Snart kommer de att upptäcka att jag är en bluff - om impostor syndrome - Normpsykologen Lina Bodestad

Impostor syndrome – ”Snart upptäcker de min bluff”

”Vilken dag som helst nu. Snart kommer någon att upptäcka att jag egentligen inte kan något alls om det här. Att jag är fejk. Att jag inte borde vara här utan måste ha kommit hit av misstag. Puh, jag klarade mig en dag till! Måste jobba ännu hårdare imorgon”. Känner du igen dig? Har tankar som dessa flugit genom ditt huvud någon gång? Lugn, du är långt ifrån ensam. Impostor syndrome, ”bluffsyndromet”, är känt sedan decennier – och nästan alla människor omkring dig har det.

Tro mig, jag har varit där själv. Många gånger. Tänkt att jag måste prestera mer än andra för att vara lika bra. Komma tidigast och gå hem sist. Allt måste vara perfekt. Jag måste klara allt på första försöket. Och så vidare.

För mig hänger detta så nära ihop med att vara en duktig flicka. Att hela tiden ha högre krav på mig själv än på andra. Att inte vilja visa min okunskap eller brist på kompetens på något område.

Läs mer: Då slutade jag vara en duktig flicka

Jag vill kunna allt direkt – utan att öva

Ett tydligt exempel är att jag alltid varit en sådan som vill kunna allt direkt. Jag trivs väldigt dåligt i den där ”amatörfasen” som vi alla går igenom när vi ska lära oss något nytt. Jag vill kunna – direkt. Att vara nybörjare, amatör, Bambi på hal is – det känns läskigt.

När jag var barn hade jag många tjejer omkring mig som gick på ridskola. Jag tyckte att det verkade så häftigt och spännande. De pratade ofta om hästarna och ridningen och jag drömde om att en dag få uppleva samma saker.

Men jag var inte intresserad av att börja på ridlektioner tillsammans med andra barn – och riskera att göra fel, trilla av eller göra något pinsamt. Istället drömde jag om att ta privatlektioner i smyg. Sedan skulle jag en dag kunna sälla mig till de andra tjejerna. Och bara ”kolla, rida är ju lätt som en plätt, jag kan också!”.

5 varianter av impostor syndrome – vilken är du?

Impostor syndrome, ibland också kallat impostor phenomenon, lanserades 1978 i den här artikeln av forskarna Clance och Imes. Då undersökte man bara kvinnor, men idag tror man att impostor syndrome är ungefär lika vanligt bland alla kön. Man tror också att uppemot 70% (!) av alla människor upplever impostor syndrome någon gång i sitt liv.

I den här boken skriver författaren Valerie Young om fem olika sorters ”bluffpersoner” med impostor syndrome. Vilken känner du mest igen dig i?

Perfektionisten

Om du är perfektionist, vill du att allt måste vara 100% perfekt – varje gång. Du har oerhört höga krav på dig själv (högre än på andra omkring dig). Om du är chef, kanske dina anställda tycker att du försöker ”mirco manage” och ha kontroll över allt. Missar du dina högt uppsatta mål, känner du att du nog inte alls passar för det du gör.

Lösningstips: träna dig på att se misslyckanden som en del av ditt lärande och din utveckling. Försök också tänka på lyckande och misslyckande i mindre svart-vitt, antingen-eller, och mer som en gråskala.

Superpersonen

Japp, jag är sååå skyldig till den här varianten. Jag fick faktiskt frågan en gång på en anställningsintervju, när jag berättat om min tidigare karriär: ”Är du en supermänniska?”

”Nja, det vet jag inte,” log jag lite försynt. Såklart.

Supermänniskan, det är hon som alltid kommer först och går hem sist. Hon som är klassförälder, volontär i soppkök och leder spinningpass på lokala gymmet. Utöver sitt heltidsjobb. Hon som ofta låter fritidsintressen och egentid stå åt sidan för jobb eller för att hjälpa andra.

Hon som har svårt att ”göra ingenting” på helgerna, eftersom det ger henne skuldkänslor. (Japp, även denna är jag skyldig till. Ofta.)

Lösningstips: träna på att påminna dig själv om alla bra saker du gjort, gärna varje dag. Fira framgångar och tacka ärligt när du får beröm eller positiv feedback. Ju mer du tar över ägandet över dina framgångar, desto mindre kommer du känna att du måste överprestera för att duga.

Det ”naturliga geniet”

Här har vi hon som inte vill behöva träna eller öva, utan som vill kunna allt direkt. Det vill säga, här har vi mig och mina privata ridlektioner (som jag aldrig tog). Det naturliga geniet kan vara en person som haft det lätt för sig i skolan och även i arbetslivet.

Men hon är rädd för att utsätta sig för sådant hon inte kan eller behärskar. Då kan ju bilden av henne som ”hon den smarta” spricka. Bättre att ta den säkra och välbekanta vägen.

Lösningstips: träna på att se på dig själv mer som ett ”work in progress” och mindre som något färdigt och oföränderligt. Vi kan alla lära oss och utvecklas hela tiden. Vi kan alla bli bättre, även om vi redan är bra. Och att du blir bättre, betyder inte att du var dålig innan. Det betyder bara att du blivit – just det – bättre.

Individualisten

Detta är en person som har svårt för att be om hjälp. Att be om hjälp från andra, skulle ju nämligen avslöja att personen inte alls är den expert eller så kunnig som hen verkar. Därför väljer individualisten hellre att efterforska, söka information och på olika sätt hitta lösningen själv.

Lösningstips: fundera på hur du kan hitta styrkan i att be om hjälp. Tänk på att andra ofta blir väldigt glada och smickrade av att få hjälpa till. Att be om hjälp betyder inte att du är dålig – det betyder att du ser andra som resurser som kan hjälpa dig att göra något ännu bättre. No one is an island.

Experten

Läser du ibland jobbannonser och tänker ”åh, det där låter superspännande – men jag har ju inte alla kvalifikationer som krävs”? Känner du att du hela tiden behöver gå fler kurser, certifieringar och diplomeringar för att visa att du verkligen kan ditt fält? Hajar du till när någon kallar dig för expert?

Lösningstips: träna på att lära dig saker just-in-time. Det vill säga, sätt dig in i ett nytt område och läs på noggrannare när du faktiskt behöver det för exempelvis ditt jobb eller ett projekt. Vi lever i en informationsflod som ingen tidigare generation sett maken till. Ingen människa kan ta in ens en mini-fraktion av all kunskap som finns tillgänglig idag. Inte ens du! 😉

En avslutande tanke

När jag gick och konfirmerade mig, skulle jag och mina kompisar vara med vid något tillfälle och delta på gudstjänsten i kyrkan. Vi skulle bära ljus och ett stort träkors i samband med att prästen gick in för att börja gudstjänsten. Självklart var vi supernervösa allihop. Vi ville inte göra de trogna äldre damerna på första raden besvikna.

Då sa vår präst något jag aldrig glömmer:

”Det kan inte bli fel. Det kan bara bli annorlunda.”

Känner du att det här stämmer in på dig? Skulle du vilja prata om det här med någon och få hjälp med strategier? Kontakta mig så berättar jag mer om hur jag kan stötta dig att komma ur en spiral som håller dig fast.

//Lina

Introvert på jobbet - 4 tips - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

Introvert på jobbet? En guide och 4 snabba tips

Har du en kollega på jobbet som du aldrig riktigt verkar dra jämnt med? Som du hälsar artigt på i fikarummet, men inte känner särskilt väl och helst inte vill hamna ensam med på lunchen? Hur kommer det sig att ni hela tiden skaver lite grann mot varandra? Din medarbetare är ju trots allt en trevlig person, i grund och botten? En  förklaring kan vara att ni finns på varsin ände av en skala – en av er kan vara introvert och den andra extrovert. 

Detta inlägg har jag ursprungligen gästbloggat med på Ett gott arbetsliv.

Att vi människor är sociala varelser, det vet väl de flesta vid det här laget. Inte så konstigt, då, att vi idag har en ganska stark norm i samhället som säger att vi alla ska tycka om att umgås med andra och vara sociala. Vi tänker oss lätt att de flesta människor tycker om och uppskattar att vara sociala och umgås. Det är ju trots allt ofta både roligt, intressant och ganska mysigt att göra saker tillsammans, exempelvis på en arbetsplats. Ta en fika, diskutera senaste matchen eller utbyta erfarenheter av att ha snuviga barn. Utan kollegor skulle de flesta jobb vara ganska trista.

Och det är förvisso sant att vi människor är just sociala varelser. Men. Vi har inte alla samma upplevelse och samma behov av att umgås med andra.

Introvert eller extrovert – två personligheter i varsin ände av skalan

Idag finns det många som försöker hävda att de kan tala om vilken personlighet andra människor har, genom olika tester eller beskrivningar. (Säkert har du stött på den där boken med färgerna). Inom den psykologiska forskningen använder vi oss, sedan flera decennier tillbaka, ofta av modellen Big Five, som består av fem övergripande personlighetsdrag eller skalor.

Med hjälp av kliniska personlighetstester kan man med hjälp av Big Five se hur en människas personlighet ser ut jämfört med andras, utifrån dessa fem skalor eller personlighetsdrag. En av de fem skalorna är den ganska välkända introvert/extrovert-skalan, som jag tänkte prata mer om idag.

Extrovert – hämtar energi bland människor och intryck

I ena änden av den skalan hittar vi de extroverta. Detta är personer som inte bara trivs med, utan är helt beroende av, umgänge med andra människor. De behöver en mängd intryck för olika sinnen, ljud, liv och rörelse. Det måste hända saker hela tiden och det måste finnas tid och utrymme för både småprat och djupare samtal.

Den extroverte trivs bäst när hen är närmast översköljd av sinnesintryck och sociala interaktioner och kontakter. En stor firmafest, en hockeymatch på Scandinavium eller en konsert på en öppen utomhusarena i den ljumma sommarkvällen – då är vår extroverte vän (eller arbetskollega) i sitt esse.

Introvert – hämtar energi i sällskap av sig själva

I den andra änden av skalan hittar vi oss introverta. Detta är personer som, liksom jag själv, trivs bäst i det mindre sammanhanget och som helst av allt spenderar rejält med tid med att umgås med oss själva och våra egna tankar. Vi introverta behöver egentid för återhämtning och känner väl igen oss i uttrycket ”jag är inte ensam – jag är med mig själv”. Vi blir lätt överstimulerade och behöver tid och utrymme för eftertanke, reflektion och att ta in och smälta vad vi upplevt.

Läs mer: Shout it out or keep it in – om introverta och extroverta

Extroverte Erik och Introverta Irina

För att illustrera kan vi ta ett exempel med två medarbetare: den extroverte Erik och den introverta Irina. 

Erik är en glad prick som gärna pratar, skämtar och håller stämningen uppe på jobbet. Han ordnar after works och pratar gärna, mycket och länge under möten. Men Erik pratar inte sådär mycket för att han vill ta plats eller framhäva sig själv. Det beror bara på att Erik behöver prata för att tänka. Han måste formulera sina idéer högt för sig själv och få input från andra i teamet för att komma vidare.

När Erik och Irina arbetar tillsammans på någon uppgift, kan Erik tycka att Irina är långsam och omständig. Hon är även hemlighetsfull, tystlåten och Erik vet inte alltid vad han ska säga till henne när de har paus och väntar på kaffet. Om Erik ber Irina att fixa något som han vill ha hjälp med direkt, kan hon säga att hon behöver mer tid. Erik ser inte alltid riktigt varför det skulle vara nödvändigt, när man bara skulle kunna lösa det snabbt.

Irina tänker tyst

Irina tycker mycket om Erik, men upplever att det kostar henne mycket energi att umgås och arbeta med honom. I möten kan det ibland störa henne att han pratar mycket och tar tid och utrymme i anspråk. Irina själv är nämligen en person som behöver tystnad och lugn för att kunna tänka.Hon tänker inte bäst samtidigt som hon pratar, utan vill först formulera sina tankar i huvudet innan hon öppnar munnen.

Detta gör att Irina ibland inte hinner komma till tals, eftersom Erik ofta tenderar att ta upp talarutrymmet. Ett par andra extroverta medarbetare, som fungerar på samma sätt som Erik, bidrar också till detta.

När Irina och Erik jobbar tillsammans, tycker Irina att Erik ibland förhastar sig. Han tänker inte alltid igenom saker innan han sjösätter eller agerar på dem. Irina har vid fler än ett tillfälle fått ordna upp missförstånd som Erik skapat med andra medarbetare efter att ha kläckt ur sig något som inte var genomtänkt eller färdigarbetat.

Efter en dag med Erik behöver Irina en lång promenad för sig själv i skogen. Där återhämtar hon sig, samlar tankarna och formulerar idéer inför nästa dag.

Introvert på jobbet - 4 tips - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

Umgänge och ensamhet – två bränsletankar med olika energi

För att vidare illustrera skillnaden mellan en extrovert och en introvert person, kan vi tänka oss att varje människa har två bränsletankar. En tank är fylld med umgängesbränsle och den andra med ensamhetsbränsle.

Hos extroverte Erik är umgängestanken jättestor och räcker lätt för en hel veckas musikfestival på en dansk leråker ihop med tiotusen andra. Ensamtanken, däremot, är liten och gör att Erik snart klättrar på väggarna om hans planer för fredag kväll blir inställda och han blir strandsatt själv hemma.

För Irina är det tvärtom – hennes umgängestank är väldigt liten och bränslet kan ta slut redan vid lunch en vanlig arbetsdag – tidigare än så om det varit intensiva möten på morgonen. Efter det går Irina på ångorna och behöver fylla på genom att vara ensam en stund för att orka med fler sociala interaktioner och intryck.

Irinas ensamtank är däremot nästan oändlig – en av hennes hemliga drömmar är att en gång vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien, helt själv. När Irina är ute i skogen och vandrar eller sitter på bussen hem, umgås hon med sig själv och sina egna tankar. Få saker gör henne mer lättad än när en person hon bestäm träff med, ringer och avbokar samma dag. Då får hon bonus-tid, som hon kallar det.

Introvert eller extrovert – 4 tips för bättre möten

  • När du har möte på jobbet, be deltagarna att ha funderat på vissa av mötespunkterna i förväg. På så sätt hinner de introverta formulera sig och hitta sin egen ståndpunkt. De extroverta hinner snacka ihop sig med några kollegor om vad de tänker. När det är väl dags för mötet kan fler vara aktiva och delaktiga.
  • Ge introverta medarbetare utrymme att tänka tyst ibland, även under pågående möte.
  • Fördela gärna ordet i en ”runda” så att alla får komma till tals. Introverta personer lyckas inte alltid bryta in i diskussioner med extroverta som pratar i en strid ström.
  • Du som är introvert: jobba på att dela med dig av din inre tankeström till dina medarbetare ibland. Det ger bränsle åt konversationen och uppskattas av extroverta medarbetare som har större behov av stimulans utifrån.

Praktisk övning: fundera och skriv ner vilka av dina medarbetare som du tror är mer extroverta och mer introverta. Hur är du själv? Vilka är mest och minst lika dig på din arbetsplats?

Är du nyfiken på att veta mer om personlighet, introverta och extroverta? Kontakta mig så berättar jag mer – och vem vet, kanske bokar vi in en föreläsning eller workshop på just din arbetsplats?

–Lina

Prioritera som en krogrecensent - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

Prioritera som en krogrecensent? 4 sätt att sänka din stress

Är du egenföretagare och har en hjärna som alltid kryllar av idéer? Den ena mer spännande, kittlande och intressant än den andra. Eller är du en föreningsmänniska, som har kalendern fylld av roliga och intressanta events, möten och aktiviteter tillsammans med vänner som delar dina intressen? Eller kanske är du, som jag, en riktig foodie, som älskar att upptäcka nya och spännande restauranger? Oavsett vilken grupp du känner igen dig i, finns en gemensam nämnare: det finns ett enkelt trick för att prioritera vad som ger bäst utdelning.

Detta inlägg har jag tidigare gästbloggat med, på bloggen Ett Gott Arbetsliv >>>

Prioritera är pest? Stress, prioritering och det svåra i att göra “det viktigaste först”

För något år sedan blev jag kontaktad av en ideell förening som ville ha en serie workshops kring att hantera stress. Perfekt!, sa jag, och skapade ett upplägg för dem med övningar och reflektionsfrågor varvat med matnyttiga tips och fakta om stress. Ett avsnitt av workshopen handlade om att prioritera. Något som kan se enkelt ut på pappret – “gör det viktigaste först!” – men som blir betydligt svårare i praktiken.

För vad är egentligen viktigast, av alla de sjuttioelva stora och så saker vi ständigt har på vår att-göra-lista? Utifrån vilket synsätt? Vem omkring oss blir mest glad, besviken eller lättad om vi gör en viss insats?

För att göra detta abstrakta dilemma mer konkret, kan du tänka som en krogrecensent. Låter det märkligt? Låt mig förklara hur jag tänker.

Prioritera och sortera med hjälp av 4 smarta rutor

Jag ska vara ärlig: jag är en riktig sucker för fyrfältsmodeller. Varför? För att de på ett enkelt och visuellt sätt låter mig sortera tankar och idéer som annars hade varit en enda stor röra. En modell jag gillar när det kommer till att prioritera, är att gruppera saker utifrån två dimensioner: hög eller låg insats, och hög eller låg vinst.

Insats och vinst är vida begrepp i det här sammanhanget. Vad är insatsen i tid, pengar, energi, engagemang? Och vad är vinsten i pengar, energi, anseende, relationer?

Den här enkla modellen ger fyra möjliga prioriteringar, A till D, där A ger bäst värde och D ger sämst värde för insatsen:

Prioritera som en investerare - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

För att illustrera, kommer jag nu att använda metaforen av en krogrecensent. Men du kan självklart koppla samma principer till ditt privatliv, ditt jobb, dina relationer eller dina ekonomiska investeringar – principerna är desamma.

Prioritera först: A, hål-i-väggen-haket

Högst upp på listan hittar vi det där ”hål-i-väggen-haket” som alla krogrecensenter och foodies drömmer om. Stället som nästan ingen hört talas om, med ödmjuk och spartansk inredning och lågmäld personal – men där maten knockar dig av stolen med sina komplexa och ljuvliga smaker. ”Mycket pang för pengarna”, som en kollega till mig brukar säga.

Hålet-i-väggen-stället ger stor vinst för en liten insats, eller en stor matupplevelse för en liten peng. På samma sätt är det uppgifter av den här typen – sådant som går fort och enkelt och kan ge en stor utdelning – som vi bör prioritera högst.

Prioritera sedan: B, fina lyxkrogen

På andra plats hittar vi lyxkrogen. Om du, liksom jag, är något av en matnörd, är du ibland villig att unna dig en dyrare middag eftersom du vet att du (förhoppningsvis!) kommer att få en otrolig, oförglömlig matupplevelse för pengarna. Vi köper något dyrt, men anser att det vi får för pengarna är värt den högre insatsen.

Vad gäller sakerna på att-göra-listan finns här saker som kanske är större och mer omfattande arbetsinsatser som behöver brytas ner i mindre steg, men som kan ge en stor utdelning längre fram som belöning för allt slit. Att anordna en stor fest, konferens eller tillställning kräver mycket förarbete, jobb och planering. Men det betalar sig mångfalt när du väl står där och hälsar gäster eller besökare välkomna och ser magiska saker hända mitt framför dina ögon.

Prioritera lägre: C, halvtrista hamburgerhaket

På tredje plats finns hamburger-haket, snabbmatsrestaurangen där du för en billig peng får enkel mat utan överraskningar eller wow-faktor. Hit går vi när två hungriga gnälliga barn som bråkar i baksätet börjar gå oss på nerverna och vi behöver näring utan krusiduller, nu på stört. Vi vet att vi inte får gourmetmat, men vi betalar inte heller många kronor.

På att-göra-listan kan detta vara rutinuppgifter som går fort och lätt men inte ger någon större utdelning, åtminstone i stunden. Att borsta tänderna, fylla skrivaren med papper eller köpa nya post-it-lappar är exempel på sådana rutinuppgifter.

Prioritera bort: D, överpris på snobbiga hype-krogen

På fjärde och sista plats hamnar sådant som kostar mer än det smakar, snobbiga krogar som kanske hypats av någon halvt partisk krogrecensent, men där personalen är snorkig, maten tråkig, servicen långsam och trivselfaktorn låg. Det är från sådana krogar vi går besvikna, kanske till och med förbannade, och skriver sura inlägg på Facebook eller TripAdvisor. “Gå inte hit, personalen är sur och oxfilén torr som en skosula!”

På din att-göra-lista finns det säkerligen också sådana här saker. Sådant som du vet kommer att kosta dig energi, tid, pengar eller någon annan resurs, utan att ge ens i närheten av lika mycket tillbaka.

Här är prioriteringen lätt: stryk dem.

Praktisk övning

Ta fram din att-göra-lista, eller påbörja en ny om du inte har någon. Skriv ner åtminstone 4-5 saker som du behöver göra de närmaste dagarna, som att handla mat, fixa något på jobbet eller ringa ett viktigt samtal. Markera sedan med A-D, utifrån restaurangmetaforen ovan, vad som ger mest (och minst) utdelning i förhållande till insatsen.

Får du några D:n, det vill säga något som inte är värt insatsen alls? Då är det det läge att stryka de sakerna från listan helt och hållet…

Behöver du ett bollplank i att prioritera och hitta din väg framåt bland alla idéer? Kolla in min tjänst Roadmap to Awesometown eller kontakta mig så pratar vi mer om det!

–Lina

Bemötande ovanför och under ytan

Missförstånd och kommunikations-vurpor är en del av vardagen för de flesta som har andra människor omkring sig. Inget konstigt i det, egentligen. Att vi överhuvudtaget lyckas förmedla våra tankar, planer och idéer till varandra känns ibland som en omätbar bedrift. Men varför blir det så fel ibland, fast vi menar så väl? Idag skriver jag om metaforen isberget, som handlar om bemötande ovanför och under ytan. 

Jag har tidigare gästbloggat med det här inlägget på Ett Gott Arbetsliv >>>

Vilket bemötande brukar du ha gentemot din mest snäsiga kollega? Mot den mest irriterande ungen på ditt barns fotbollsträning? Mot din mest konservativa släkting, som alltid ska prata om hur det var bättre förr på alla familjemiddagar?

Kanske snäser du tillbaka själv. Kanske ignorerar du. Kanske blundar du, tar ett djupt andetag och tänker på ditt spirit animal. Det finns olika sätt. Men en sak glömmer vi allt som oftast när vi stöter på människor som är gnälliga, jobbiga, tråkiga, sura eller bara oinspirerande. Och det är vad, eller snarare vem, det faktiskt är vi bemöter.

Det handlar om en metafor som jag brukar kalla för isberget.

Isbergs-metaforen handlar om skillnaden mellan vad vi ser och vad vi inte ser – och hur skillnaden påverkar vårt bemötande.

Ett enkelt exempel från verkligheten är en ”stökig elev” i skolan. Som kastar pennor på andra elever, skriker svärord åt både kamrater och lärare. Fäller snäsiga kommentarer åt andra elever som svarar fel och puttar andra när de står i kö till maten.

En riktigt jobbig unge? Nja, not so fast, brukar jag säga.

Bemötande - isberget - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

Bemötande ovanför och under ytan

För det vi ser ovanför ytan i form av problemskapande beteenden – kasta pennor, tränga sig, snäsa – är ofta ett uttryck för något betydligt större, djupare och mörkare som finns under ytan. Saker vi inte ser, men som finns där och som påverkar, varje dag.

Där finns rädsla för att misslyckas. Känslan av att inte duga. Att ingen tycker om mig, ser mig, vet hur jag mår. Att ingen förstår mig. Att allt är mitt fel.

Det är tunga och jobbiga känslor att bära på, oavsett om jag är barn eller vuxen. Och det blir då plötsligt inte alls lika konstigt att en och annan svordom eller penna kommer flygande då och då. Det kan vara en form av försvar. En form av kontaktsökande. En form av kommunikation – ”se mig, ta tag i mig, prata med mig, fråga mig vad som pågår”.

Vresig kollega? Experimentera med ditt bemötande

Känner du igen det här från din egen vardag? Kanske finns det någon, på ditt jobb eller i din närhet, som du inte kommer överens med? Någon som bara klagar och gnäller och aldrig ser något positivt med något som helst. En typisk ”glaset är alltid halvtomt”-person.

Vad skulle hända om du skulle bemöta den personen, inte utifrån det synliga och hörbara gnället, men utifrån det som finns under den vresiga ytan? Skulle du förändra något i ditt bemötande? Hur, på vilket sätt?

Vems fel? Om bemötande och det fundamentala attributionsfelet

När jag pratar om isberget med personer jag möter, förstår de flesta ofta direkt vad jag menar och vad jag vill säga med metaforen. Samtidigt händer det varje dag att vi i arbetslivet, och livet i allmänhet, bemöter varandra mer utifrån våra ”toppar” än våra ”djup”. Hur kommer det sig?

En möjlig förklaring är vad vi inom psykologin brukar kalla för det fundamentala attributionsfelet.

Enkelt uttryckt går det fundamentala attributionsfelet (säg det snabbt tre gånger!) till såhär:

Vi tenderar att tro att andras beteenden beror på hur de är som personer (”hon hann inte med bussen för att hon är lat”). Våra egna beteenden, däremot, skyller vi hellre på yttre faktorer (”jag hann inte med bussen för att det blev rött när jag skulle gå över gatan”).

När vi bedömer andra personers handlande, har vi alltså en övertro på att andra styr sina val och beteenden helt utifrån egen vilja och personliga egenskaper. Vi själva, däremot, verkar snarare drabbas av yttre faktorer som vi inte kan påverka eller kontrollera. ”Det var ju regn och uppförsbacke och motvind och fullmåne och…ja, det var ju inte mitt fel i alla fall!”

Bemötande för modiga: dyk ner under ytan och möts på riktigt

Så vad gör vi då av detta? Vad tar vi med oss för att kunna skapa ett bättre, mer mänskligt och mindre fientligt bemötande, oss människor emellan? Ett första steg är att, nästa gång du möter en riktigt jobbig person, ställa dig några frågor:

  • Vad kan finnas under den här människans yta?
  • Vad bär den här människan på som jag inte känner till?
  • Vilka kamper utkämpar hon just nu, helt i det tysta?

Fundera för all del även över ditt eget isberg. Vad bär du med dig under ytan varje dag, som ingen annan känner till, eller ser, eller bemöter dig utifrån? Om du fick gå runt med en stor skylt på magen med texten ”Det här behöver ni veta om mig just nu”, vad skulle det stå på den?

Behöver du guidning till ett mer inkluderande bemötande, med mindre missar i kommunikationen? Kontakta mig så tar vi ett kostnadsfritt möte och utforskar möjligheter!

–Lina

Sammanhangs-markera mera - Normpsykologen Lina Bodestad, Göteborg

Sammanhangs-markera mera: 4 tips som boostar motivationen

”…och nu inrikes. Sveriges riksbank meddelade idag att…” En kort fras som denna känner vi igen från nyhetssändningar i TV och radio. Och nu sporten, vädret, över till dig Per. Små korta fraser som markerar en övergång, som på något sätt ramar in och lägger upp för vad man vill prata om härnäst. Ett enkelt sätt att sammanhangs-markera.

I ett tidigare inlägg skrev jag om modellen KASAM, känsla av sammanhang, som handlar om hur vi gör tillvaron meningsfull, begriplig och hanterbar. Idag ger jag exempel på hur du kan sammanhangs-markera för att boosta energi, produktivitet och motivation bland dem du jobbar tillsammans med.

Jag har tidigare gästbloggat med detta inlägg hos Ett Gott Arbetsliv >>> 

Sammanhangs-markera #1: Berätta er hur-hamnade-vi-här-historia

Alla superhjältar med självaktning har en så kallad origin story. Du vet, bakgrundsberättelsen om hur den radioaktiva spindeln föll ner från taket i laboratoriet och bet den unge lite osäkre killen så att han fick superspindelkrafter.

På ert företag är ni också ett gäng superhjältar. Även om era superkrafter handlar mer om Excel, processledning och att skriva grym copy, snarare än att klättra upp för skyskrapor. Och vad sa jag just att varje superhjälte med självaktning behöver?

Just det, en berättelse om hur hen blev den hen är. Så dela med er, både av era personliga berättelser och av företagets gemensamma ursprung och bakgrund, ert gemensamma varför. Var kommer ni ifrån, mer bildligt talat?

När ni tar avstamp i er egen origin story, blir ert här och nu satt i ett bredare sammanhang. Ni får rötter, historia, bakgrund. Något att stå på – och att återvända till när det svajar.

Sammanhangs-markera #2: Skapa ett teamnamn som sätter sig

Tweeps, amazonians, googlers, softies, wikipedians – låter det som grekiska?

Nej, det är helt enkelt smeknamn som används om anställda på några av världens största och mest framgångsrika företag (Twitter, Amazon, Google, Microsoft och Wikipedia). Och för en oinvigd kan det låta både nördigt och lite gulligt. Men faktum är att interna smeknamn, som på ett lekfullt och ofarligt sätt skapar ett ”vi-och-dem”, vi som jobbar här och alla andra som inte gör det, är ett smart sätt att skapa en väl förankrad företagskultur.

Ett smeknamn gör att jag känner mig som en del av en större gemenskap. Det underlättar kommunikation och skapar en känsla av att vi har en egen hemlig klubb som endast är tillgänglig för vissa utvalda. ”Inte vem som helst kan bli en googler, inte! Har du vad som krävs för att bli en av oss?”

Fundera – vad skulle du själv kalla den tribe du har runt omkring dig?  Vilka små tecken har ni på din nuvarande arbetsplats för att markera tillhörighet – kan man se det på klädseln, märka på matlådan eller gissa på ordvalen vem som jobbar hos just er?

Och förresten – denna lite gulligt nördiga gruppnamns-princip kan lika väl användas för att inkludera era lojala kunder.

Sammanhangs-markera #3: Bli vass på ramar

Att skriva om möteskultur blir snabbt ett eget inlägg i sig. Men en grundläggande ingrediens i ett framgångsrikt möte är att du är tydlig med ramarna för mötet. Ramarna kan du enkelt markera för alla som deltar, genom att inleda mötet med att benämna:

Deltagarna – vilka som är närvarande och varför
Syftet – varför vi har mötet
Målet – vad vi vill uppnå med mötet
Tiden – ungefär hur länge vi tänkte ha möte
Rollerna – vem håller i mötet, vem antecknar, andra roller

Tycker du att jag är övertydlig? Tro mig, jag har arbetat i den kommunala världen i över sju år. Och dessförinnan inom den privata IT-sektorn. Du skulle bli förbluffad om jag talade om för dig hur ofta dessa enkla, basala frågor lämnats obesvarade. Med följden att olika deltagare sitter på helt olika möten, fastän de befinner sig i samma rum samtidigt. Vi har olika bilder, förväntningar eller föreställningar om vad mötet ska syfta till – och efteråt är vi alla lika besvikna, eftersom vi inte pratade om precis det som jag hade tänkt.

Sammanhangs-markera #4: Börja veckan med en snabbkoll

På en av mina gamla arbetsplatser började vi varje måndag morgon med 15 minuters snabbgenomgång av våra kalendrar, för att synka ihop oss. Vem kunde samåka med Lotta till mötet på tisdag? Vem fixade fikat till arbetsplatsträffen på onsdag? Kunde du hoppa in istället för mig på den där grejen på torsdag, Amir?

På femton minuter, med varsin välfylld kaffekopp och våra kalendrar som verktyg, kom vi snabbt på banan och gjorde oss mentalt och praktiskt förberedda på veckan som låg framför oss. Färre överraskningar, fler tillfällen till samarbete. ”Let’s get on the same page”, som man säger på engelska. Låt oss samlas, på samma sida.

Behöver du och ditt företag guidning i hur ni kan boosta motivation och engagemang genom att sammanhangs-markera? Kontakta mig så tar vi ett kostnadsfritt möte och utforskar möjligheter!

–Lina

Krav-kontroll-modellen - så bemästrar du stressen (så att inte den bemästrar dig)

Krav-kontroll-modellen – 4 fält som förklarar din stress (och hur du påverkar den)

Vad är det egentligen som gör en person stressad? Hur kommer det sig att något som en person står lugn som en filbunke inför, får en annan person att totalt gå i stirrigt spinn? Inom psykologin finns det inte bara en enkel förklaring till hur stress fungerar. Många olika faktorer spelar in och samverkar. Men en vanligt återkommande förklaring är krav-kontroll-modellen, som jag tänkte att vi skulle titta lite närmare på idag.

Detta inlägg har jag tidigare gästbloggat med på Ett Gott Arbetsliv >>>

För några år sedan arbetade jag i en verksamhet där det just då rådde en del turbulens. En kollega skulle göra ett längre uppehåll och planen från arbetsgivarens sida var att inte ersätta kollegan under tiden – ”det kan ni väl lösa ändå”, menade arbetsgivaren.

Vi kollegor gjorde då vad varje god kommunanställd skulle gjort i samma läge. Vi satte oss ner och fyllde i en blankett: konsekvensanalys av arbetsmiljöförändring.  En blankett man ibland får fylla i inför större förändringar, för att bedöma eventuella risker och effekter.

Några dagar senare fick vi ett smått panikartat samtal från personalavdelningen. Tydligen hade vår konsekvensanalys-blankett signalerat att förändringen innebar en stundande livsfara. Att vi ungefär skulle börja utföra vårt arbete uppe på höga bjälkar i luften utan säkerhetslinor. Att fara för liv och lem förelåg.

”Och så är det väl ändå inte?” menade handläggaren på personalavdelningen. ”När jag läser er rapport ser jag ingen fara för den fysiska hälsan – det är ju bara psykosocialt och organisatoriskt?”

Vi blev förstummade.

Bara psykosocialt och organisatoriskt?

Krav-kontroll-modellen – Arbetsmiljöverket till undsättning (eller, nja)

Några år senare, 2015, kom Arbetsmiljöverket ut med en ny föreskrift: Organisatorisk och social arbetsmiljö (AFS 2015:4). Då hade man nämligen äntligen insett något många av oss vetat i decennier. Att den organisatoriska och psykosociala arbetsmiljön är minst lika viktig – på många håll ännu viktigare – än den rent fysiska. Detta hann tyvärr inte hjälpa oss som under ett år fick klara oss utan vår kollega, utan ersättare. Men nog om det nu.

Vi som har så kallade ”kontorsjobb” upplever sällan fara för vår fysiska hälsa. Risker som ett sinande kaffeförråd eller trassliga papper i kopiatorn klassas generellt inte som livshotande, även om de ställer till förtret.

Däremot finns mycket i den organisatoriska och psykosociala arbetsmiljön som kan orsaka både stress, oro, psykisk ohälsa och i värsta fall utbrändhet.

Därför log jag som psykolog för mig själv (på ett, ska erkännas, väldigt psykolog-nördigt sätt) när Arbetsmiljöverkets föreskrifter kom. De bygger nämligen just på krav-och-kontroll-modellen, som på ett bra sätt förklarar när, hur och varför vi blir upplever stress.

Krav-kontroll-modellen – rutor som varit med länge

Redan i slutet av 1970-talet lanserade forskaren Karasek modellen som idag kallas för krav-kontroll-modellen.

I korthet handlar modellen om balansen mellan upplevda krav, exempelvis på jobbet, och upplevd egen kontroll, det vill säga vilket inflytande jag själv har över min situation. Låt oss titta lite närmare på modellen med hjälp av varje konsults favoritverktyg: en gammal hederlig fyrfälts-matris:

Krav-kontroll-modellen - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

Fält #1: Passiv

Om jag upplever låga krav och låg kontroll, finns risken att jag känner mig passiv. Jag känner mig inte behövd och vet inte heller hur jag kan förändra min situation. Befinner jag mig i ett sådant läge under en längre tid, kan det orsaka stress trots att jag inte ”har massor att göra”. Avsaknaden av mening och sammanhang kan nämligen göra mig precis lika stressad som ett mer hektiskt schema.

Fält #2: Låg press

Om jag upplever låga krav och hög kontroll, kan arbetet fungera bra, åtminstone en tid. Här hittar vi exempelvis vissa administrativa jobb, som kundtjänsttelefon, reception och liknande. Arbeten som ibland kan vara repetitiva och som man relativt snabbt sätter sig in i. På sikt finns dock risken att den låga utmaningen gör mig uttråkad. Men jag kan också trivas som fisken i vattnet med att känna att jag bemästrar mitt jobb och att saker och ting ser ungefär likadana ut från dag till dag.

Fält #3: Hög press

Om jag befinner mig i den röda rutan med höga krav och låg kontroll, innebär det att kraven som ställs på mig i mitt arbete överstiger den kontroll och de resurser jag har till förfogande. Jag har, helt enkelt, för mycket på min tallrik, för många bollar i luften. Balansen mellan krav och kontroll är skev, vilket på sikt kan leda till överansträngning.

Många jobb innebär att man ibland, i kortare perioder, befinner sig i den röda rutan en stund, exempelvis i sluttampen av ett stort projekt. Däremot kan en längre tid av höga krav och låg kontroll leda till stress, ohälsa och utbrändhet om jag inte får tillräckligt med återhämtning mellan varven.

Fält #4: Aktiv

Många människor, däribland jag själv, trivs bäst i den gröna rutan – med höga krav och hög kontroll. När jag har mycket att göra, samtidigt som jag känner att jag bemästrar situationen och har tillräckliga resurser att hinna, orka och kunna möta de krav som uppstår. I den gröna rutan har jag många järn i elden, men inte fler än att jag hinner ha en överblick och en plan för när och hur olika uppgifter ska utföras. Balansen mellan krav och kontroll är god, vilket skapar arbetsglädje, lust att utvecklas och ambitionen att nå nya mål.

Läs mer: Kasam, känsla av sammanhang för minskad stress

Krav-kontroll-modellen – var befinner du dig?

Jag tänkte avsluta mitt inlägg med en enkelt övning till dig. Börja med att rita upp krav-kontroll-modellen med två enkla pilar på ett papper (eller använd min snygga variant här nedan). Sätt ett kryss där du upplever att du befinner dig just nu, i din nuvarande situation. Rita sedan en stjärna där du önskar att du befann dig.

Sedan reflekterar du: vad beror avståndet mellan krysset och stjärnan på? Vad skulle jag själv behöva göra för att förflytta mig närmare stjärnan? Och vad skulle jag behöva från min omgivning, för att förflyttningen skulle bli verklig?

Klicka på bilden för att ladda ner min gratis PDF med övningen >>>

Krav-kontroll-modellen - Normpsykologen, Lina Bodestad, Göteborg

 

Känner du ett behov av någon som guidar dig i detta, för att kunna nå en mer hållbar plats att vara på? Kontakta mig så tar vi ett kostnadsfritt samtal och utforskar möjligheter!

Du kan även läsa mer om min tjänst Roadmap to Awesometown här.

–Lina