett enskilt svar på varför det är så. Att kvinnor i större utsträckning än män arbetar med människor (i så kallade kontaktyrken) kan vara en orsak. Att vi kvinnor i heterorelationer lägger i snitt en timme mer per dag än våra män på obetalt hemarbete, kan vara en annan. Och att vi hetero-kvinnor i större utsträckning än våra män är familjens projektledare, som styr upp vardagen för både oss själva och resten av familjen, kan vara en tredje. En stor svensk studie visade att kvinnor generellt har högre nivåer av kortisol (stresshormon) än män. Stress och jämställdhet verkar alltså hänga ihop på fler än ett sätt.

#2: för att arbetsmiljön i Sverige är ojämställd

Kvinnor jobbar alltså i kontaktyrken större utsträckning än män. Och vi vet att dessa yrken har en mer krävande arbetsmiljö, högre personalomsättning och fler sjukskrivningar. Jämfört med andra länder, har Sverige en arbetsmarknad som är mer tydligt könssegregerad. 8 av 10 systemutvecklare är män, medan 9 av 10 barnskötare är kvinnor. Och så vidare. Män jobbar med teknik, IT och försäljning, kvinnor med vård, skola och omsorg.

Konsekvensen? Att yrken, och hela branscher, värderas olika beroende på dominerande kön. Mansdominerade branscher har högre lön och status. Och vi vet att ekonomisk trygghet hänger samman med psykisk hälsa, framför allt för den som lever på marginalen.

Arbetsmiljöverket talar om att arbeta med människor, ting (som att bygga) eller symboler (som data eller dokument). Att arbeta med människor och symboler är mer stressande än att arbeta med ting. Kvinnodominerade yrken har ofta många mänskliga kontakter och ett arbete som ”aldrig blir färdigt”. Hög fysisk och psykisk belastning leder till högre ohälsotal i dessa yrken, både för kvinnor och män som jobbar där.

Att istället arbeta med ting, vilket ger mer syn- och mätbara resultat, kan vara tillfredsställande på ett mer konkret sätt.  Samtidigt kan sådant arbete bli enformigt och kännas mindre meningsfullt i längden. Tur då att män får 3,5 timmar mer i veckan än kvinnor på stimulerande fritidsintressen…

”De högsta sjuktalen är relaterade till organisatoriska och sociala faktorer i arbetsmiljön. De behöver hanteras på organisatorisk nivå och inte på individnivå.” Vitbok om kvinnors arbetsmiljö, Arbetsmiljöverket

#3: För högt tempo sänker kvaliteten

Kvinnor och män arbetar i olika branscher, och arbetsmiljön är sämre där flest kvinnor jobbar. Okej. Redan där borde vi ju vara klara över att vi behöver prata om stress och jämställdhet, eftersom det är ett strukturproblem och inte ett individproblem.

Men det finns även faktorer som ligger inom eller nära individens egen påverkansradie, som vi kan börja förändra redan idag. En av dem är att stress och prestation följer en kurva som bara går uppåt till en viss gräns, och sedan vänder. Det lönar sig alltså att jobba hårdare och ta i mer – ett tag. Men till slut vänder den här kurvan nedåt igen. Och då börjar plötsligt hårdare arbete ge mindre utdelning och sämre prestation. Med andra ord går det inte att öka takten i oändlighet. Efter en viss gräns, skulle det istället löna sig att dra ner på takten – och ändå få mer gjort.

Läs mer: Stress och utbrändhet: 3 tankevurpor (och en lösning)

Så min uppmaning till dig idag är denna: fråga dig själv vad du kan stryka i din kalender, den här veckan, som inte kommer att märkas. Som du skulle tjäna lite sinnesfrid på att strunta blankt i. Stryk sedan den saken. Lägg upp fötterna på bordet. Andas ut. Och klappa dig själv på axeln för att du just gjorde dig själv en riktig rebell-tjänst.

–Lina

Behöver din arbetsplats hjälp med att bygga en mer hållbar psykosocial arbetsmiljö? Kontakta mig för ett kostnadsfritt möte, så ser vi om jag är en matchning för er. Stämmer det, kan jag bidra med utbildning och processledning som förflyttar er från Stressville till Awesometown.

Pyramiden av sexism - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

Pyramiden av sexism: från det lilla i vardagen till det stora i samhället

”Vadå, har du ingen humor eller?” Räck upp handen om du någon gång mötts av en sådan kommentar, när du påpekat ett sexistiskt, rasistiskt eller nedsättande uttalande från någon. Vilken roll spelar det när någon drar ”harmlösa” skämt om kvinnor eller olika etniska grupper? Överreagerar jag bara när jag säger ifrån vid skämt och kommentarer? Vad spelar det för roll med några ”roliga” seriestrippar med unkna könsroller på toaletterna på jobbet? Idag skriver jag om pyramiden av sexism, som är ett sätt att förklara att allt hänger ihop.

Pyramiden av sexism är en modell för att synliggöra hur de små saker vi säger gör i vardagen, hänger ihop med större strukturer i samhället. Små saker vi gör, ofta utan att tänka på det, bidrar till att skapa och upprätthålla bilder av vem som är mer eller mindre värd, vem som tas på allvar och inte, vem det är okej att diskriminera och inte. Modellen kan lika gärna heta ”pyramiden av rasism” eller ”pyramiden av förtryck”, eftersom principerna är samma oavsett på vilken grund någon grupp förtrycks.

Pyramiden av sexism steg #1: ”Harmlösa” skämt

Längst ner i pyramiden hittar vi de små handlingarna i vardagen, som är så vanliga och så accepterade att de flesta sällan höjer ögonbrynen. Det kan vara skämt om att kvinnor är överdrivet pratsamma eller att män minsann inte kan göra två saker samtidigt. Det kan vara den där seriestrippen som någon tejpat upp på insidan av dörren på arbetsplatsens toalett. ”Vadå, det är ju jätteroligt ju, män är ju verkligen såna!”.

Vad som händer med de här ”harmlösa” skämten och uttrycken, är att de förminskar och förlöjligar den grupp som är fokus för skämtet. Skämt om att kvinnor är överdrivet pratsamma, bidrar omedvetet till en bild av att det kvinnor säger inte behöver tas på allvar. Och så vidare.

Pyramiden av sexism steg #2: Språk och uttryck

På nästa steg i pyramiden av sexism hittar vi språkliga uttryck som, på samma sätt som de ”harmlösa skämten”, bidrar till att skapa och upprätthålla skeva bilder av olika grupper. Att säga att någon ”springer som en tjej” eller att jag fick ”kärringstopp” på bilen, upprätthåller bilden av att exempelvis kvinnor skulle vara svagare eller mindre kompetenta (underförstått: än män). Detta skapar en skev bild av vad som är önskvärt, rätt eller fel. Att springa ”som en karl” är bättre än att springa ”som en tjej”.

Läs mer: Kolla in det kraftfulla klippet ”Run like a girl” på YouTube

Att använda det platta ”tjejracket” i brännbollen är sämre än att använda det runda racket – som dock ändå inte behöver heta ”killracket” eller ”mansracket” eftersom det är underförstått. Det manliga blir lika med det normala, det som inte behöver benämnas. På en skola jobbar en ”kvinnlig rektor”, på en annan har de bara en rektor. För han är man, och då behövs ingen förtydligande etikett.

”Kärlek börjar med bråk” och ”boys will be boys” är andra exempel på uttryck som, redan från barnsben, lär ut att pojkars våld mot flickor är normalt och till och med skulle vara ett tecken på omtanke eller kärlek. Ju mer jag tänker på det, desto sjukare blir dessa uttryck i mina öron.

Pyramiden av sexism steg #3: Bilder i reklam och media

Fortsätter vi högre upp i pyramiden av sexism, hittar vi bilder i reklam och media. Där framställs fortfarande personer av olika kön väldigt olika. Kvinnor framställs utifrån ”the male gaze”, det vill säga de porträtteras ofta som om en man betraktade dem. Det ska putas med läppar och tryckas fram bröst och liggas i konstiga, obekväma ställningar som ibland blir nästan komiskt krystade. Män, däremot, porträtteras ofta stående, utan ett leende på läpparna och utan att alltid framhäva sin sexighet i första hand.

Män har makt och status, kvinnor är objekt som ska vara fina att titta på. Även kvinnor i maktpositioner, som politiker eller VD:ar, porträtteras oftare sittande, hållande en kaffekopp eller tittande lekfullt fram bakom ett träd. Ta fram närmsta månadsmagasin av valfri sort och gå på norm-spaning, så får du se.

Instagram: komikern Celeste Barber återskapar bilder från reklam och modetidningar – resultatet blir sjukt roligt

Att personer av olika kön porträtteras så olika, bidrar också till att skapa och upprätthålla bilder av skillnader i makt och status. Detta handlar också om representation, att kunna se personer som liknar en själv i olika positioner av makt, status och expertis i samhället.

Pyramiden av sexism steg #4: Ett ojämställt samhälle

Så, bit för bit har vi med språk och bilder lagt grunden till skillnader i föreställningar om vad personer av olika kön har för kompetens, makt och status. Och nu börjar effekterna av detta ta sig i uttryck på en mer strukturell nivå. Om kvinnor inte betraktas som lika starka, kompetenta eller passande som män att inneha viktiga roller i samhället, blir följden exempelvis att kvinnors arbete värderas lägre.

Löneskillnader mellan kvinnor och män, även i jämförbara roller, kvarstår alltjämt, liksom de stora skillnaderna i lönenivåerna i kvinno- respektive mansdominerade branscher. Kvinnor tar fortfarande större ansvar för hemmet och barnen, tar ut 70% av föräldradagarna och gör mer obetalt hemarbete. Detta påverkar i sin tur kvinnors lön och pension, liksom kvinnors hälsa som generellt är sämre än mäns.

Pyramiden av sexism steg #5: Trakasserier och diskriminering

Det ojämställda samhället och de olika värderingarna av kvinnor, bidrar i nästa steg till diskriminering och trakasserier. Hösten 2017 briserade #metoo-bomben över världen, där miljontals kvinnor delade med sig av upplevelser av trakasserier och diskriminering utifrån sitt kön. #metoo blev en skarp påminnelse om att sexism och trakasserier fortfarande är otroligt utbrett, i alla lager av samhället. ”Inte alla män!” är vissa snabba att hävda. Visst, kanske inte – men i princip alla kvinnor har någon gång blivit utsatta. Hur detta hänger ihop, kan ni diskutera i smågrupper vid fikat…

Pyramiden av sexism steg #6: Våldtäkt och sexuellt våld

Den yttersta konsekvensen av att grupper bedöms och värderas olika, är olika former av våld. Om vi hela vägen från de små skämten och uttrycken i vardagen, via den ojämställda arbetsmarknaden och relationerna i familjerna, har kommit överens om att kvinnor är mindre värda att lyssna på och ta på allvar – då kan den yttersta konsekvensen bli män som går över kvinnors fysiska gränser. Allt hänger ihop.


Pyramiden av sexism - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

En positiv vändning

Det kan kännas nedslående att läsa om de här stegen och hur vi alla, om än bara med vår tystnad, bidrar till ett sammanhängande system av förtryck.

Men det finns en ljus sida av det hela. Om vi börjar göra små förändringar, här och nu, i vår vardag – får det också effekter hela vägen upp genom pyramiden. Makten att förändra det stora, börjar i det lilla. Även en resa på tusen mil, börjar med ett enda steg.

Vad tänker du när du ser den här pyramiden? Vad känner du? Vilken konsekvens får det här för din vardag? Vilket litet steg kan du ta, idag, för att putta utvecklingen i en ny riktning? Även en liten putt, kommer att göra stor skillnad över tid.

Pyramiden av sexism beskrivs även i min bok ”Farliga prinsessor och ljuva monster – om normutmanande föräldraskap”.

Vill du att jag kommer ut till ditt företag och berättar mer om hur ni kan påverka och förändra? Kontakta mig så tar vi ett kostnadsfritt samtal och utforskar möjligheter!

–Lina

 

Sluta unna dig! (Psykologen förklarar varför)

Sluta unna dig! (Psykologen förklarar varför)

Framför allt när det är fredag och helg, är vi många som tänker att vi äntligen ska ”unna oss” ditten och datten. Lite glass, ett glas vin eller en välbehövlig stund i soffan eller favoritfåtöljen. Men idag tänkte jag förklara varför jag tycker att du borde sluta unna dig.

Missförstå mig rätt nu – jag menar absolut att du ska ta det där som du är sugen på, behöver eller har längtat efter hela veckan.

Men.

Jag menar att du inte ska kalla det för att du ”unnar dig”.

Psykologen: därför ska du sluta unna dig

För tänk efter. När unnar vi oss saker? Oftast efter att vi gjort någon tråkig eller slitsam motprestation. ”Jag unnar mig lite glass nu när jag varit på gymmet varje dag hela veckan”. ”Jag unnar mig en stund på soffan nu när jag skottat snön från hela garageuppfarten”. Och så vidare.

Och vilka är det oftast som unnar sig? Jo, det är framför allt kvinnor.

För det finns en djupt rotad föreställning på många håll om att kvinnors njutning och kvinnors behov är villkorade. Att våra behov enbart får tillfredsställas om en motprestation görs först, eller om också andra får ta del av det goda. Att bara njuta, för sig själv och utan motprestation och utan att se till att andra får ta del, är ovant för många kvinnor. För mig också, kan jag säga. Men jag jobbar hårt på att leva rollen som livsnjutare, utan dåligt samvete. Och som med allt annat – man blir bättre med träning!

Sluta unna dig – gör detta istället

Så, mitt råd idag är att sluta unna dig. Ta det du vill ha, det du behöver, och njut. Du är värd det, utan motprestation. Du är värd det du behöver, bara för att du är du.

Vill du ha fler tips som det här? Varje fredag kör vi Self-love Friday i min grupp ”Vet ditt värde” på Facebook. Gå med som medlem redan idag, välkommen!

//Lina

PS. Vill du ha hjälp eller bolla tankar kring hur du kan bli bättre på att ta hand om dig själv? Kontakta mig så tar vi ett möte eller telefonsamtal och utforskar möjligheter tillsammans! DS.

Den osynliga uppgiften: 3 tips för att orka med mental belastning

Köpa nytt bakpulver – det är visst nästan slut. Hämta nytt toapapper till badrummet. Namna barnets nya regnkläder innan utflykten. Städa hallen inför morgondagens besök. Hämta in dynorna från utemöblerna innan regnet kommer. Köpa blöjor, det finns bara fyra kvar. Beställa nya dammsugarpåsar, detta är den sista. Vilket märke var det nu igen? Kolla upp. Låter det rörigt? Detta är ”the mental load”, eller mental belastning.

Hur många saker har du påmint dig själv om att göra eller komma ihåg idag? Två, tre stycken? Tio-femton? Fler än tjugo?

Den franska serietecknaren Emma har med denna briljanta seriestripp illustrerat vad som på engelska ibland kallas ”the mental load”, på svenska ungefär ”mental belastning”. Det kan även kallas emotional load, emotional labour, kärlekskneget – kärt (?) barn har många namn. Oavsett namn, handlar det om en belastning som bygger på att ligga steget före – hela tiden.

När vi pratar om hushållsarbete, och framför allt hur detta fördelas hos heterosexuella par, stannar diskussionen ofta vid själva fördelningen av uppgifternas utförande – vem som gör vad. Kanske har ett par bestämt att hon lagar maten, han diskar. Hon sköter tvätten, han dammsuger, och så vidare.

Redan där har man kommit längre än många andra – SCB:s senaste kartläggning visade att kvinnor i heterorelationer fortfarande gör nästan en timme mer obetalt hemarbete per dag.

Men vad vi väldigt ofta missar att prata om, är att det finns en osynlig uppgift som inte har med själva görandet hushållsuppgifterna att göra. Denna osynliga uppgift slukar enorm mycket energi – och hamnar ofta till oproportionerligt stor del på kvinnans lott i heterorelationer.

Mental belastning: 3 tips för att orka med mental belastning

Uppgiften brukar kallas för the mental load, ungefär mental belastning. Och denna uppgift handlar inte bara om att göra själva hushållsarbetet – utan att hålla koll på vad som ska göras, när. Den handlar om att planera, tänka två-tre steg framåt och hålla en lång lista av att-göra-saker ständigt aktiv i huvudet, hela tiden, från morgonalarmet till släckningen av den sista lampan vid halv tolv på natten.

Den osynliga uppgiften: 3 tips för att minska stress och mental belastning

Tips #1: Sluta prata om att vuxna ”hjälper till” hemma

”Åh, vad snäll han är som passar barnen medan hon är ute!” ”Vad duktig han är som hjälper till så mycket med städningen!” Fortfarande kan man höra såna kommentarer – om män som gör sin helt självklara del av projektet att dela barn och boende med en annan vuxen. Så fort en man gör något som inte förväntas av honom, eller av män i allmänhet, är han snäll som ”hjälper till”.

Men vägen till en jämställd relation handlar om mer än att dela upp matlagning, disk och tvätt. Det handlar om att fördela ansvar och initiativ så att inte en person ständigt måste påminna den andre om vad som behöver göras. Bättre fördelat ansvar är ett skydd mot stress och utbrändhet – som ju framför allt drabbar kvinnor.

”Men vadå, jag har ju massor att tänka på med mitt jobb, jag tänker på jobbet även på kvällarna när jag leker med barnen” kanske du som manlig förälder eller partner hävdar då. Ja visst, precis som den här pappan skriver är självklart mental belastning något som även män bär på. Grejen är bara att i väldigt många av dagens heterorelationer, har ju kvinnan som bekant också ett jobb. Som hon sannolikt tänker på ibland, även på hemmaplan. Om hon dessutom bär huvudansvaret för att projektleda och organisera hemmet, blir det som en andra arbetsplats – och hon får inte vila någonstans.

Tisp #2: Håll ett familjemöte

Jag vet, det kan kännas töntigt och överdrivet att ha ett ”familjeråd” med sin egen familj. Man kan väl bara lösa det lite som det kommer? Visst, kanske kan det funka. Men ett regelbundet möte kan skapa ett mer naturligt forum, där olika frågor kan tas upp och diskuteras. När alla är samlade och fokuserade på samma sak. Risken är annars, som bekant, att det som man kan prata om ”när som helst” helt enkelt aldrig blir pratat om. Och att obalansen av mental belastning består.

Ett familjemöte behöver såklart inte vara så himla långt eller avancerat. Gör istället familjemötet till en mysig stund, ta fram lite god fika och gärna papper och penna (eller mobil) så att viktiga saker kan antecknas.

Gå sedan igenom kort: vad händer i veckan? Vad behöver göras? Vem gör vad?

Det behöver inte vara mer än så, men det kan göra stor skillnad för fördelningen av uppgifter och ansvar.

Som bonus är detta också ett mycket bra sätt att skola in sina barn i ett demokratiskt förhållningssätt, där de blir delaktiga och både får säga sitt – men också ta på sig rimliga och passande ansvarsuppgifter och bidra till familjen. Barn växer med ansvar och gillar att känna sig delaktiga, lyssnade på och tagna på allvar.

Den osynliga uppgiften: 3 tips för att minska stress och mental belastning

Tips #3: träna om din dåligt-samvetes-muskel för att minska mental belastning

Den enklaste genvägen till att få en minskad mental belastning är förstås att sänka kraven. Att helt enkelt skapa en mer rimlig bild av vad man förväntas hinna och orka under en vanlig hektisk vecka. Ta gärna en paus då och då från sociala medier som Instagram och Facebook, eftersom de ger en ensidig och väldigt skev bild av hur andra människors liv ser ut. En bild som vi lätt jämför oss med, vilket kan göra att vi känner oss mindre lyckade. Mindre värda. Alla andra har det ju så bra, varför orkar inte jag?

Gör det du orkar. Och se till att dela på bördan. Stanna inte vid vem-gör-vad, utan fortsätt till vem-ligger-steget-före. Så blir vi fler som kan hålla och orka längre.

–Lina

PS. Skulle du behöva ett bollplank, någon som hjälper dig med att hitta verktygen för att hantera vardagen? Kontakta mig så utforskar vi hur jag kan hjälpa just dig.

Normer - bra, dåligt, härligt, farligt? 6 frågor och svar från psykologen - Bodestad Psykologkonsult

Normer – så utmanar du dem med ett hemligt verktyg

Normer – vad är de bra för, egentligen? Behöver vi dem? Hur påverkar de oss? Och vad händer när vi bryter mot dem? Det är min fasta övertygelse att en del av den psykiska ohälsa vi ser i dagens samhälle, beror på olika normer som blivit för snäva . Och jag är också övertygad om att vi kan få fler människor att må bra och utvecklas, om vi bara vågar bredda och vidga våra normer.

Och det kan kännas svårt: men egentligen behöver vi bara ett enda hemligt verktyg. För att få tillgång till det, måste vi först besvara några frågor.

Beredd? Nu kör vi!

Varför behöver vi normer?

I grunden är normer något bra, som vi människor behöver för att överhuvudtaget kunna leva tillsammans i någon form av civiliserade samhällen. Att stå i kö i mataffären eller hålla till höger i rulltrappan är typexempel på normer som underlättar vardagen i ett komplext samhälle.

En norm är i grunden oftast något bra – något som underlättar, skapar gemenskap och sammanhang och som gör tillvaron förutsägbar. Och förutsägbarhet är bland det bästa vi människor vet. Därför ogillar de flesta av oss faktiskt förändring – hur öppna och nyfikna vi än utger oss för att vara. Men det där får vi avhandla i ett annat inlägg.

Varför behöver vi prata om normer?

Om normer är något bra och något som gör att saker och ting i våra mänskliga samhällen fungerar smidigare – kan vi då inte bara låta normerna finnas där, som guider och vägvisare? Och visst, absolut – ofta fungerar detta jättebra och helt obemärkt.

Men det finns inte bara möjliggörande normer, utan även begränsande normer, som gör att människor hamnar utanför. Som gör att vissa människor känner: ”jag passar inte in”. Och detta riskerar att i värsta fall leda till ohälsa.

Att ständigt känna sig utanför eller missförstådd kan vara oerhört tärande, även om utomstående kan uppfatta att det handlar om obetydliga småsaker, som ordval, blickar eller små kommentarer.

Som vi konstaterade i det här inlägget är normer oftast osynliga för dem som ryms inuti dem – och det får ofta konsekvenser att bryta mot en norm. Just därför är det viktigt att vi, åtminstone ibland, påminner oss själva om att normer också är föränderliga. Att de kan omförhandlas och vidgas, så att fler människor kan bli inkluderade.

Vill du lära dig mer om normer rekommenderar jag såklart min bok ”Farliga prinsessor och ljuva monster – om normutmanande föräldraskap”. Kan läsas av alla norm-nyfikna, även om du inte själv har barn.

Vad finns det för risker med snäva normer?

Risker med snäva normer är bland annat att människor:

  • Går miste om intressen, sociala relationer, studier, yrkesval och mycket annat. För att man upplever sig inte passa in eller tillhöra en viss grupp.
  • Känner sig osynliga. Om jag aldrig ser eller hör personer som liknar mig på min arbetsplats, på TV, i reklam, i radio, på bussen eller någon annan stans i offentligheten, kan det skapa en känsla av att ”sådana som jag finns inte, eller får inte synas”.
  • Känner skam. Om jag exempelvis identifierar mig som kvinna, men inte upplever att jag har de intressen eller attribut som en kvinna förväntas ha enligt normen, kan jag undra vad som är fel – och i värsta fall uppfatta att det är mig det är fel på.
  • Drabbas av psykisk ohälsa. Att ständigt känna att man inte passar in, måste förställa sig, anstränga sig bortom sina egna gränser, spela en roll eller göra saker man inte trivs med, kan vara oerhört tärande för en människa och kan leda till ohälsa.

Vi har alla idag en mängd olika normer att förhålla oss till. Och ju fler normer vi har att följa, desto större blir risken att inte passa in eller leva upp till någon av alla dessa normer.

Hur kan jag bli mer medveten och norm-utmanande?

Att börja få syn på normer, och ifrågasätta dem, kan kännas både svårt, jobbigt, skrämmande.

Var ska jag börja? Hur gör man? Vad säger man? Och kommer inte folk att tycka att jag är rent ut sagt skitjobbig, som plötsligt börjar ifrågasätta saker till höger och vänster?

Jag förstår att det kan kännas så. Men faktum är att det inte alls behöver vara svårt eller krångligt att börja bli lite mer norm-utmanande i sin vardag.

Det enda du behöver är egentligen ett par norm-glasögon.

Så utmanar du normer - med ett hemligt verktyg

Världen genom normglasögon – se normer med nya ögon

Ett par glasögon som du sätter på dig – inte hela tiden varje dag, men någon gång då och då. Och när du sätter på dig de här glasögonen, kan du börja ställa frågor som du inte har ställt förut (och kanske ingen omkring dig heller).

Varför är det på detta viset? Vem har bestämt det? Vem gynnas, vem missgynnas? Hur skulle vi kunna göra istället, så att fler blev inkluderade?

De här enkla frågorna kan man lägga som ett filter ovanpå nästan allt. Och jag lovar dig – när du väl börjar, är det lätt att bli fast. Plötsligt har du förvandlats till en norm-detektiv, som nosar upp och undersöker normer i stort och smått.

Och jag lovar dig en sak till – att prata om normer är något som engagerar och berör. Vissa blir arga, andra blir rädda. Några går igång så att det bara gnistrar i ögonen. Men få lämnas helt oberörda.

Förändring kräver att jag gör något annorlunda. Att jag säger, tänker, känner, vill något annorlunda. Det kräver att jag blir berörd, att jag får syn på något och börjar förstå.

Börjar förstå, så att jag kan börja förändra.

–Lina

PS. Blir du nyfiken på hur jag som normpsykolog och certifierad normingenjör via Add Gender använder mina egna normglasögon? Kontakta mig, så berättar jag mer. Och vem vet – tillsammans kanske vi kan få syn på något som förändrar allt.

Därför borde du sluta städa - psykologens 4 bästa tips - Bodestad Psykologkonsult

Sluta städa: psykologens 4 bästa argument

När är ditt hem ”okej städat” enligt dig? Hur ofta behöver du dammsuga för att känna att du inte får dåligt samvete? Hur länge skulle du kunna låta ditt hem vara ostädat, innan det skulle börja störa dig? En dag? En vecka? Eller ett halvår? Faktum är att du borde sluta städa – låt mig ge 4 argument varför.

I lördags hade jag glädjen och lyxen att få sitta med tre av mina allra bästa vänner och äta hotellfrukost på ett spa i Varberg. Det är verkligen inte varje dag det händer, och jag njöt såklart av varje sekund. Njöt av att umgås med mina sköna, kloka, roliga, omtänksamma vänner. Och av, du vet – hotellfrukost.

Vi kom, inte helt oväntat, att tala om familjelivet och småbarnscirkusen och hur man jonglerar barn, familj, jobb och allt annat man vill hinna med. Vi kom in på olika tips och råd för hur man kan göra vardagen åtminstone lite mer smidig, mitt i alla logistiska övningar.

Och när jag hade haft en stunds utläggning om varför alla barnfamiljer borde få sin mat hemkörd till dörren, frågade en av mina vänner om jag hade några fler life hacks för småbarnsföräldrar som jag tyckte att andra borde anamma.

Vad jag svarade?

Psykologens råd till barnfamiljer: sluta städa

Jag erkänner att jag sa detta med en viss reservation i rösten, eftersom det idag är nära på tabu att erkänna att man inte städar regelbundet.

Va? Vill du att dina barn ska bli sjuka och dö? Tänk om det kommer förbi någon från Sköna Hem eller Residence och vill fotografera ditt hem lite spontant, vad gör du då? 

Så sa givetvis ingen av mina tre vänner. De förstod vart jag ville komma.

Som av en händelse lyssnade jag på programmet Stil i P1 på vägen hem från Varberg, där de pratade just om att hitta sin egen stil och göra som man vill. De pratade om en excentrisk man i England som inte hade städat sin lägenhet på över 30 år. ”Ta det lugnt”, var hans råd till de engelska husmödrarna – ”efter de första fyra åren blir inte smutsen så mycket värre”.

De intervjuade även Jenny Damberg och Agnes Wold, som båda har pratat och skrivit återkommande om vår tids städ- och renlighetsmani, och om hur den hänger ihop med den ständiga ansvars- och skuldbeläggningen av kvinnor. ”Om du inte städar ordentligt blir dina barn sjuka – då har du misslyckats”. 

Därför borde du sluta städa: psykologens 4 bästa argument

#1: Du får en bättre relation med din partner (och dig själv)

Studie efter studie, artikel efter artikel, visar att städning och hushållssysslor är bland de ämnen som par och familjer tjafsar mest om. Detta kan bland annat handla om olika förväntningar eller olika bilder av acceptabel nivå av sunkighet i hemmet. Om en partner har en betydligt högre – eller lägre – ribba än en annan, är det upplagt för missnöje från båda hållen. En tycker att det är för stökigt, en annan att ”du tjatar ju baaaara om städning jämt”. Det ryktas även om studier som visar att kvinnor blir störda av stökighet betydligt lättare än vad män blir.

Så gör du: diskutera med din partner vad ni båda har för förväntningar, på er själva och på varandra, vad gäller städning. Vad är viktigt för vem, och varför?

Du som har stort behov av ordning: hur blir det för dig när hemmet är rörigt? Blir du visuellt överstimulerad av alla saker överallt? Blir du trött och stressad inombords när det är rörigt ”utombords”?

Och du som inte berörs av att ha det stökigt och dammigt – vad är viktigt för dig? Hur mycket skulle du kunna tänka dig att ”höja din ribba” för att mötas på halva vägen med din partner? Vad känns rimligt för dig?

#2: Du får mer tid till annat

Vi är alla bekanta med det här konceptet om att dygnet har 24 timmar och att detta är samma för oss alla. Enkel matematik ger då att genom att sluta städa och ta bort några uppgifter du brukar göra, frigör du tid som du kan lägga på något annat. Förslagsvis något roligare.

Så gör du: Enas med din partner – och/eller dig själv – kring vad som faktiskt är en rimlig, realistisk nivå på städning och renlighet i just ditt/ert hem. Måste det dammsugas flera gånger i veckan? Behöver tvätten verkligen både strykas, vikas och läggas undan så fort den är torr? Ju fler småsysslor och moment som går att skala bort, eller göra mer sällan, desto mer tid och energi kan sparas och läggas på något roligare istället.

Tiden som blir över när du valt att sluta städa lika mycket, använder du förslagsvis till något som ger glädje, energi och pepp. Lägg tiden på dig själv, eller se till att du och din partner lägger den på varandra. Vem du än lägger den här extra tiden på, stärker du en relation, även om det skulle råka vara med dig själv.

#3: Du hjälper till att bryta en osund norm

Det finns idag en uppsjö av tidningar, tv-program, bloggar, Instagramkonton, Pinterest-boards och andra kanaler där man kan bli fullkomligt bombarderad av perfekta, välstädade och smart organiserade hem.

Men det är få ställen (undantaget den alldeles underbart befriande Facebook-gruppen ”Family living – the true story”) som visar upp hur det faktiskt ser ut hemma hos en genomsnittlig småbarnsfamilj i Sverige. Tvätthögar i hela soffan, chipssmulor på golvet, en överbliven papperstomte från julen 2013 – när såg du det på Instagram senast? Nej, just det.

Att sluta städa, är idag ett riktigt statement. Det är ett rebelliskt långfinger i luften åt orealistiska ideal som ingen människa skulle hinna eller orka leva upp till, ens om man försökte. Och tur är väl det. För det finns ju trots allt få saker som kan kännas mer meningslösa, än att damma av en hylla som inom två dagar kommer att vara exakt lika dammig igen.

Så gör du: när du väl börjat göra allvar av att sluta städa eller åtminstone dra ner på din städning, se då också till att faktiskt nämna detta för andra lite då och då. Tala om för dina vänner att du bestämt dig för att sluta städa. Då bidrar du till att vidga normen av vad som är ”normalt” och rimligt. Lägg gärna upp en bild av ditt vardagsstök på Facebook eller Instagram, med en ironisk, lite rolig bildtext, så lockar du garanterat också till skratt och igenkänning.

#4: Du känner dig stärkt i din integritet

Att bryta mot normer man inte håller med om eller tycker borde finnas, är inte bara till hjälp för andra runtomkring. Det ger också en oväntat härlig och kittlande känsla av makt, integritet och ”jag gör minsann som jag vill”. Det är en power-boost att våga göra något som känns läskigt, tabubelagt eller nästan skamligt – och sedan upptäcka att det inte alls var så farligt när man väl gjorde det.

Jag har aldrig varit särskilt pedantisk av mig just vad gäller städning (den energin har jag, i egenskap av duktig flicka, lagt på annat istället). Och jag kan, på riktigt, ibland stanna upp och känna hur gött det faktiskt är att inte ha så himla ambitiösa krav. Känna att det är jag som bestämmer, att jag inte måste städa för någon annans skull än min egen.

För jag lovar, det kommer aldrig att komma hem någon städpolis till dig och bötfälla dig för bristfällig damning eller för att ditt diskberg överstiger tillåten maxgräns.

Och, kanske ännu viktigare – ingen kommer sannolikt att tacka dig för att du la din dyrbara tid på att dammsuga bakom spisen eller torka alla prismorna i kristallkronan separat. Det är inte sådana saker vi minns, det är inte sådant som människor blir ihågkomna för.

Sikta hellre på att bli ihågkommen som ”hon som lagade så härliga middagar”, ”han som bjöd så mycket på sig själv” eller ”hen som alltid lyssnade så bra när man hade något bekymmer”.

Så gör du: Har du människor i din närhet som brukar anmärka på din städning? Ta då med dig ett av mina favoritcitat, som även får avsluta inlägget:

Oroar du dig för ting som är små? Då är du väl inte större än så.

–Lina