Skip to main content
3 myter om barn - barn gör rätt om de kan - psykolog Lina Bodestad

3 myter om barn vi måste avfärda, del 1: ”Barn gör rätt om de bara vill”

Hur kommer det sig att vissa barn alltid blir sura arga när de ska komma in från rasten och börja jobba igen? Varför sitter inte vissa barn still, fastän vi har sagt åt dem tusen gånger? Kan inte vissa barn bara skärpa sig och göra som vi säger, istället för att hålla på och trilskas så dant jämt?

Jag jobbar sedan fem år tillbaka som skolpsykolog och har länge intresserat mig för det här med lärande och utveckling. Och för det allra mesta möter jag alldeles fantastiska, engagerade, kloka, kunniga och förstående pedagoger och vårdnadshavare. Och barnen, de är alla fantastiska, kloka, roliga, finurliga och fundersamma, på sina helt egna olika vis.

När jag skriver detta har 2017 precis börjat och jag är taggad på att lägga ut årets första blogginlägg. Mitt övergripande tema för 2017 kommer att vara ”att utforska och utmana normer som står i vägen för hälsa, lärande och utveckling”

Eftersom jag jobbar med elevhälsa, och eftersom barns och ungas hälsa och välbefinnande ligger mig extra varmt om hjärtat, tänkte jag dedikera årets första inlägg just till dem. Att jag själv har ett barn som börjat på förskolan den här veckan, det får bara vara körsbäret på toppen i det hela.

3 myter om barn vi måste avfärda

Jag tänkte inleda året med en serie blogginlägg i tre delar – 3 myter om barn vi måste avfärda. Första delen tänkte jag ägna åt att titta närmare på det här med barns förmågor och utveckling. I de andra två delarna tänkte jag skriva om barn som inte tar så mycket plats i det sociala samspelet, och även ge mina tankar på det här med belöning och bestraffning. Men det kommer lite senare. (Du kan läsa del 2 om belöning och bestraffning här, och del 3 om introverta och extroverta barn här).

Myt 1: Barn kan göra rätt – om de bara vill

För mig som skolpsykolog, som träffar både skolpersonal och föräldrar varje vecka, är detta fortfarande en av de vanligaste (miss)uppfattningarna jag stöter på.

Tanken verkar gå ungefär såhär:

“Att skärpa sig och bete sig på ett bra sätt, är något man själv väljer och bestämmer sig för att göra – eller inte göra. Alltså är det varje barns (och vuxens) eget val och ansvar om hen vill bete sig bra eller dåligt. Om man säger till ett barn att skärpa sig tillräckligt många gånger – då måste hen väl till slut lyssna och faktiskt skärpa till sig, eller?”

Riktigt såhär överdrivet låter det förstås inte alltid, men du förstår nog min poäng och vart jag vill komma.

När vi kräver mer än vad barnet kan ge

Det finns nämligen ett annat sätt att se på saken – vilket inte bara jag, utan även andra psykologer både i Sverige och utomlands, tänkt på. Och det handlar om synsättet att bristfälligt beteende inte beror på bristande vilja, disciplin eller “hyfs” – utan helt enkelt på bristande förmåga.

Läs mer: Bo Heljskov Elvéns hemsida om lågaffektivt bemötande

Bristande förmåga att göra allt det där som vi ofta tar för givet.

Sitta still. Lyssna. Vänta på sin tur.

Byta fokus från en sak till en annan. Stänga ute störande ljud. Sålla viktig information från oviktig.

Planera, organisera och lägga upp sitt arbete. Ta sig an ett problem i en logisk eller systematisk ordning.

Allt det här är förmågor som inte tillhör skolans ämnen i sig. I skolan tränar man ju multiplikation och Hallands floder och Sveriges statsskick och kungar och krig och fotosyntesen. Man tränar inte alltid lika mycket på att sitta still, lyssna eller planera sitt eget arbete. Vissa saker ”förväntas man bara kunna nu när man är så stor”.

Och kan kan det inte – då känner man sig misslyckad. Och blir ledsen. Besviken. Eller arg. Eller alltihop.

3 myter om barn - barn gör rätt om de kan - psykolog Lina Bodestad

Alla andra kan ju – varför kan inte jag?

Det är lätt att barn blir just ledsna och besvikna eller arga om de ständigt upplever att de misslyckas i olika situationer där kraven överstiger deras förmåga just då. Barn lägger ofta skulden på sig själva, även för saker som ligger utanför deras egen kontroll. Och om vi vuxna då spär på detta genom att antyda att de hade ett val att misslyckas, då gör vi inte saken bättre, hur goda våra intentioner än må vara.

Men det finns som sagt ett annat sätt att se på det. Ett annat sätt som vi vuxna kan bemöta, stötta och hjälpa våra barn och ungdomar som redan kämpar varje dag med att lyckas i skolan och i livet:

Alla barn vill göra rätt – om de kan.

Den här tanken bygger på att alla barn, precis som vi vuxna, vill göra rätt, lyckas, vara till lags, göra som alla andra och klara det andra klarar. Men alla har inte samma förmågor och vi utvecklas inte i exakt samma takt. Precis som alla barn inte lär sig läsa eller räkna exakt samtidigt – det kan skilja månader eller år, men tids nog utvecklas vi alla utifrån våra egna förutsättningar.

Läs mer: Dr. Ross Greenes hemsida Lives in the Balance

En bild som ofta brukar figurera när vi pratar om de här sakerna inom skolans värld är denna:

3 myter om barn - barn gör rätt om de kan - psykolog Lina Bodestad

Bilden visar på ett mycket tydligt sätt att om vi exempelvis ställer exakt samma krav på alla elever i en klass, blir det paradoxalt nog väldigt orättvist eftersom alla elever har olika förutsättningar, olika förmågor och har kommit olika långt i sin utveckling.

Lösningen: ett väl beprövat recept

Så vad kan då vi vuxna göra, när vi märker att ett barn upplever ett krav som överstiger hens förmåga i just den situationen?

Ja, vad skulle vi göra om vi hade ett barn i lågstadiet som inte kunde läsa riktigt än?

Vi skulle aldrig säga till ett barn som inte kan läsa:

 “Jaså, fixar du inte att läsa än, fastän du är 8 år? Det borde du verkligen kunna – dig blir det minsann aldrig någonting av om du inte lär dig att läsa snart! Sitt nu ner och läs!”

Vad skulle vi göra istället?

Just det – vi skulle träna på att läsa.

Vi skulle smyga in lästräning både i skolan och hemma, överallt där vi kom åt. Vi skulle be barnet att kolla busstiderna och läsa receptet på pannkakorna och läsa undertexterna på Rapport. Vi skulle sitta och läsa bänkbok och titta på skyltar och kolla matsedeln och läsa fotbollsresultaten.

Små ord här och där, några meningar åt gången. Och helt plötsligt skulle barnet kunna läsa med samma flyt som sina kamrater – och stolt kunna visa upp detta för föräldrar och lärare.

Alla bristande förmågor kräver träning, övning och upprepning

Precis samma sak är det med andra bristande förmågor. Vi behöver träna dem.

Hela tiden, både i skolan och hemma, på ett genomtänkt, omväxlande och lustfyllt sätt.

Om ett barn har svårt för att växla från en aktivitet till en annan, kan vi stötta barnet genom att säga till i god tid innan: ”nu är det fem minuter kvar tills vi ska äta, avsluta det du gör och kom ner och ät sen”.

Om ett barn har svårt för att sålla viktig information från oviktig, kan vi träna genom att tillsammans göra mindmaps eller på annat sätt plocka ut det viktiga ur texter eller annan information.

Om ett barn har svårt för att själv skriva en längre berättelse, kan vi ge stödstolpar, rubriker eller någon annan form av ”skelett” för barnet att utgå ifrån istället för att hitta på allt själv – och kanske fastna på första meningen.

Barn gör rätt om de kan.

Så länge vi har de glasögonen på oss, kan både barnen och vi komma hur långt som helst.

Har du ett barn i din närhet vars förmåga ibland inte stämmer överens med kraven? Vad brukar fungera för barnet i de lägena? Dela gärna med dig i kommentarerna!

–Lina

Bonusmaterial: Kartlägg bristande förmågor med hjälp av formuläret ALSUP, Assessment Of Lagging Skills And Unsolved Problems (på svenska)

Gillar du det jag skriver? Prenumerera på mina inlägg!



 


Lina Bodestad

Jag är en nyfiken psykolog i Göteborg som hjälper människor att utmana normer och främja hälsa, lärande och utveckling. Det gör jag genom föreläsningar och workshops, processledning och skräddarsydda utvecklingsinsatser. Nyfiken? Kontakta mig så pratar vi lite mer!

2 thoughts to “3 myter om barn vi måste avfärda, del 1: ”Barn gör rätt om de bara vill””

  1. Hej Lina!
    Min son är, nyss fylla 4 år, är förvånansvärt smart, oerhört nyfiken och intresserad. Men när det kommer till att ”prestera” tex sitta still och lägga ett pussel, måla eller spela spel så blir han väldigt ofokuserad, det är som att han har myror i brallorna. Så länge det finns en vuxen som fångar upp alla hans frågor är han glad och lugn men när han själv ska greja har han svårt, nästan lite prestationsångest och han är aldrig stolt över något han gjort och tror heller inte på mig när jag bedömer något han skapat. Har du några råd/tips?

    1. Hej Berivan! Vad vi vuxna ibland inte vet, eller tänker på, är att när man ska lösa en uppgift så är det många små steg som man måste klara av. Först måste man kanske föreställa sig slutresultatet och vad man vill uppnå. Sedan ska man planera hur man ska göra och lägga upp en strategi för det. Därefter ska man göra stegen i rätt ordning och kanske byta ordning eller justera sin plan längs vägen. Och sen behöver man utvärdera – löste jag uppgiften rätt? Gick det som jag hade tänkt? Alla dessa små steg kallas inom psykologin för ”exekutiva funktioner” och är förmågor som utvecklas i olika takt hos olika barn, precis som med allt annat. Och precis som med allt annat som barn behöver lära sig, får vi hjälpa dem att träna och öva. Man kan t ex träna på att lägga pussel ihop och verkligen förklara och synliggöra de olika stegen: ”först tar vi fram lådan och tittar på bilden på lådan, så vi ser vad det ska bli. Sedan letar vi upp alla hörnbitar och alla kantbitar. Sedan börjar vi fylla på pusslet” och så vidare. Barn gör rätt om de kan och barn gör i princip alltid sitt bästa, men ibland är kraven vi vuxna ställer högre än vad barnet har förmåga till just då, även om vi vuxna tycker att barnet ”borde” klara en viss uppgift. Lycka till!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *