Bemötande ovanför och under ytan

Missförstånd och kommunikations-vurpor är en del av vardagen för de flesta som har andra människor omkring sig. Inget konstigt i det, egentligen. Att vi överhuvudtaget lyckas förmedla våra tankar, planer och idéer till varandra känns ibland som en omätbar bedrift. Men varför blir det så fel ibland, fast vi menar så väl? Idag skriver jag om metaforen isberget, som handlar om bemötande ovanför och under ytan. 

Jag har tidigare gästbloggat med det här inlägget på Ett Gott Arbetsliv >>>

Vilket bemötande brukar du ha gentemot din mest snäsiga kollega? Mot den mest irriterande ungen på ditt barns fotbollsträning? Mot din mest konservativa släkting, som alltid ska prata om hur det var bättre förr på alla familjemiddagar?

Kanske snäser du tillbaka själv. Kanske ignorerar du. Kanske blundar du, tar ett djupt andetag och tänker på ditt spirit animal. Det finns olika sätt. Men en sak glömmer vi allt som oftast när vi stöter på människor som är gnälliga, jobbiga, tråkiga, sura eller bara oinspirerande. Och det är vad, eller snarare vem, det faktiskt är vi bemöter.

Det handlar om en metafor som jag brukar kalla för isberget.

Isbergs-metaforen handlar om skillnaden mellan vad vi ser och vad vi inte ser – och hur skillnaden påverkar vårt bemötande.

Ett enkelt exempel från verkligheten är en ”stökig elev” i skolan. Som kastar pennor på andra elever, skriker svärord åt både kamrater och lärare. Fäller snäsiga kommentarer åt andra elever som svarar fel och puttar andra när de står i kö till maten.

En riktigt jobbig unge? Nja, not so fast, brukar jag säga.

Bemötande - isberget - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

Bemötande ovanför och under ytan

För det vi ser ovanför ytan i form av problemskapande beteenden – kasta pennor, tränga sig, snäsa – är ofta ett uttryck för något betydligt större, djupare och mörkare som finns under ytan. Saker vi inte ser, men som finns där och som påverkar, varje dag.

Där finns rädsla för att misslyckas. Känslan av att inte duga. Att ingen tycker om mig, ser mig, vet hur jag mår. Att ingen förstår mig. Att allt är mitt fel.

Det är tunga och jobbiga känslor att bära på, oavsett om jag är barn eller vuxen. Och det blir då plötsligt inte alls lika konstigt att en och annan svordom eller penna kommer flygande då och då. Det kan vara en form av försvar. En form av kontaktsökande. En form av kommunikation – ”se mig, ta tag i mig, prata med mig, fråga mig vad som pågår”.

Vresig kollega? Experimentera med ditt bemötande

Känner du igen det här från din egen vardag? Kanske finns det någon, på ditt jobb eller i din närhet, som du inte kommer överens med? Någon som bara klagar och gnäller och aldrig ser något positivt med något som helst. En typisk ”glaset är alltid halvtomt”-person.

Vad skulle hända om du skulle bemöta den personen, inte utifrån det synliga och hörbara gnället, men utifrån det som finns under den vresiga ytan? Skulle du förändra något i ditt bemötande? Hur, på vilket sätt?

Vems fel? Om bemötande och det fundamentala attributionsfelet

När jag pratar om isberget med personer jag möter, förstår de flesta ofta direkt vad jag menar och vad jag vill säga med metaforen. Samtidigt händer det varje dag att vi i arbetslivet, och livet i allmänhet, bemöter varandra mer utifrån våra ”toppar” än våra ”djup”. Hur kommer det sig?

En möjlig förklaring är vad vi inom psykologin brukar kalla för det fundamentala attributionsfelet.

Enkelt uttryckt går det fundamentala attributionsfelet (säg det snabbt tre gånger!) till såhär:

Vi tenderar att tro att andras beteenden beror på hur de är som personer (”hon hann inte med bussen för att hon är lat”). Våra egna beteenden, däremot, skyller vi hellre på yttre faktorer (”jag hann inte med bussen för att det blev rött när jag skulle gå över gatan”).

När vi bedömer andra personers handlande, har vi alltså en övertro på att andra styr sina val och beteenden helt utifrån egen vilja och personliga egenskaper. Vi själva, däremot, verkar snarare drabbas av yttre faktorer som vi inte kan påverka eller kontrollera. ”Det var ju regn och uppförsbacke och motvind och fullmåne och…ja, det var ju inte mitt fel i alla fall!”

Bemötande för modiga: dyk ner under ytan och möts på riktigt

Så vad gör vi då av detta? Vad tar vi med oss för att kunna skapa ett bättre, mer mänskligt och mindre fientligt bemötande, oss människor emellan? Ett första steg är att, nästa gång du möter en riktigt jobbig person, ställa dig några frågor:

  • Vad kan finnas under den här människans yta?
  • Vad bär den här människan på som jag inte känner till?
  • Vilka kamper utkämpar hon just nu, helt i det tysta?

Fundera för all del även över ditt eget isberg. Vad bär du med dig under ytan varje dag, som ingen annan känner till, eller ser, eller bemöter dig utifrån? Om du fick gå runt med en stor skylt på magen med texten ”Det här behöver ni veta om mig just nu”, vad skulle det stå på den?

Behöver du guidning till ett mer inkluderande bemötande, med mindre missar i kommunikationen? Kontakta mig så tar vi ett kostnadsfritt möte och utforskar möjligheter!

–Lina

Nyfiken? Läs mer:

Lina Bodestad

Jag är en nyfiken psykolog i Göteborg som hjälper människor att utmana normer och främja hälsa, lärande och utveckling. Det gör jag genom föreläsningar och workshops, processledning och skräddarsydda utvecklingsinsatser. Nyfiken? Kontakta mig så pratar vi lite mer!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.